Ser inte mammor allvaret i att ansöka om ensam vårdnad?

Usch vad tråkigt för er, hoppas det löser sig på bästa sätt för pojken.

Tror tyvärr inte att det hjälper att be sådana människor att "tänka efter".

Ofta läser man trådar där mammor har frågor angående ensam vårdnad, och oftast ser det ut som att den enda anledningen handlar om hämnd mot pappan. Att barnet är den som är den stora förloraren ser inte mamman p g a hennes allt för stora ego.

Jag blev tillsammans med mitt barns mamma slutet av 2012. Hon blev gravid 2013 och vi flyttade ihop. Förhållandet var extremt stormigt. Mammans temperament var den största anledningen till att jag inte ville vara med henne mer.

Hon gick från 0-100 på några tiondelar och ilskan kunde sitta kvar i dagar, dock i olika grader. Hon är manipulativ, kontrollerande och projicerar ofta. Ber aldrig om ursäkt.

Eftersom hon stod på lägenheten så fick jag, efter det tog slut, börja från botten igen. Jag hämtade och lämnade pojken ca två dagar i veckan. När jag lämnade stannade jag ofta kvar och nattade honom och det funkade. Började det bli tjafs så var jag snabb på att dra på mig skorna och dra där ifrån.Vid ett senare tillfälle kom jag till insikt att jag måste ordna upp saker hemma för jag kan inte vara i närheten av mamman mer.

Men iallafall, ska hålla mig kort. När jag för 8 månader sedan hade ordnat upp saker  hemma skrev jag till mamman att jag ville ha pojken varannan helg. Fick till svar att hon ville gå via familjerätten för att göra upp om dygn. Ok tänkte jag. Vi kör på det.

Ett par veckor går och jag får ett brev på posten där det står att hon ansökt om ensam vårdnad. 

Jag beslutar mig för att låsa in mig i helvetet och hålla mig undan så att det inte ska bli tjafs och annat. Vid några tillfällen har jag skickat mail om att hon bör tänka på vad hon gör, att jag vill ha pojken varannan helg. Men nej.

Mammans argument för ensam vårdnad:

*Pappan har misshandlat mamman psykiskt

*Pappan har haft sporadisk kontakt med pojken

*Pappan lider av psykisk ohälsa och kan därför ej ta hand om sitt barn

*Pappan har det dåligt ställt, mamman har det bra ställt

*Mamman har flera gånger fått tjata på pappan för att träffa pojken

7 månader senare så var det dags för muntlig förberedelse i rätten.

Jag ser mamman sittandes ensam i väntsalen

Jag säger "hej" och sätter mig ner. Vädjar återigen att hon ska gå med på samarbetssamtal för att förkorta ner processen så pojken kan ta upp den kontakten med sin pappa som de tidigare hade.

Mamman börjar plötsligt att gråta varpå jag säger att vi inte behöver prata om det nu. Sedan kommer hennes ombud och de går iväg.

Mamman kör på för fullt trots min vädjan.

Jag sitter och tar alla anklagelser med ro och förklarar senare min syn på det hela. Dock är jag noga med att inte köra med pajkastning. Man vill gärna berätta mer men det gynnar inte pojken alls.

Helt ogenerat sitter mamman och ljuger i rätten.

"Pappan försvårar underskrifter så vi kan ej samarbeta" säger hon.

"Vilka underskrifter har pappan försvårat?" frågar "domaren". 

"Jag vet inte" svarar mamman tystlåtet.

"Domaren" frågade om min psykiska ohälsa och jag berättade att jag haft ångest och lätta depressioner när jag inte träffat pojken på ett tag.

Sedan pratar mamman om att jag är som en tickande bomb när jag är på stan. 

Hon tog även upp att jag inte tröstat pojken en gång när han grät.

När pojken var ca två är så började det bli tjafs, pojken stod i duschen, mamman började prata arg högre och högre med mig. Jag tog upp mobilen och filmade i syfte att visa henne när hon lugnat ner sig hur hon är när hon blir arg.

