Tjej32

Äldre 25 Apr 12:08

37 svar

Ensammast i världen om att INTE vilja ha barn? (tjej)

I hopp om att hitta någon fler som är i samma situation. Jag är 32 år gammal och har levt i olika förhållanden sen jag var 17 år. Jag har tre äldre systrar som har flera barn var. Jag blev moster när jag var 13 år redan.

Trots mycket barn omrking mig så har jag aldrig känt en längtan efter egna barn. Snarare tvärtom, jag tycker barn är ointressanta, krävande och tar bara tid, pengar och energi. Jag är barnvakt åt mina syskonbarn ibland och det är mer än tillräckligt. Efter några timmar är jag SÅÅ nöjd att få lämna tillbaka dem igen. Hur gulliga de än är.

Nu är jag inne på mitt tredje förhållande och jag känner fortfarande ingen längtan alls trots att jag fyllt 32. Dessutom är detta förhållandet helt annorlunda jämfört med tidigare, för nu känns det verkligen på riktigt, och vi ska gifta oss i år. Men jag har ingen "klocka som tickar" i min kropp. Jag äter p-piller och har gjort i 8 år. Mensen kommer som den ska. Jag har alltid haft stark sexlust. Jag lever för dagen och försöker verkligen njuta av livet till fullo genom att jobba med det jag brinner för, satsa på en häftig karriär, reser så mycket jag bara kan, älskar att träffa nya människor osv.

Min klocka tickar inte eftersom jag bara ser problem med barn.

Jag och min sambo är rörande överens om att vi inte vill ha barn, tack och lov!
Men vi saknar vänner som inte har barn. Vi känner oss ensamma och unika i vår umgängeskrets i en mellanstor stad i sverige. Utanför den där barn-bubblan. Som att man inte riktigt ingår i den riktiga världen längre. Väldigt märklig känsla.

Finns det fler som oss där ute? Vore jätteintressant att höra era tankar och funderingar!

Meebo

Äldre 25 Apr 12:13

#1

Jag har sagt sedan jag var fem år att jag aldrig vill ha barn och nu när jag snart fyller 30 så står jag fast vid det.

Jag skulle vilja sterilisera mig men det skulle ta så fruktansvärt lång tid att få det gjort på grund av alla undersökningar och kurator/terapisamtal man blir tvingad att genomgå att jag inte har gjort det...än.

Har alltid avskyvärt barn och allt vad de innebär, även när jag själv var ett så tyckte jag mest de andra var jobbiga och irriterande.

Anonym (Inte ensam)

Äldre 25 Apr 12:20

#2

Jag var dig innan jag träffade min make. Ville inte ha barn, gillade inte barn( snoriga, skrikiga och stökar ner) ingen biologisk klocka, karriär och dyr hobby tog upp all tid.

Sedan så hade jag plötsligt allt jag drömt om. Stora drömgården, god ekonomi, stort bröllop, fantastisk make osv. Min make är en helt underbar människa och med honom så började barntankarna krypa på när jag var 32 år. Jag hade allt och jag visste att vi kunde ge ett barn en drömuppväxt och jag visste att min man skulle bli världens bästa pappa. Med honom kändes det inte så otänkbart eftersom att jag visste att han skulle ta 100% av föräldraansvaret om jag skulle visa mig vara en kass mamma ;)

Så vi hade oskyddat sex en gång. Det blev en graviditet och senare ett barn. Nu har vi två barn. Vi ger varandra utrymme att fortsätta vara oss själv med intressen osv och har mycket tid tillsammans både som par och familj. Det känns rätt att ha barn med honom. Denna fantastiska man är för bra för att inte avla på! :) Jag gillar fortfarande inte andras barn men våra njuter jag av. Dessutom är det ganska häftigt att få skapa människor och se dom växa.

Anonym (Vilgot)

Äldre 25 Apr 12:22

#3

Jag har barn men jag har några vänner i 30-38 års åldern och de är alla ganska omogna som personer.

Du verkar ju vara "vuxen" trots att du inte har barn i den åldern och jag kan förstå att du känner dig i minoritet. Man kliver verkligen in i en helt ny värld/världsbild när man blir förälder och självklart påverkar de alla relationer runtomkring (och tidsbristen). Som mamma känner jag mig ofta för besvärlig och "självupptagen" för att våga försöka umgås med några av mina gamla vänner, fast jag ju egentligen saknar dem. Kommer ju ihåg hur jag kunde tycka att andras barn var onödiga och ivägen förut. Det borde ändå finnas en del ofrivilligt barnlösa att hänga med? Fast de kanske istället är barnfixerade, på sitt sätt, jag vet inte.

