Att förlora en föräldrar tidigt

Beklagar! Min pappa var 55 när han dog och jag 22. Han var fullt frisk och dog av hjärtinfarkt på studs. Det blev en fruktansvärd chock för mig. Mamma var och är en usel förälder så han var liksom den jag hade. Jag bodde långt bort så allt runt begravning och sånt skötte mamma i samråd med begravningsbyrån. Jag åkte hem några dagar innan på bisittningen. Hur man sen klarar att gå vidare...? Ja, en dag i taget helt enkelt. Detta är 26 år sen och jag kan fortfarande bli överväldigad av sorg ibland vid vissa tillfällen som t.e.x hans födelsedag och när min son föddes. Men de ljusa minnena finns kvar och det är dom man tänker mest på efter ett tag. Jag har många konkreta minnen i form av saker också, bl.a tavlor han målat. De betyder mycket.

Jag blev inte deprimerad, men gick igenom sorgens alla vanliga stadier. Det tar tid, det får ta tid. Begravningsbyrån kan hjälpa till med nästan allt praktiskt, annars banken. De gjorde pappas bouppteckning vet jag. Idag blev jag f.ö påmind om pappa igen när jag fick brev ang. sonen som heter som pappa i andranamn. Det kom några tårar fast det gått 26 år.