Ser inte mammor allvaret i att ansöka om ensam vårdnad?

Ofta läser man trådar där mammor har frågor angående ensam vårdnad, och oftast ser det ut som att den enda anledningen handlar om hämnd mot pappan. Att barnet är den som är den stora förloraren ser inte mamman p g a hennes allt för stora ego.

Jag blev tillsammans med mitt barns mamma slutet av 2012. Hon blev gravid 2013 och vi flyttade ihop. Förhållandet var extremt stormigt. Mammans temperament var den största anledningen till att jag inte ville vara med henne mer.
Hon gick från 0-100 på några tiondelar och ilskan kunde sitta kvar i dagar, dock i olika grader. Hon är manipulativ, kontrollerande och projicerar ofta. Ber aldrig om ursäkt.

Eftersom hon stod på lägenheten så fick jag, efter det tog slut, börja från botten igen. Jag hämtade och lämnade pojken ca två dagar i veckan. När jag lämnade stannade jag ofta kvar och nattade honom och det funkade. Började det bli tjafs så var jag snabb på att dra på mig skorna och dra där ifrån.Vid ett senare tillfälle kom jag till insikt att jag måste ordna upp saker hemma för jag kan inte vara i närheten av mamman mer.

Men iallafall, ska hålla mig kort. När jag för 8 månader sedan hade ordnat upp saker  hemma skrev jag till mamman att jag ville ha pojken varannan helg. Fick till svar att hon ville gå via familjerätten för att göra upp om dygn. Ok tänkte jag. Vi kör på det.
Ett par veckor går och jag får ett brev på posten där det står att hon ansökt om ensam vårdnad. 

Jag beslutar mig för att låsa in mig i helvetet och hålla mig undan så att det inte ska bli tjafs och annat. Vid några tillfällen har jag skickat mail om att hon bör tänka på vad hon gör, att jag vill ha pojken varannan helg. Men nej.

Mammans argument för ensam vårdnad:
*Pappan har misshandlat mamman psykiskt
*Pappan har haft sporadisk kontakt med pojken
*Pappan lider av psykisk ohälsa och kan därför ej ta hand om sitt barn
*Pappan har det dåligt ställt, mamman har det bra ställt
*Mamman har flera gånger fått tjata på pappan för att träffa pojken

7 månader senare så var det dags för muntlig förberedelse i rätten.
Jag ser mamman sittandes ensam i väntsalen
Jag säger "hej" och sätter mig ner. Vädjar återigen att hon ska gå med på samarbetssamtal för att förkorta ner processen så pojken kan ta upp den kontakten med sin pappa som de tidigare hade.
Mamman börjar plötsligt att gråta varpå jag säger att vi inte behöver prata om det nu. Sedan kommer hennes ombud och de går iväg.

Mamman kör på för fullt trots min vädjan.
Jag sitter och tar alla anklagelser med ro och förklarar senare min syn på det hela. Dock är jag noga med att inte köra med pajkastning. Man vill gärna berätta mer men det gynnar inte pojken alls.

Helt ogenerat sitter mamman och ljuger i rätten.
"Pappan försvårar underskrifter så vi kan ej samarbeta" säger hon.
"Vilka underskrifter har pappan försvårat?" frågar "domaren". 
"Jag vet inte" svarar mamman tystlåtet.

"Domaren" frågade om min psykiska ohälsa och jag berättade att jag haft ångest och lätta depressioner när jag inte träffat pojken på ett tag.

Sedan pratar mamman om att jag är som en tickande bomb när jag är på stan. 
Hon tog även upp att jag inte tröstat pojken en gång när han grät.

När pojken var ca två är så började det bli tjafs, pojken stod i duschen, mamman började prata arg högre och högre med mig. Jag tog upp mobilen och filmade i syfte att visa henne när hon lugnat ner sig hur hon är när hon blir arg.
"Filmar du pojken när han duschar eller? Är du pedofil?"
Nej jag filmar dig, och hur kan du säga pedofil i närheten av en 2-åring?
Jag märkte hur det började eskalera så jag säger till pojken att jag ska jobba pussar honom och säger att jag älskar honom.
Det här är sjukt och otroligt sorgligt men mamman sa då till pojken att "pappa älskar inte dig alls". Fy fan, jag mår illa av det där. Sedan ställer hon sig vid dörren och skriker "det här är Adam, han är pedofiiiil." två, tre gånger innan dörren smälls igen.

Och den här kvinnan har mage att påstå att jag inte kan ta hand om mitt eget barn?
Finns fler exempel som ligger på samma nivå. 

Det enda jag gjort sedan brevet från hennes ombud slank ner i brevlådan är att jobba, äta sova. Kämpa för att den här depressionen inte tar över helt. Man lever i en bubbla där lycka inte existerar.

Det bestämdes på den muntliga förberedelsen att jag ska få träffa pojken 4 timmar varje onsdag utom de onsdagar mamman är ledig från jobbet. Jag hade det alternativet och det andra som var att jag skulle få träffa pojken 3 timmar varannan lördag. Det är åt helvete. Pojken kommer definitivt inte må bra av det. Hur kan man som mamma påstå att man ser till barnets bästa om hon ger pojken 4 timmar varannan onsdag, inget på semesterdagar, med sin pappa???

Tänk efter vad ni gör när ni funderar på om att ansöka om ensam vårdnad. Sätt er ner och fundera på om ni gör det här för barnets skull eller din egen skull.

Mamman har för övrigt ett konto här på familjeliv.