Tjej32

Äldre 25 Apr 12:48

#4

Anonym (Inte ensam) skrev 2017-04-25 12:20:12 följande:

Jag var dig innan jag träffade min make. Ville inte ha barn, gillade inte barn( snoriga, skrikiga och stökar ner) ingen biologisk klocka, karriär och dyr hobby tog upp all tid.

Sedan så hade jag plötsligt allt jag drömt om. Stora drömgården, god ekonomi, stort bröllop, fantastisk make osv. Min make är en helt underbar människa och med honom så började barntankarna krypa på när jag var 32 år. Jag hade allt och jag visste att vi kunde ge ett barn en drömuppväxt och jag visste att min man skulle bli världens bästa pappa. Med honom kändes det inte så otänkbart eftersom att jag visste att han skulle ta 100% av föräldraansvaret om jag skulle visa mig vara en kass mamma ;)

Så vi hade oskyddat sex en gång. Det blev en graviditet och senare ett barn. Nu har vi två barn. Vi ger varandra utrymme att fortsätta vara oss själv med intressen osv och har mycket tid tillsammans både som par och familj. Det känns rätt att ha barn med honom. Denna fantastiska man är för bra för att inte avla på! :) Jag gillar fortfarande inte andras barn men våra njuter jag av. Dessutom är det ganska häftigt att få skapa människor och se dom växa.

Kul att höra en annan sida av det hela. Och kul att du känner sådär att han är "bra pappamaterial". Jag tänker absolut likadant om min sambo. Vi lever i ett väldigt jämställt förhållande och han skulle definitivt ta halva ansvaret om inte mer. Men för mig känns det dock som en enorm risk att skaffa barn. Typ som att sätta förhållandet på lite högrisk läge. För småbarnsåren är ju tuffa. Och varken jag eller min sambo är intresserade av småbarn.
Vi vill kunna sticka iväg när vi vill, sponant och tillsammans. Som förra veckan bestämde vi oss för en sista minuten resa till Turkiet. Det hade ju inte riktigt funkat med en bebis direkt. Det ska ju tas vaccin osv. Dessutom blir allt dyrare så man skulle inte ha råd att resa lika mycket, eller gå på lika mycket restaurangbesök (om man ens skulle orka ha en skrikande bebis med). Vi är nog lite för impulsiva för att vara föräldrar! :) Dessutom gör vi så mycket ihop, vi är väldigt likasinnade och har samma intressen för konst, musik och resor. Vi är aldrig på egna resor eller äventyr utan är varandras bästa vänner i det mesta. Rätt eller fel, men vi trivs helt enkelt väldigt bra i varandras sällskap.

Ja du hör, jag ser bara bekymmer. :)

Anonym (S)

Äldre 25 Apr 12:54

#5

Jag vill kanske inte skaffa barn, jag är dock inte 100% säker för framtiden men eftersom jag har sjukdomar och en hel del problem så måste jag kanske bestämma mig för att inte skaffa något barn.

Jag klarar mig inte ens själv i dagsläget hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Jag har svåra sömnproblem utöver min sjukdom...

Om jag hade varit frisk hade jag nog velat ha barn men i denna situation som redan är svår så blir allt så mkt svårare av att ha barn så av den anledningen kanske jag väljer bort barn. Varför välja ett svårade liv där man kommer må ännu sämre när man redan har det svårt och mår dåligt. Nu har jag även bra stunder för att jag försöker ordna för mig att jag ska kunna må bra ibland och ha livslust.

När man blir sjuk är det så mkt mer som händer än bara att man är sjuk som många verkar tro.

Jag kanske måste välja bort det jag trodde var min framtid.

Men eftersom det kanske blirsåhär försöker jag tänka på det positiva som kommer med att välja bort barn.. slipper lyssna på gnäll, får tid över till mig själv och mina hobbys, får sova iallafall lite....(som egentligen inte ens räcker när jag är sjuk) etc etc..

Tjej32

Äldre 25 Apr 12:55

#6

Anonym (Vilgot) skrev 2017-04-25 12:22:33 följande:

Jag har barn men jag har några vänner i 30-38 års åldern och de är alla ganska omogna som personer.

