• Isababbla

    Ovanlig rädsla inför förlossning

    Hej!


    Är gravid med första barnet och har sedan innan erfarenhet av att bli vårdad på sjukhus. Har blivit op 5 gånger i mitt liv och detta har satt sina spår.

    Har aldrig varit rädd för att föda barn i den bemärkelsen. 
    Utan min rädsla ligger i känslan av att vara utblottad. 

    Har blivit vårdad av personal efter mina op och detta har skötts så dåligt att jag har känt mig utsatt och nästan ofredad. 

    Tycker det känns oerhört jobbigt och är orolig inför förlossningen. Vill inte känna mig ofredad, sårbar och utsatt igen. 


    Vårdpersonal som tar sig frihet att ta på en hur som helst, fast det är i syfte att vårda mig. Men det kan ju göras på sådant fel sätt att man bara mår dåligt.
    Vi lever i en värld där man generellt inte tar på andra främmande människor. 

    Hur har ni upplevt bemötandet av barnmorskor?
    Hur mycket tar dem på en?
    Frågar de först?
    Hur naket är det?


     

  • Svar på tråden Ovanlig rädsla inför förlossning
  • Wazp

    Tycker du borde ta upp det här med din BM.. Du skulle nog må bra av att prata med någon

  • gruvan

    Jag har fött två barn och min erfarenhet av bm under själva förlossningen är att de är helt fantastiska! Hur mycket de tar på en och hur naket det är beror mycket på var i förlossningen man befinner sig. När man kommer in på förlossningen är en av de första sakerna de gör att kontrollera hur öppen man är och det gör de ju genom att känna med fingrarna. De har alltid varit väldigt tydliga och jag har varit beredd och vetat vad som ska hända. Det har liksom inte varit så att jag helt plötsligt har bm:s fingrar upp mellan benen utan de har berättat vad de ska kontrollera, hur det går till och frågat om jag varit beredd så man t ex inte är mitt i en värk när de känner efter. Samma sak om de känner på magen. Under den tiden har det inte varit så naket heller. Landstingets patientskjorta och jätteblöjtrosor på (mina förlossningar har startat med vattenavgång så det var ett måste!). Jag är frusen av mig och hade filt också om jag låg i sängen men var jag uppe kände jag mig absolut inte avklädd i bara skjortan.

    Sen när förlossningarna blivit intensivare med starkare och tätare värkar och i krysstkedet blir det en annan grej. Trosorna åker av och bm sitter med ansiktet upp mellan benen på en vilket är nödvändigt för att de ska kunna hjälpa till på bästa sätt, t ex med tryck för att minska risken att spricka. De har fortfarande varit tydliga men kanske mer sagt vad de kommer göra snarare än att fråga. Vid den tidpunkten har jag släppt känslan som jag kanske hade lite i början, att man vill vara lite privat och så, utan bara låtit bm göra sitt jobb för att det ska bli så bra som möjligt för mig och bebisen. Vill hon känna på huvudet för att se hur långt ner det är eller åt vilket håll det är vridet så gör det, behövs det sättas en sladd på bebisens huvud för att mäta syre (eller vad det nu var) så gör det, eller behövs det tryck i mellangården så jag förhoppningsvis slipper spricka så gör det. Jag har inte brytt mig om jag blivit tillfrågad om sånt eller inte så länge jag har blivit informerad om vad som görs innan. Men det går ju fort att informera. Typ, "nu kommer jag kontrollera hur huvudet står", jag nickar eller stönar fram ett ja och så gör hon det. Jag har liksom haft känslan att "gör det du måste så jag får träffa min bebis". När barnen har varit påväg ut har jag verkligen hamnat i min egen bubbla där jag har koncentrerat mig på vad jag måste göra för att få ut barnet, vad bm har gjort har liksom inte känts så viktigt där och då. Jag brydde mig inte ens om ifall jag bajsade på mig, vilket var min stora skräck innan. Har ingen aning om ifall jag gjorde det men om jag gjorde det skötte bm det snyggt. :) När barnen kommit ut har skjortan knäppts upp och jag har legat med jättetuttarna i vädret och haft bebisen hud mot hud och fortfarande särade ben. Då är det naket delux men det är inget jag har tänkt på över huvud taget för jag har varit fullt upptagen med det fantastiska lilla underverket som precis kommit ut ur mig. Ingenting annat än att titta på mina fina bebisar har betytt någonting över huvud taget just då! Och så fortsatte jag känna även när jag krystade fram moderkakan en stund senare och när jag behövde ligga kvar med särade ben för att bli sydd. Då har det liksom inte varit någon stor grej att vara naken längre. Och då, när allt lugnat ner sig efter krystskedet, har bm gått tillbaka till att mer fråga om det är okej att titta hur det ser ut osv. Jag har alltid känt mig oerhört väl omhändertagen på förlossningen och även på BB efteråt när de kollat hur det sett ut mellan benen någon dag efter förlossningen.

    Men jag håller med om att det här är något du borde ta upp med din bm och prata om. Min bm skrev ner lite saker jag tyckte kändes viktigt under förlossningen i min journal så att bm på förlossningen skulle se det. Kanske din kan göra likadant, skriva att det är viktigt för dig att bli ordentligt informerad om vad som görs t ex.

