"Hon var den rätta, den enda och det finns ingen annan som hon"

När tog de slut? Hände de nu eller för några veckor sen?

Jag tror inte hon var den rätta. Jag tror att oavsett anknytningsmönster hade du betett dig annorlunda mot henne om hon verkligen varit perfekt för dig. Jag har upplevt liknande som du i flera förhållanden, men när jag träffade helt rätt person blev det på annat sätt. Vi är gifta idag.
Gå i terapi om du önskar vad gäller närhetsproblematik, men satsa inte på att vinna tillbaka just henne. Du kommer inte att bete dig annorlunda mot henne i framtiden, hon kommer inte må bra och det kommer ta slut igen och igen och igen. Gå vidare och hitta den som får dig att behandla henne rätt.

Två veckor sedan, hurså?Tror du verkligen det? Alltså kan man verkligen inte bli blind inför någon man träffar? Till sådan grad att det faktiskt krävs att man förlorar henne för att inse vad man hade? 

Jag tvivlar inte på att jag kommer kunna hitta tjejer som jag attraheras till och har vissa hobbys med. Men det var just att hon var så lätt att ha att göra med. Lätt att uppvakta. Man kunde vara sig själv med henne. 

Får man fråga varför de tog slut?

Bra att du insett saker om sig själv så att du kan undvika att hamna i samma sits med andra personer men sen kan jag också tänka att hon nog ändå inte var den rätta.  Om du tror på ödet, att det verkligen borde vara ni två så kanske det kommer hända i framtiden, vem vet? Tills dess, eller tills dess du inser hon inte var det och kan  träffa någon annan, uppsök terapeut och jobba på de där sakerna. 

Nej, jag tror inte man blir blind på det sättet "att man inte ser vad man hade förrän man förlorat det". Det händer möjligen efter några års relation när man blivit så bekväm vid att ha varandra att man glömmer bort att jobba på förhållandet och glider isär.

Hon var lätt att ha att göra med. Lätt att uppvakta. Ändå gjorde du inte det på riktigt. Det var alltså uppenbarligen inte så lätt som du tror att ge henne den uppskattning och uppvaktning som normalt kommer naturligt när man träffat rätt. Jag tror inte att du höll inne dina känslor för att skydda dig själv. Jag tror det var för att hon aldrig var helt rätt. Hon slog inte an just den strängen hos dig.

Men snälla människa, vi kan ju inte veta om du älskade henne på riktigt eller inte.

Har skrivit om det någonstans på forumet, men hittar inte igen. Men för att göra en lång historia kort så har min osäkerhet inför mina känslor om vad jag ville med henne lett till att relationen alltid varit något ovis. Jag har vid några tillfällen försökt ta mig i kragen och satt ner foten genom att göra slut och ta "en paus" för att det kändes orättvist att fortsätta någonting när jag inte var säker på vad det skulle bli av detta. Detta sårade henne naturligtvis, även om det till sist var att jag blev upprörd på henne som gjorde att bägaren rann över. 

Så återigen, var det min okunskap om min relationsanknytning och hur den funkar som spökade i bakgrunden. 

Får man fråga varför du frågar?Men varför intalar jag mig själv nu då om att hon var den rätta? Alltså även om jag försöker resonera endast med logik, d.v.s. såsom en med min relationsanknytning gör, så faller hon ut som en perfekt kandidat. Fick mig att skratta, var lätt att underhålla, ville alltid ha sex (även om vi inte hade det), var skön att hänga med, hade fantastiska ansiktsdrag att vila ögonen på, otroligt känslig på ett charmigt sätt. 

Jag tog ju henne för givet, därför ansträngde jag mig inte så som jag önskar jag hade gjort. Söker inget definitivt svar, bara en och annans åsikt om det verkar som om jag älskade henne på riktigt eller ej. 

Jag tror inte att "den rätta" kan vara ensidigt, så jag tror inte att hon kunde vara "the one" för dig om hon valde att inte vara med dig och göra slut.