Du verkar ju vara "vuxen" trots att du inte har barn i den åldern och jag kan förstå att du känner dig i minoritet. Man kliver verkligen in i en helt ny värld/världsbild när man blir förälder och självklart påverkar de alla relationer runtomkring (och tidsbristen). Som mamma känner jag mig ofta för besvärlig och "självupptagen" för att våga försöka umgås med några av mina gamla vänner, fast jag ju egentligen saknar dem. Kommer ju ihåg hur jag kunde tycka att andras barn var onödiga och ivägen förut. Det borde ändå finnas en del ofrivilligt barnlösa att hänga med? Fast de kanske istället är barnfixerade, på sitt sätt, jag vet inte.

Haha, ja de där "omogna" äldre vännerna finns säkert alltid.

Har de där omogna vännerna förhållanden då?
Jag har ju svårt att relatera till singlar som inte vill ha barn eftersom jag inte befinner mig där. Jag har ju ett stabilt förhållande, ska gifta mig och så har vi köpt hus nyligen.
Och som du säger, de där ofrivilligt barnlösa finns några stycken par. Men de har ju en stark barnlängtan så dem har vi inte heller så mycket gemensamt med. Nästan ännu "jobbigare" att umgås med de än de som har barn faktiskt.

Jag förstår ju varför nyblivna föräldrar bara hänger mest med andra föräldrar. Det är ju smidigt, barnen kan leka och man förstår varandra....

Men vi andra..vi står utanför bubblan. Funderar på vad man kan bidra med. Både jag och min sambo känner på flera sätt sorg över hur vi liksom bara har varandra i detta. Det måste ju finnas fler par därute som är som vi?
Man kanske borde starta en blogg om detta.....det MÅSTE finnas fler därute?? :)

NomenNescio

Äldre 25 Apr 12:57

#7

Jag har alltid varit benfast med att aldrig skaffa barn, och nu är jag 34 år gammal och är lika säker som när jag var 10.

Jag har varit utsatt för otaliga övertalningskampanjer, fått höra både det ena och det andra, och verkar även ha retat upp många andra med mitt val.

Men ingenting har hittills rubbat mig.

Jag upplever precis som du att det är avvikande att inte skaffa barn. De allra flesta i min bekantskapskrets har barn och familj, och det har även lett till att jag tappat kontakten med mina tidigare bästa vänner och finner att jag har mindre och mindre gemensamt med personer i allmänhet i min ålder.

Det är otroligt synd, men människor väljer olika vägar i livet.

Men det hindrar inte att jag kan tycka att det är väldigt skönt att läsa om frivillig barnlöshet, både som analogier, enskilda berättelser och inte minst den alltmer omfattande forskningen. Att läsa studier kan ibland vara lite av en upprättelse för barnfria, eftersom den motsäger mycket av de fördomar som vi annars får höra (såsom att det är ett tecken på omognad, att man kommer att ångra sig, att man inte blir kvinna på riktigt förrän man har fött barn etc.)

Tjej32

Äldre 25 Apr 13:02

#8

Anonym (S) skrev 2017-04-25 12:54:54 följande:

Jag vill kanske inte skaffa barn, jag är dock inte 100% säker för framtiden men eftersom jag har sjukdomar och en hel del problem så måste jag kanske bestämma mig för att inte skaffa något barn.

Jag klarar mig inte ens själv i dagsläget hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Jag har svåra sömnproblem utöver min sjukdom...

Om jag hade varit frisk hade jag nog velat ha barn men i denna situation som redan är svår så blir allt så mkt svårare av att ha barn så av den anledningen kanske jag väljer bort barn. Varför välja ett svårade liv där man kommer må ännu sämre när man redan har det svårt och mår dåligt. Nu har jag även bra stunder för att jag försöker ordna för mig att jag ska kunna må bra ibland och ha livslust.

När man blir sjuk är det så mkt mer som händer än bara att man är sjuk som många verkar tro.

Jag kanske måste välja bort det jag trodde var min framtid.

Men eftersom det kanske blirsåhär försöker jag tänka på det positiva som kommer med att välja bort barn.. slipper lyssna på gnäll, får tid över till mig själv och mina hobbys, får sova iallafall lite....(som egentligen inte ens räcker när jag är sjuk) etc etc..

Usch det låter jobbigt! Hoppas du blir bättre!!! <3
Livet är så skört och jag ska vara glad som har hälsan intakt.