"Filmar du pojken när han duschar eller? Är du pedofil?"

Nej jag filmar dig, och hur kan du säga pedofil i närheten av en 2-åring?

Jag märkte hur det började eskalera så jag säger till pojken att jag ska jobba pussar honom och säger att jag älskar honom.

Det här är sjukt och otroligt sorgligt men mamman sa då till pojken att "pappa älskar inte dig alls". Fy fan, jag mår illa av det där. Sedan ställer hon sig vid dörren och skriker "det här är Adam, han är pedofiiiil." två, tre gånger innan dörren smälls igen.

Och den här kvinnan har mage att påstå att jag inte kan ta hand om mitt eget barn?

Finns fler exempel som ligger på samma nivå. 

Det enda jag gjort sedan brevet från hennes ombud slank ner i brevlådan är att jobba, äta sova. Kämpa för att den här depressionen inte tar över helt. Man lever i en bubbla där lycka inte existerar.

Det bestämdes på den muntliga förberedelsen att jag ska få träffa pojken 4 timmar varje onsdag utom de onsdagar mamman är ledig från jobbet. Jag hade det alternativet och det andra som var att jag skulle få träffa pojken 3 timmar varannan lördag. Det är åt helvete. Pojken kommer definitivt inte må bra av det. Hur kan man som mamma påstå att man ser till barnets bästa om hon ger pojken 4 timmar varannan onsdag, inget på semesterdagar, med sin pappa???

Tänk efter vad ni gör när ni funderar på om att ansöka om ensam vårdnad. Sätt er ner och fundera på om ni gör det här för barnets skull eller din egen skull.

Mamman har för övrigt ett konto här på familjeliv.

Hej,

Registrerade mig för att kunna svara i denna tråd. Ditt ex låter som en solklar borderlinare. Nuförtiden kallas det IPS. Jag är själv uppväxt med en sådan mor. De manipulerar så in i helvete! Hur du än vänder dig så har du arslet bak och kommer att vara det svarta fåret. Borderline är inte samma sak som narcissist lr psykopat. 

Ta till tårar inför andra, som du skriver att hon gjorde i familjerätten, är väldigt vanligt. Det mesta som du beskriver låter som en borderlinare! Någon skrev att barnet i sinom tid kommer att förstå men det är inte alls säkert. Min bror förstår än idag inte medan jag sj har gått kurser, fördjupat mig mm har stor förståelse. 

Du har en lång resa framför dig men jag råder dig till att kämpa med näbbar och klor för ditt barns skull!!! Vill du dela erfarenheter kan du pm:a mig. 

För den med borderline medför den bristfälliga kontrollen över känslorna dessutom att den KASAM (Känsla Av SAMmmanhang, begrepp myntat av Aron Antonovsky i ett försök att förklara varför somliga människor förblir friska) som är så viktig för vårt välbefinnande ryker all världens väg. När känslorna lever sitt eget och plågsamma liv frikopplat från omständigheterna är vårt inre inte längre begripligt, meningsfullt och hanterbart. Självförståelsen, självkänslan, integriteten och välbefinnandet hotas därmed.

Vanliga yttringar av borderline är alltså stora och snabba humörsvängningar, instabil och snabbt växlande självbild (allt från värdelös till fantastisk), svartvitt tänkande, idealisering eller nedvärdering av andra samt impulsivitet. Somliga kan vara explosiva. Många blir lätt uttråkade, samtidigt som de har svårt att uthärda leda. Ofta upplever den drabbade en plågsam inre tomhetskänsla som lätt kan förväxlas med depression. Många har svårt att lita både på sig själva och på andra vilket gör deras relationer besvärliga och instabila. Separationer är svåra att hantera och insikten om att separation, oavsett relationens aktuella status, alltid är en risk kan skrämma den drabbade till att själv försöka iscensätta en separation ?i förväg?. Den paradoxala följden kan bli att samtidigt som personen fruktar en separation beter hon sig inte så sällan på ett sådant vis att hon blir avvisad. Det är inte att förundras över att personerna ofta skapar kaos omkring sig och att kriser är vanliga. De har ett stort lidande, vanligen betydligt mer så än de flesta psykopater och narcissister som ofta orsakar andra ett större lidande än sig själva.

