Måste man träffa alla?

Jag har samma problem. Ibland känns det kul att träffa folk men ibland inte alls! Man behöver inte hänga med på allt. Fyller de närmsta år, ex hennes föräldrar eller syskon kanske man ska hänga med men annars tycker jag inte det är ett måste! Jag och min kille fiarade jul etc på eget håll i början, det är väl mer nu vi kanske firar halvdag hos båda familjerna. Men jag blir ju ifrågasatt varje gång om jag säger nej. Man måste inte ha en anledning varje gång heller, det ska vara okej att känns "Idag är jag trött och orkar inte"

man måste väl inte följa med på alla födelsedagar, typ 56 osv...isåfall tänker jag mer på tex 50 år, 60 år osv. Men det finns någon där som jag absolut inte vill träffa igen, som jag vet inte gillar mig så mycket..r det då inte bättre tt säga som det är, att jag klarar inte att följa med denna gång pga mina fobier än att alltid säga at t man är trött? Ja g tror nog att de flesta skulle accceptera den förklaringenbättre än en massa bortförklaringar alltid.

jag har oerhört svårt att börja prata med människor jag inte känner. jag kan sitta tyst i en timma...bredvid nån jag inte känner.... utan ett endaste ord. de blir då som en psykisk blockering i min hjärna . med det menar jag att jag har inget emot personen i fråga,...det blir bara en psykisk blockering för mig.

Ja det bästa är nog att förklara hur man känner, vilket jag med borde göra... :(. Förstår hur du har det. Jag hatar rent ut sagt fester etc med hand vänner, för jag är så tyst. Sitter hela tden och undrar över vad de tycker om mig och min tysthet.......

Jag är nog introvert som det heter, mycket stämmer in på mig.

jag klarar inte att hålla låda hela tiden om vad man gjort osv på fester osv, därför går jaginte för jag känner mig obekväm bland mycke t folk där alla pratar i mun på vrandra, sedan börjar jag tänka att varför tror dom att jag öär så tyst o då blir det en ännu större blockering när jag känner att jag måste börja pressa fram något att säga, ja vad som helst.

Det finns ju såklart inga måsten, men rent socialt förväntas man ju vara trevlig och tillmötesgående mot släkt och vänner förstås. Om man alltid avstår från att följa med på sammankomster så kommer folk att börja undra. Kanske bättre att säga direkt att du har social fobi. Trist för din partner men väljer hon någon med psykiska problem så får hon ju acceptera det. Men ett råd till dig är ju att gå i terapi för detta om det nu skulle vara så att du inte redan gör det. Både för din egen och hennes skull.

Just så känner jag också men, jag har inga sociala fobier. Är bara så fruktansvärt ointresserad av familjesammankomster och annat olidligt trams, att jag inte känner det är värt att inleda ett nytt förhållande. 

Jag tycker det mest är jobbigt pga mina sociala fobier med familjesammankomster, så jag kommer isåfall att säga direkt som det är, att jag har scociala fobier, och klarar inte att prata om det är mycket folk. Dessutom ser jag inte heller ut som en vanlig gubbe med gubbfrisyr, snarare överviktig och långhårig,  och redan där känner jag allas fördomar emot mig, hur kunde hon falla för den fulingen typ, jag bara känner att dom flesta har fördomar mot udda utseenden, där man inte faller in för vad som föväntas hur man ska e ut. Så det kommer att bli väldigt svårt.
Även om man är trevlig har dom flesta fördomar rent automatiskt. Men man kan ju börja med att träffa några åt gången vid små middagsbjudningar tex, det tror ja g vore bättre för min del, absolut inte börja med stora kalas osv det orkar jag inte.
Nu är det ju inte säkert att det ens kommer att bli något, men jag funderar ständigt flera steg före hur det skulle kunna bli, OM det blir något. på gott och ont.