Det är inte så enkelt att bara för att en person har massor av bra egenskaper så innebär det att man matchar ihop. Min man har massor av sidor som jag egentligen skulle klassat som "absolut inte" innan jag träffade honom. Sedan föll jag ändå pladask. Man får hela paketet - med eller utan attraktion. Det hjälper inte att allt ser perfekt ut på pappret - det kanske inte funkar ändå.

Du intalar dig att hon var den rätta för att hon just nu är ouppnåelig. Det är jakten som lockar.

Du ansträngde dig inte av anledningen att du inte älskade henne på rätt sätt - inte för att du tog henne för givet.

Det verkar som du har läst på dig en hel del, berörande din problematik med att känna anknytning i en relation. Det framgår inte tydlig om detta är något som du nydligen har upptäckt eller om detta var något du/ni jobbade på under relationen. Det är också svårt att förstå perspektivet i ett förhållande där den ena inte har gett allt av sig själv och den andra (såsom du beskriver det) har, speciellt när tidsaspekten saknas.

Det finns alltid två sidor av samma mynt, har du någonsin ställt dig frågan om hur hon känt sig när hon försöker förstå dig och utgår från dina behov och ändå var hon inte tillräcklig. För så som du beskriver det, har du haft svårt att veta om du har känt en tillit till henne när du var tillsammans med henne och att det var en befrielse när hon inte var i din närhet. Varför?

Har du funderat på hur hon förhållde sig till detta och varför hon tillslut valde att lämna? Fanns det egentligen en stabil grund för er att stå på från början och bygga vidare på, eller har din/era tivel utvecklats under tidens gång. Du hävdar att du har satt ner foten för hennes bästa, men varför har då förhållandet fått fortätta? Låter som du inte visste vad du ville med henne, men vill hålla henne kvar för din egen skull och inte för sammarbeta för att bygga ett liv tillsammans.

För vad är syftet med dina funderingar egentligen? Är det, om det visar sig att du faktiskt älskade henne, är du då redo att göra det som krävs sv dig samt att hon är villig att inleda ett förhållande med dig igen. Eller vill du ha svar på hur du ska tackla de oarbetande känslorna som eventuellt kan dyka upp om du kommer underfund med att du älskade henne men måste ta dig vidare i livet utan henne vid din sida.

Ja inte fan har det med henne att göra (hur "rätt" hon var) hur du behandlade henne!

Om du har problem att älska så är ju inte det hennes fel.

Kärlek och relationer kräver stort mod, dom händer inte av sig själva.

Bara att du inbillar dig att det finns en "rätta" därute som skulle trolla bort dina anknytningsmönstdr i relationer visar ju hur fel ute du är.

Även om en sån tjej skulle finnas så betyder antagligen inte det att hon är den rätta utan att du inte känt dig hotad av henne/relationen och vad är du rädd för? Jo närhet och intinimitet, en trygg relation med "commitments". Den dagen du träffar någon du beter dig annorlunda emot så har du säkert träffat en distanserad tjej där det inte finns någon risk för intimitet/kärlek.

Bli inte ihop igen, låt henne gå och hitta bättre. Gå i terapi.

Lyssna inte ett ord på den här snurrande personen. Gå till en psykolog.

Tror du behöver skapa en egen tråd där du får prata ut om att du blivit hjärtekrossad.

1. Jag har aldrig klandrat henne för hur jag behandlade henne.

2. Jag har aldrig klandrat henne för mina problem att älska någon. 

3. Kärlek och relationer kräver stort mod, hur mycket och hur stor insats det känns som är individuellt. Därav är det viktigt att lära känna hur man fungerar.

4. Jag har aldrig sagt att jag vill "inbilla mig att det finns en rätta därute som skulle trolla bort mina anknytningsmönster", vad är ditt problem egentligen? Läs vad jag skriver. 

