Rätt att ljuga för demens

Tänk dig att du säger sanningen.
Han vill hem. Du säger att han aldrig mer får flytta hem, utan han ska bo där. Han blir ledsen, arg, chockad, upprörd. Nästa dag har han glömt det och säger att han vill hem. Du säger sanningen igen, och han reagerar likadant. Varje dag blir han chockad och ledsen.

Tänk dig i stället att du ljuger.
Han vill hem. Du säger att han behöver träffa läkaren först, så han får ha lite tålamod. Han accepterar att han måste vänta några dagar. Nästa dag har han glömt det och säger att han vill hem. Du säger att avloppet är trasigt hemma, så han måste vänta ett par dagar. Han lugnar sig.

Säg själv vad som är mest skonsamt och humant.

Jag håller med Lövet. Vi har samma i vår familj. Min mamma bor på hem och min bror har gått bort. Vi säger ingenting. När hon frågar efter honom säger vi att han kommer senare i veckan och hon är nöjd med det.

Håller med Lövet2.

Precis.

Ja min farmor bodde på boende. I början ville hon hela tiden hem men efter ett tag glömde hon det. Då var det hennes barndomshem hon pratade on istället. En gång när hon bott där jättelänge frågade jag vad hon gjorde om dagarna och hon svarade att hon tvättade, städade, bakade osv fast hon ju inte gjorde nåt alls. Har också hört att om man berättar sorgliga saker (tex att make/maka/ föräldrar är döda) så blir de jätteledsna. Efter ett tag minns de inte varför de är ledsen men känslan är kvar. Så när farmor frågade om jag hälsat på hennes mamma (som varit död i 20 år) så svarade jag bara att nej jag kom från fel håll, hon bodde åt andra hållet typ. Och när hon var arg och sa att hennes man (min farfar, också död 20 år) hade lämnat henne och bara stuckit hade jag jättesvårt att vara tyst! Men det gick.

Lögnerna funkar bäst för de är skonsammast. Vi hade en tanta i hemtjänsten som absolut vägrade gå in i sitt sovrum för där bodde det några andra. Vi gick med på lögnen för det var lugnast så. Hon blev hysterisk annars. Hon led inte av att de bodde där, men däremot om man antydde att hon skulle sova där.

Man säger det som behövs för att skona och lugna. Hur feta lögner som helst är ok i det läget.

Man säger det skonsammast möjliga. Många dementa frågar tex efter mamma/pappa. Där "ljuger" man också eftersom den dementa inte minns. Tänk dig själv att få ett dödsbesked eller besked om att du aldrig kommer hem igen kanske flertal gånger per dag. Då mår den dementa dåligt och det är svårt att göra så mycket mer än att medicinera eftersom samtal och dyl lika fort glöms bort.

Tack för er input. Det stämmer säkert att det ofta är skonsammast att ljuga. I det här fallet upplever jag dock att han är orolig och frustrerad över att han inte får komma hem och det är svårt att inte fastna i diskussioner. Rädslan att han ska inse att han är där permanent har också gjort att hans rum inte är fullmöblerat och däeför inte så mysigt. Jag funderar på om sanningen, efter en första chock, skulle ge honom möjlighet att komma lite till ro. Han är så klart glömsk men jag tror inte han skulle glöma en sån sak från en dag till nästa - fast det är så klart omöjligt att veta.

Jaja, vi får lita på personalen. Det känns fel och respektlöst men det kanske är bäst för honom.

En tanke bara, han måste väl skriva under papprens för det permanenta boendet? Minns han inte det? Med tanke på att han inte verkar jättedement.

Personalen har både urbildning och erfarenhet av demens. Tro på dem. Min mor bor permanent på demensboende sedan något år. När "flytta hem diskussionen" drar igång gäller det att inte trassla in sig. För oss fungerar det att avleda och leda in pratet på något annat. Föreslå att vi går ut så hon får röka eller vad som helst.

När hon bodde hemma tjatade hon bara om att hon inte orkade och ville in på ålderdomshem. När hon väl kom dit tjatade hon bara om att åka hem igen. Det finns ingen logik och det gäller bara att få den gamle att må så bra som möjligt. Demens kan innebära så mycket ångest.

Får vår del gäller att allt vi säger är glömt dagen efter.

Jag tycker det handlar om hur dement han är. Det finns olika stadier och olika personer kommer ihåg olika saker. Kommer han ihåg vad ni säger om att läkaren säger att ni får se så tycker jag det är grymt att ljuga. Min farmor var dement och vi var i nästan samma situation, hon var dålig fysiskt också och alla ljög för henne fast hon kom ihåg just den biten om hemmet, jag tyckte det var fel. Jag tycker nog ni kan säga det en gång och kommer han inte ihåg sedan kan ni ljuga.

Ang hans rum, jag jobbar på kortids dit det kommer många ganska hysteriska dementa som är djupt olyckliga, har ångest hela dagarna och nätterna för att de vill hem. MEN när de flyttat till permanent boende och fått med alla sina saker (gärna så likt möblerat det gamla hemmet som går) så är ångesten borta och den dementa har slagit sig till ro helt utan ångest. För dementa är det viktigt att känna igen sig. När man sedan hör med personalen på permanenta boendet är i många fall ångesten borta eller har minskat kraftigt. Nu känner jag ju inte alla till din anhöriga, men ibland kan det falla väldigt väl ut att den dementa får sina saker så det blir mer som ett hem denne känner igen. Hos oss på kortids blir det väldigt spartansk.

Arbetat med dementa i 7 år. Skulle vi hela tiden säga sanningen skulle det bli kaos. Detta eftersom de lever i en annan verklighet än vi. Vi har många som frågar till exempel " när kommer min mamma och pappa" inte kan vi säga " men snälla Gerda du är ,80 år, dina föräldrar är döda" Då väljer vi kanske att säga " De kommer klockan 15" man måste leva i samma verklighet. Om sanningen skadar dom, använd den då inte.. för oftast skapar den mer oro