Rödtjärnens Anna skrev 2017-05-02 20:58:14 följande:
Jag började få ångest i tonåren, trots en bra uppväxt och bra föräldrar. Mitt liv vände då jag var 36-38 år.
Mellan 20 och 37 provade jag åtskilliga psykofarmaka, KBT, stödsamtal, gick kurser i medveten närvaro, mot sömnsvårigheter mm. Jag försökte det mesta mot att hantera ångest, det gick bara inte. Mitt dåvarande förhållande påverkade mig dessutom väldigt negativt.
Då jag var 33, fick jag äntligen en diagnos, jag är bipolär (typ 2). Men ångestproblematiken försvann inte, jag fick mer mediciner och mådde stundtals sämre. Efter flera år av sjukskrivningar började jag arbetsträna på en plats där de flesta led av pstkisk eller fysisk sjukdom. Det gjorde mig starka. Och lämnade tillslut mitt ohälsosamma förhållande.
Inte blev jag bättre för det, ensam och ångest är inte bra. Men jag fick stöd av alla omkring mig, min sysselsättning, kommunens boendestöd, sjukvården, familj mfl.
Då jag var 36, fann jag kärleken med stort K. För mig blev det starten mot ångestfri vardag. Jag hade turen att få en pojkvän med en underbar familj som ställer upp i alla väder även för mig och svärmor har till och med jobbat på psyket.
Men ångesten fanns ändå kvar. Jag började ta bort medicinerna jag åt (bla. antidepressiva) och till sist hade jag en kvar (stämningsstabiliserande). Då försvann en stor del av min ångest.
Idag är jag 39, vågar saker jag aldrig skulle vågat pga ångest. Håller på att ta körkort, jobbar deltid inom äldrevården och ska bli mamma i juli.
Det blev lite långt, men för mig har rätt diagnos, rätt medicinering, ett bra socialt skyddsnät och ett bra förhållande gjort att jag kunnat leva upp. Ångesten gör sig påmind ibland, men det gör den nog för alla mer eller mindre.
Kan bara önska dig lycka till. Det är en lång väg till ett ångestfritt liv, men det går att ta sig dit.
Tack för du delade med dig så mycket av ditt liv! Hade du kunnat få stöd från din egna familj också eller är de just av sambos familj du bara får stöd av? Alla åren du hade som värst ångest vilka hade du då? Förutom myndighetspersoner, menar då hur många riktiga vänner du hade som fanns där samt familjemedlemmar?
Jag är väldigt ensam trots jag har partner nu. Går en gång i veckan hos psykolog och hon har lite misstankar jag kanske har borderline. Men eftersom du fick din diagnos och behandling men även de inte hjälpte så blir jag rädd de blir samma för mig, att man till slut står där ensam och ingenting hjälper.
Nu menar jag inte skrämma dig men vad tror du skulle hända med ditt mående om du inte hade din sambo? Kan du få stöd av någon då?
Jag är rädd kämpa med ångest ensam. De är just nånting med ensamhet som skrämmer mig så vansinnigt mycket.
Så vad jag förstår de rätt har du ändå stämningstabliserande som ändå underlättar ditt mående lite? Hoppas jag med isåfall hittar nån medicin för de är så sorgligt leva ett liv man bara mår dåligt hela tiden :(