5. Vad mumlar du om egentligen? Hade du läst något av det jag skrivit så innebär att en person som har en undvikande anknytningsrelation att hen har svårt för att känna om hen är kär i sin partner genom känslor utan försöker leda fram en sådan slutsats med logik. Det innebär inte att hen inte är kär i personen i fråga, tvärtom betyder det att personen troligtvis är så kär att hen inte inser det (särskilt om hen inte vet hur hen fungerar). Vidare så är någon som har en undvikande anknytningsrelation tvärtom i enormt stort behov av intimitet och kärlek, men förknippar sådana relationer med stor rädsla: "Enligt teorin har dessa barn föräldrar som avvisat sina barns anknytningsbeteende, inte gett fysisk kontakt och som dragit sig undan om barnet visar ledsenhet. Barnen antas därför ha lärt sig att uttryck av närhetsbehov bestraffas med att föräldern försvinner."

6. Jag förväntar mig inte att vi blir ihop. Jag sörjer ett avslut och försöker reda ut om min sorg som jag känt senaste två veckorna står i proportion till vad vi faktiskt hade och vem jag faktiskt sörjer.

"Gå i terapi". Ok tack det var det enda av värde som kommit ur dig. Däremot har jag redan börjat gå i terapi. Förövrigt verkar du själv ha ett enormt behov av att gå i terapi. 

Avslutet på den här relationen har gett mig anledning att komma till bukt med hur jag fungerar, jag vill inte hamna i samma situation igen och göra om samma misstag. Det är lätt att bara säga att jag ska förändras o.s.v. och inte göra om samma misstag. Men utan att gå till botten av problemet så kommer jag aldrig lyckas med detta. 

Tyvärr är det alltså först nu när relationen är över som jag tar tag i det. Under förhållandet hade vi däremot diskuterat att det är någonting som inte stämmer rätt till. Jag lovade redan då att söka hjälp för det men sköt ständigt upp detta. 

Tidsaspekten var omkring 1-1.5 år. Jag skulle inte säga att hon har gett allt av sig själv heller, men hon har å andra sidan haft sina anledningar att tvivla på mig. Hon har däremot gett mig alla chanser jag kan tänka behöva för att undanröja hennes tvivel om mig. 

Angående att det kändes en befrielse, när vi var tillsammans så tror jag att en del av känslan gick att hänföra till att jag behövde eget utrymme. Detta är nog även en känsla hon haft och som säkert alla som bor i ett samboförhållande någon gång har. Sedan tror jag att min anknytning också spelade in: "Den som har undvikande anknytningsmönster upplever sig ha ett stort frihetsbehov men samtidigt finns rädslan för ensamheten ? vilket gör den undvikande väldigt förvirrad.". 

Mina tvivel har mer eller mindre alltid funnits men på fel grunder. Jag kan inte förändra att hon är en fantastisk människa som jag älskar. Men jag kan varken säga att mina tvivel var rätta eller fel, eftersom att jag aldrig fick erkänna och leva ut mina känslor för henne. 

Jag satte ner foten för att jag inte vågade erkänna dessa känslor för henne. Det kändes därför mest rättvist för oss båda att gå skilda vägar. När jag gjorde det kom "rädslan för ensamheten ? vilket [vilket gjorde mig] väldigt förvirrad.".

Absolut, den motstridiga inställningen är ju att jag bara vill ha kvar henne p.g.a. svartsjuka, kontrollbehov och för att jag inte klarar av att bli dumpad. Men jag avfärdar den eftersom att det inte är första gången jag blivit hjärtekrossad men det är första gången det väckt såhär mycket känslor.

Syftet med mina funderingar är dels att jag måste tänka på mig själv och försöka skapa balans i skallen så jag kan gå vidare och dels att förstå hur jag fungerar inför nästa tjej jag träffar/alternativt om jag hade fått en till chans med den här. Det är klart att jag helst av allt önskar jag fick det senare och då skulle jag vara mer än redo att göra allt som krävs av mig för att bli en bättre man och göra vårt förhållande till vad det skulle ha varit från första början. 

