Jag gjorde utredningen när jag var 14-15. Tog 4 och en halv dag. Mellan 9-15 varje dag gjorde jag tester medan mina föräldrar satt i samtal. Hade haft utredningar kring mig under något års tid, så nya uttalanden från lärare fanns redan (vissa frågor togs via telefon). Det var en läkare och en specialutbildad psykolog av något slag.
Min uppväxt var tuff, kände mig ensam, misstrodd, oälskad och som en dålig människa. Jag var fel, defekt. Det var ingen som förstod mig eller försökte, jag ansågs vara ute för att jävlas och ställa till med oreda.
När jag fick diagnosen och dom sa åt mig "Du har autism, vi ska lära dig vad detta innebär, och du ska få lära känna dig själv". Spontant kände jag "bitch please". Diagnosen har aldrig bekommit mig, jag ser inte mig själv som en vandrade diagnos eller förväntar mig att min omgivning ska vika sig efter mina behov. Jag fick vända ut och in på mig själv för att försöka förstå och hantera mina känslor. Däremot var det oerhört skönt att omgivningen fick sig en liten knäpp på näsan, att jag var inget litet elakt barn/tonåring som spelade dum och var uppkäftig när jag bestämt vägrade/inte vågade vissa saker.
Varje dag kämpar jag för att hinna med hur fort jorden snurrar, oftast går det inte. Jag lär mig inte utefter några mallar eller statestik, jag tränar och försöker på de grunder JAG vet att jag kan och mår bra av.
Se ALDRIG din son som en diagnos. Hjälp och träna utefter HANS förutsättningar, inte vad som sägs och lärs ut. Han är samma barn som han var 2 veckor sedan. Han ska inte behöva känna sig annorlunda på ett dåligt sätt eller känna sig autistisk. Han är han. Vill han leka med samma jävla klossar varje dag från morgon till kväll ska han få göra det, vill han ha den där tröjan varje dag så borde han få det.
Det är bra att "kunna" autism som förälder, men glöm inte bort att du kan och förstår ditt barn bakom diagnosen.
