Att förlora en föräldrar tidigt

Jag beklagar sorgen.

Jag skulle fylla 27 då min pappa dog.

Han bodde i Thailand och jag åkte ned på en planerad semester 25 jan, två timmar innan planet går ringer ett thailändskt nr och jag tror att det är pappa som bytt nr, det är hans chef som ringer för att fråga när det var jag skulle komma och om jag vet att pappa ligger på sjukhus i Bangkok.

Då jag kommer fram till Bangkok och sjukhuset så ligger han nedsövd på specialintensiven och man tror att han har tbc.

Jag talar om att han är vaccinerad mot det och då fortsätter man med utredningar och tror han har hjärnhinneinflammation, dock vet man inte varför han har det.

I och med att jag som anhörig är på plats så kan fler undersökningar göras och den 1/2 samma dag han fyller 58 görs en biopsi som ett par dagar senare visar att han har lungcancer (aldrig rökt och avskydde cigaretter, fick just den typ som rökare är överrepresenterade ), dagen efter beskedet så åkte jag till Bangkok för att träffa en specialist och diskutera behandling.

Tyvärr fick jag veta att cancern spridit sig från lungorna genom ryggmärgen och till hjärnan så det fanns ingenting att göra.

Jag kommer ihåg att jag bara reste mig upp, mitt i läkarens utläggning, och gick. Gick in på toaletten och ringde min mamma hemma i Sverige och sa att hon och min syster måste komma omedelbart för att pappa skulle dö.

Sedan gick jag tillbaka och bestämde att vi inte skulle dra ut på det utan han skulle få smärtlindring men inte återupplivande om han skulle avlida.

Jag ville också att han skulle få komma hem med hemsjukvård så vi alla kunde bo ihop sista tiden.

Tyvärr gick det inte att han flyttade hem, men han flyttades 14 feb till sjukhuset i sin hemstad och där behövde anhöriga vara med dygnet runt, så jag, min sambo, mamma, syster och pappas bästa kompis sedan jag föddes turades om att sitta vak.

28 feb kl 06:06 lokal tid somnade pappa in, och just då var det mamma och hans bästa kompis som satt vak. Men kommer aldrig glömma telefonsamtalet som kom och då vi kom till sjukhuset så kände jag knappt igen honom, det var så tydligt att det bara var ett skal där, min pappa fanns inte kvar.

Begravningen inleddes 1/3 och varade i 3 dagar (som det ofta är i Thailand) och på något sätt bara skedde allt fast man var i en dimma.

Då jag kom hem till Sverige så började jag jobba på en begravningsbyrå och jag tror att det var mitt sätt att bearbeta, att hjälpa andra i samma situation och underlätta för dom i den utsatta situation som det är.

Jag gick även på samtal en period, då jag hade så dåligt samvete för att jag inte kunde göra det bättre och lösa det, irrationellt men hjärnan är ju som den är.

Jag tror att bästa rådet är att tillåta sig vara ledsen och försöka ha förståelse att de andra i familjen sörjer på olika sätt och det kan skapa slitningar. När det gäller begravningensplanering så försök att planera den så det känns rätt för er, man har otroligt stora möjligheter att styra en begravningsceremoni men byråerna brukar vara återhållsamma på den informationen.

Men begravningen är ert avsked och det är ni som ska minnas den så det ska kännas rätt för er.

Alla tankar är hos dig just nu, det är en tuff situation men plötsligt har det gått det år, två år och sedan 9 år och det gör inte ont hela tiden, även om saknaden finns där.

Jag blev deprimerad.

Han dog 28 feb och det var skottår och den 1-3 Mats var hans begravning (han begravdes i Thailand där han bodde eftersom vi visste att han älskade landet och ville vara kvar där. Jag kom hem till Sverige i mitten av mars och i april var det som om all energi försvann ur kroppen. Låg i sängen typ dygnet runt, i den ställning jag hamnade i då jag lade mig så låg jag i timmar och stirrade rakt ut, låg så i veckor. Min sambo ringde min mamma som bor 40 mil bort som kom ned och till sist ställde han ett ultimatum, antingen gick jag till husläkaren eller så körde han mig till psyk.

Valde husläkaren, fick remiss till psykolog, gick dit och grät (enda gångerna jag grät), fick remiss till en psykiatriker och fick dör veta att jag inte var tokig (vilket jag upplevde det som att jag började bli. Kändes som om jag var pausad och alla andra snabbspolades runt omkring mig. Jag fick något att sova på samt atarax för ångesten. Utvecklade massa fobier, typ kunde inte åka bil utan dödsångest, lokaltrafik eller folksamlingar funkade inte, men fick veta att det var en reaktion på allt som hänt och att jag kört på för hårt. Allt gav med sig eftersom med vila, psykolog och med hjälp av sömn. Men vissa saker höll i sig länge, exåka bil (är fortfarande åkrädd tyvärr).