Du säger "jag" hela tiden, det får mig att fundera. Det låter som att du inte lever i en relation?
Om jo, vad säger din partner? Kan inte han/hon hjälpa dig mer i vardagen?

Vad trodde du var din framtid menar du? Barn? Vad är det som gör att du känner att barn är din framtid/ditt liv?

Eftersom jag själv inte känner just så blir jag väldigt nyfiken. Vad är det exakt som gör att man vill skaffa barn? För jag har typ hundra argument till att INTE skaffa barn.

Anonym (Inte ensam)

Äldre 25 Apr 13:02

#9

Tjej32 skrev 2017-04-25 12:48:07 följande:

Kul att höra en annan sida av det hela. Och kul att du känner sådär att han är "bra pappamaterial". Jag tänker absolut likadant om min sambo. Vi lever i ett väldigt jämställt förhållande och han skulle definitivt ta halva ansvaret om inte mer. Men för mig känns det dock som en enorm risk att skaffa barn. Typ som att sätta förhållandet på lite högrisk läge. För småbarnsåren är ju tuffa. Och varken jag eller min sambo är intresserade av småbarn.

Vi vill kunna sticka iväg när vi vill, sponant och tillsammans. Som förra veckan bestämde vi oss för en sista minuten resa till Turkiet. Det hade ju inte riktigt funkat med en bebis direkt. Det ska ju tas vaccin osv. Dessutom blir allt dyrare så man skulle inte ha råd att resa lika mycket, eller gå på lika mycket restaurangbesök (om man ens skulle orka ha en skrikande bebis med). Vi är nog lite för impulsiva för att vara föräldrar! :) Dessutom gör vi så mycket ihop, vi är väldigt likasinnade och har samma intressen för konst, musik och resor. Vi är aldrig på egna resor eller äventyr utan är varandras bästa vänner i det mesta. Rätt eller fel, men vi trivs helt enkelt väldigt bra i varandras sällskap.

Ja du hör, jag ser bara bekymmer. :)

Ja vi har aldrig kunnat vara spontana ens utan barn då vi har flera hästar och andra djur ;)

Visst är det högriskläge några år! Men samtidigt så är det som ett ultimat test. Teamworket under förlossningen, hur man hanterar sexliv och hushållssysslor när ingen har sovit någontinng alls i 2 veckor osv. Jag känner som att vi är mer tajta nu, känner varandra bättre och har fått unika erfarenheter som vi bara delar med varandra.

Mmen om du inte vill ha barn så ska du självklart hoppa det! Det är jobbigt, dyrt och långt ifrån alla relationer fixar det. Då är det bättre att vara barnlös och lycklig :) Skaffa inte barn bara för att alla andra har det. Så himla nödvändigt är det inte.

NomenNescio

Äldre 25 Apr 13:03

#10

Anonym (Vilgot) skrev 2017-04-25 12:22:33 följande:

Jag har barn men jag har några vänner i 30-38 års åldern och de är alla ganska omogna som personer.

Du verkar ju vara "vuxen" trots att du inte har barn i den åldern och jag kan förstå att du känner dig i minoritet. Man kliver verkligen in i en helt ny värld/världsbild när man blir förälder och självklart påverkar de alla relationer runtomkring (och tidsbristen). Som mamma känner jag mig ofta för besvärlig och "självupptagen" för att våga försöka umgås med några av mina gamla vänner, fast jag ju egentligen saknar dem. Kommer ju ihåg hur jag kunde tycka att andras barn var onödiga och ivägen förut. Det borde ändå finnas en del ofrivilligt barnlösa att hänga med? Fast de kanske istället är barnfixerade, på sitt sätt, jag vet inte.

Det är ju det som är det intressanta.
För en del öppnar barn en helt ny värld och blir meningen med livet.
För andra stänger det snarare hela ens värld, och man förlorar meningen med livet.

Jag antar att det gäller att känna sig själv tillräckligt väl för att kunna veta hur man själv kommer att uppleva det.

Oavsett vilken sida man tillhör tycker jag att det är bra att vi numera kan diskutera båda sidorna på ett öppnare sätt än förut. Idag är det inte lika mycket tabu att våga erkänna att man ångrar sina barn, och det finns både böcker och artikelserier i morgontidningar på det temat. Jag tror och hoppas att en mer nyanserad bild av föräldraskapet kan få folk att tänka till och på djupet försöka se in i sig själva innan de skaffar barn.

Ensammast i världen om att INTE vilja ha barn? (tjej)

INNEHÅLL