    Det är utelämnande och naket att föda barn, och det gör ont och är svinjobbigt. Men det är samtidigt så sjukt jävla häftigt att det inte går att beskriva! Lycka till!

  • Carambolan

    Jag tycker att både undersköterskor och barnmorskor har varit väldigt respektfulla under mina tre förlossningar i alla fall. De har alltid informerat om vad de gör och varför, hela tiden frågat om det känns okej och låtit mig ta ställning till sådant som inte varit nödvändig omvårdnad/ingrell. Men det ändrar ju inte det fakum att man ÄR väldigt blottad vid en förlossning. De kommer att behöva både stirra och gräva i underlivet på dig, torka bort ditt bajs, köra upp ett finger i analen för att kontrollera förlossningsskador, etc. Om det känns väldigt jobbigt för dig redan nu kanske det är bra om du försöker få prata med någon redan i förväg, för det kommer vara oundvikligt.

  • Kokosflingor

    Jag har precis samma rädsla som dig.  Att vara naken och liksom utelämnad. Jag kommer nog kämpa för kejsarsnitt i framtiden. Men det beror också på andra faktorer som otrygg uppväxt o.s.v. 

  • Sissimoine

    Jag hade precis samma rädsla som du. hade dessutom aldrig varit på en gynundersökning innan jag låg inne på förlossningen med värkar. Jag berättade för dem Att jag tyckte det var jobbigt och sambon visste det klart innan också så han lunde informera vid exempelvis skiftbyte. De berättar precis vad de gör, varför de gör det osv. Allt eftersom det gör ondare så slutar man faktiskt bry sig (ja, på riktigt), det går inte fokusera på annat är smärtan direkt

  • Isababbla

    Går redan och pratar med någon och min bm känner till detta och stöttar mig så gott hon kan.

    Som sagt, min erfarenhet att skadat mig lite. Tror nog att i stundens hetta kommer jag säkerligen inte alls tänka på just detta men just nu känns det tungt tidsvis.

    Ville nog mest höra ifall det var fler som känt likadant men främst om hur ni har upplevt bemötandet av personalen på förlossningen. Har hört att det är helt annat där än vanliga vårdavdelningar. Har inte haft nå problem att gå till gyn eller så. Utan just den känslan att behöva utelämna sin kropp till andra under en situation där man är väldigt sårbar och blottad.

  • Wooden

    Kort och gott kan jag bara hålla med ovanstående talare. Min första förlossning (är i v30 med andra barnet ny) hade jag bara kanonpersonal där alla var väldigt omhändertagande och respektfulla. Förklarade vad dom skulle göra och frågade om jag var beredd och även hur det kändes medan dom tex kände hur öppen jag var eller vad det nu kunde vara. Och man bryr sig mindre och mindre om allt runt omkring ju längre i förloppet man kommer. Men som sagt: utlämnad och delvis rätt naken är man absolut. Har absolut inte dom erfarenheter som du har men jag kan bara säga att jag inte tror du behöver känna dig orolig för att du ska känna att du blir behandlad på ett obehagligt och icke respektfullt sätt. Lycka till! :)

  • Isababbla

    Tack för ditt svar "Wooden". Det känns otroligt skönt att höra av samtliga att det verkar annorlunda på en förlossning.

  • Ingrediensen

    Jag förstår dig precis! Har känt samma och vid första förlossningen övervägde jag hemförlossning av den anledningen (men blev övertalad att låta bli).
    Däremot tycker jag inte att det varit så farligt sen i praktiken, det har känts mycket mindre som sjukhusmiljö och de är väl normalt sett lyhörda för dina önskemål. Nu blev det akutsnitt för mig och det var väl det sämsta som kunde hända. Var väldigt oförberedd och jag hade problem efteråt pga av det. Efterföljande två planerade snitt var bättre. Då var känslan att jag blev omhändertagen som en person istället för behandlad som ett kolli utan känslor, eller hur man nu ska formulera det.

    Hoppas du kommer till ett bra ställe, kolla gärna upp vad som finns. Med efterföljande två förlossningar valde vi annat sjukhus som är känt för sin familjära stämning. Det gjorde stor skillnad!

  • Höstaster
    Isababbla skrev 2017-05-11 21:09:46 följande:

    Går redan och pratar med någon och min bm känner till detta och stöttar mig så gott hon kan.

    Som sagt, min erfarenhet att skadat mig lite. Tror nog att i stundens hetta kommer jag säkerligen inte alls tänka på just detta men just nu känns det tungt tidsvis.

    Ville nog mest höra ifall det var fler som känt likadant men främst om hur ni har upplevt bemötandet av personalen på förlossningen. Har hört att det är helt annat där än vanliga vårdavdelningar. Har inte haft nå problem att gå till gyn eller så. Utan just den känslan att behöva utelämna sin kropp till andra under en situation där man är väldigt sårbar och blottad.


    Jag har också känt så inför mina förlossningar, men bm har skrivit det i journalen och jag i mitt förlossningsbrev. Har upplevt att personalen tagit stor hänsyn och när jag tex varit tvungen att vara utan trosor för att bebisen haft skalpelektrod så har jag fått lakan över mig osv.
Svar på tråden Ovanlig rädsla inför förlossning