Mitt livs kärlek är steril. En oändlig sorg.

Nu har vi haft vårt första samtal hos psykologen. När vi satt där och pratade så insåg jag hur bra kommunikationen är mellan mig och pojkvännen då vi hade betat av så många stormar som psykologen pratade om. Jag pratade ut om känslan av att kastas mellan "jag vill" till att "jag vill bort härifrån". Normala reaktioner som kommer utifrån pressade situationer. Psykologen sa att man behöver minst ett år efter besked för att ta ett vettigt beslut. Pratade även om omgivningens påverkan och hon tyckte klart att vi skulle få dem att backa och säga att vi löst det själva om vi kände det bidrog till mer stress. Min pojkvän blev mer säker i att han inte vill blanda in familjerna längre i det här likaså jag. Hon gav oss tipset att vi har ett tillfälle i veckan där vi pratar om det här ämnet där emellan fokusera på de bra bitarna i relationen.

Under samtalet så vände hon sig till min pojkvän och frågsde vad han kände. Han sade att han kände sig skyldig till att vi ens befann oss i situationen, att han var anledningen till att vi satt hos psykologen och att jag mådde som jag gör. Det var ledsamt att höra. Jag sa att jag har ett val men att jag ville ha barn just med honom.

Hon sa även att vi ska se den här resan som kvitto på relationen, många par skulle aldrig klara av det här påtrycket utan gå isär. Jag vet ju sedan innan att vi tar oss genom allt men som jag förklarade så var det enbart steget till att bli gravid som är tufft.

Det lutar mer åt att jag faktiskt kommer göra det här. Jag måste våga satsa för att vinna, kommer nog ångra mig resten av mitt liv om jag inte testar.

Hej. Jag har 3biologiska barn med en man som alltid bara tänkt på sig själv. Idag är barnen stora och hur mycket jag än har försökt att "täcka upp" för honom så har det satt spår i dem alla tre. Vet inte hur många gånger jag önskat att jag valt en annan pappa till dem. Till mitt försvar så var jag bara 18år och visste inte hur allt kunde vara. Idag har jag träffat en ny man och han är den absolut finaste mannen jag någonsin träffat och jag vet att han skulle bli en fantastisk pappa. Vi har nu försökt få barn naturligt men eftersom jag är äldre nu så är det jag som har problem med mina ägg. Vi tar därför hjälp genom äggdonation. Pga det har jag fått sätta mig in i tankarna att mina gener inte kommer gå vidare. Och har kommit fram till att det bara är en cell. Allt annat är det vi två som skapar. Barnet kommer från första delningen skapas till våra ljud, dofter och kärlek. Utan vår kärlek skulle det inte finnas! Alla är inte lämpliga att bli föräldrar bara för att man "kan" få barn. Och vad kan vara bättre förutsättning än det ni verkar ha? Du kommer ju få dina gener vidare och vad jag kunde läsa mig till så verkar ni ha det där speciella som tyvärr inte alla får en chans att uppleva. Bättre förutsättning går ju knappast att få. Ville bara dela med mig lite av mina tankar. Lycka till!

Vad skönt att höra!!! Var det samtal som man går inför att ställas i kö för donation?

Stackars din partner, det måste vara tungt för honom.

Självklart kan du bli gravid med ivf, (om du inte föredrar sängkamaren hos någon främling för en natt) Gå till en IVF klinik och be om en donation. Om din make är med på detta så är ju det en oerhörd lättnad för er bägge, istället för att du ska lämna honom för någon bara för ett barn. Vem vet, nästa karl du blir ihop med kanske inte heller kan få barn.

Jag skulle rekomendera er att söka IVF i Danmark, där finns kliniker där du kan få bestämma vissa drag hos barnet. Ex hårfärg och ögonfärg, så ni kan välja någon som ser ut som din make. Ytterligare en anliedning till att jag rekomenderar att söka er utanför Sverige är att donationer då är anonyma, det är de INTE i Sverige. 

Det var ett samtal vi valde själva med mottagningens psykolog. Mest för att prata ut med någon "expert". Det andra kuratorsamtalet har vi inte blivit kallade till än! :)

Har du blivit något klokare i dina tankar? Känns skönt att du är med i denna tråden :)

Känns bra att ha dig här också :) Nej jag är lika vilsen känns det som, men jag börjar nog närma mig tanke att detta är något jag till slut måste acceptera, att det inte finns andra val (om jag inte vill lämna min man, men det är inget alternativ för mig). Känns något lättare att tänka så, att jag inte har något val och måste acceptera det. Ett tag funderade jag mycket på att lämna min man, och det var jobbigt för då kände jag att jag hade val, att jag inte behövde göra detta. Och givetvis behöver jag inte göra detta men jag vill inte lämna min man och då återstår ett alternativ.

Man brukar säga att iaf 20% av de som inte blir med barn har "okända faktorer" dvs att man inte vet varför det inte händer något. I ert fall så vet ni ju att han är steril, men det kan ju även vara så att du skulle haft svårigheter om han inte haft det. Jag skulle personligen rekomendera att ni vänder er till en ivf klinik. Och som sagt, utanför sverige. Sverige tillåter nämligen inte anonyma donationer, vilket i slutändan innebär att ni måste berätta för barnet att det har en annan pappa, och barnet ska då få information från landstinget om vem det var som donerade etc. Det kan vara väldigt tungt.

Eftersom din partner vill hålla detta lite för er själva, så tycker jag ni ska titta på Köpenhamn, alternativt Riga. Ni kan ju ta kontakt med kliniken i förväg, och sedan boka in en "semester" i sommar när ni åker dit. Då får ni IVF och ni blir gravida under semestern. Ingen behöver ju få veta att det inte var din partners spermier som graviditeten kom till utav.

Vad som är iktigt är att ni stöttar varandra, och din make låter som en underbar man som gör detta med dig. Så han är nog så perfekt som du tänkte dig från början, bara med ett litet undantag, och det kan ni ju korrigera.

KRAM

Man brukar säga att iaf 20% av de som inte blir med barn har "okända faktorer" dvs att man inte vet varför det inte händer något. I ert fall så vet ni ju att han är steril, men det kan ju även vara så att du skulle haft svårigheter om han inte haft det. Jag skulle personligen rekomendera att ni vänder er till en ivf klinik. Och som sagt, utanför sverige. Sverige tillåter nämligen inte anonyma donationer, vilket i slutändan innebär att ni måste berätta för barnet att det har en annan pappa, och barnet ska då få information från landstinget om vem det var som donerade etc. Det kan vara väldigt tungt.

Eftersom din partner vill hålla detta lite för er själva, så tycker jag ni ska titta på Köpenhamn, alternativt Riga. Ni kan ju ta kontakt med kliniken i förväg, och sedan boka in en "semester" i sommar när ni åker dit. Då får ni IVF och ni blir gravida under semestern. Ingen behöver ju få veta att det inte var din partners spermier som graviditeten kom till utav.

Vad som är iktigt är att ni stöttar varandra, och din make låter som en underbar man som gör detta med dig. Så han är nog så perfekt som du tänkte dig från början, bara med ett litet undantag, och det kan ni ju korrigera.

KRAM