www.dagensjuridik.se/2009/06/vad-kannetecknar-borderline

Emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS), även kallad Borderline, innebär ett stort lidande för de drabbade, och kommer också att involvera omgivningen i hög grad. De snabba svängningarna mellan hygglig balans och katastrof, mellan idealisering och nedvärdering, eller vitt och svart sliter på relationerna och gör att andra människor lätt tröttnar på personer med IPS.

Som med andra personlighetsstörningar ska tillståndet gå att spåra åtminstone till tonåren och orsaka kliniskt signifikant lidande och funktionsnedsättning.

Orsakerna till IPS är inte helt klarlagda men de flesta forskare anser att det rör sig om ärftliga sårbarhetsfaktorer som i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor formar de här dragen. Aktuell forskning pekar på att IPS, i likhet med AD/HD och autism kan betecknas som en utvecklingsrelaterad (?neuropsykiatriskt?) funktionsbegränsning.

Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.

Symtom

Det mest påtagliga hos personer med IPS är de dramatiska svängningarna mellan normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser.

Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.

En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta.

På senare år har man i förståelsen av den här störningen belyst svårigheter med det som kallas mentalisering, dvs förmågan att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.

Verkliga eller befarade separationer upplevs som starkt ångestframkallande och undviks därför med alla medel.  Inte sällan leder också separationsupplevelser eller andra motgångar till hot om självmord.

Väldigt vanliga riskfaktorer när man har svårigheter i form av IPS är missbruk och beroende. Återkommande stark ångest och nedstämdhet gör att man lätt lockas att ?självmedicinera? med alkohol, droger och överdoser av läkemedel.

Vissa löper ökad risk för självdestruktivitet i form av ätstörningar, självskadebeteende och riskabla sexuella kontakter.. 

www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/personlighetsstorningar/borderline

Tyvärr så är det så här det ser ut och rättssystemet och vårt feministiskt präglade och styrda samhälle gör det möjligt för kvinnor att få igenom sina sjuka viljor på det här viset. Vi män och pojkar är helt försvarslösa fysiskt, psykiskt och rättsligt.

Tyvärr så är det så här det ser ut och rättssystemet och vårt feministiskt präglade och styrda samhälle gör det möjligt för kvinnor att få igenom sina sjuka viljor på det här viset. Vi män och pojkar är helt försvarslösa fysiskt, psykiskt och rättsligt.

Barnen tar stryk och männen slås ut. C-ptsd och ptsd är väldigt vanligt och kan vara svårt att få hjälp för. #metoo kampanjen har inte gjort det bättre då det hör till kvinnans natur att vara väldigt manipulativ. Set svenska samhället är inte jämnställt som det sägs, feministisk lögn propaganda styr. Utbildningssystemet är utpräglat för kvinnor och det är kvinnorna som når toppresultaten. Medelklasskvinnorna är samhällets mest priviligierade. Självmedicinering och självmord ökar och går allt längre ner i åldrarna bland män och pojkar och samhället går sönder. Många som jobbar med dessa ärenden är lika sjuka som förövarna dom jobbar med. Psykopater, borderliners, narcissister, sociopater. -pedofiler och intimterrorister.

Ja så är det. Kvinnor ljuger ofta.

I liknande fall där män vinner så är det psykopater det handlar om.

Kvinnor blir sällan konfronterade för sina beteenden.

1. Vårdnaden har inget med umgänget att göra. Det borde väl du om någon veta?

2. Mamman till ditt barn gör såhär för att jävlas, ja. Det betyder inte att alla kvinnor som begär ensam vårdnad gör det för att jävlas.