Har du berättat för henne hur du känner och resonerar, kan vara en idé att lägga allt på bordet, vad har du att förlora?

Hon har varit lite avståndstagande, kan vara att du inte har öppnat dej..

Hjärtekrossad? Hitta inte på sagor nu. Jag är lyckligt gift men har HAFT samma problem som du och samma tankesätt. Jag trodde också att min man inte var den rätta för mig i början av relationen tills jag gick i terapi och förstod det här med anknytningsproblem.

Han var visst "den rätta" även om jag inte saknade honom i början osv. Det tog faktiskt 1 1/2 år innan jag började sakna honom och älska honom och vi är mer kära än nånsin idag. Jag tycker nu det är idiotiskt hur folk tänker om kärlek, att man måste känna sig så övertygad till 100 i början när det är först efter att man har haft en längre relation som man börjar utveckla riktig kärlek.

Vi har träffats och talat ut. Jag la då alla korten på bordet och föreslog att vi skulle ta det här vidare till nästa steg och att jag då skulle bättra mig med såväl små saker som kräver attitydförändringar, som större saker som kräver mer professionell hjälp (terapi).

Hon hade emellertid bestämt sig för att inte ge mig någon ny chans. Allt jag berättade kom helt enkelt för sent, menade hon. Vidare har hon svårt för att ta något av det jag säger på allvar, då hon menar att det bara är saker jag säger i affekt. 

Hon är en sådan som hanterar problem genom att lägga locket på. Det är hennes försvarsmekanism. Jag tror inte att hon är den sortens tjej som låter eventuella fina stunder och vår historik bli något nostalgiskt som hon låter sig själv längta tillbaka till. På gott och ont är hon väldigt trångsynt på den punkten, eller bestämd, vad man nu vill kalla det.

Jag skriver den här tråden för mitt eget bästa, för hur jag ska kunna gå vidare på enklaste sätt. Därför försöker jag sluta romantisera om hur fantastisk av en person hon var. Jag försöker hitta anledning till att reducera henne till vad jag betyder för henne nu, för att lika lätt som henne kunna gå vidare. För vad jag ändå fick när vi senaste träffade, var ett avslut. Tanken av att leva på små gnistor av hopp att hon kanske skulle ändra sig, är inte realistiskt och känns bara självdestruktivt. 

Ett riktigt tråkigt läge med detta och att du upptäckte allt lite i sista stund. Ett steg till att utvecklas som person är att veta om det och nästa är att vilja jobba på det. Detta kan implementeras på mycket, och du verkar ha kommit en bit i den riktningen du behöver gå för att må bättre och nå dit du vill i livet.

Nästa steg är att faktiskt jobba på det och ständigt hantera det. Speciellt när det kommer till känslor och samspelet med nära relationer, och som du lyfter fram har beteende av nära relationer (föräldrar) fått sätta sina spår i den unga åldern. Att hon kunde känna av att något var fel och under en längre period, tycker jag skulle antyda på att hon faktiskt känner igen sig själv i ditt beteende, dock är alla olika och hon har valt ett annat tillvägagångssätt för att hantera det. Vilket du också skriver, hennes försvarsmekanism är att "lägga locket på" för känslor och anledning är för att hon skyddar sig och man skulle kunna vara rätt säker på att hon förmodligen är hjärtkrossad själv.

Sen är det väldigt bra att du har lyft fram allt detta till henne och har visat på att du vill. Men det motsäger sig själv, det är skillnad på att vilja och på att kämpa. Hennes tvivel skulle kunna vara att hon ville se ett agerande från din sida och fick bara höra ord. För hon har ändå respekterat att dig och har förstått sig på dig samt utgått från dina behov för att bygga en relation. Det blir då extra viktigt för henne att skaffa en "försäkring" från din sida och ser att du faktiskt kämpar. För någon gång kanske det skulle vara en period i hennes liv, då hon kanske inte skulle har samma styka med att vara lika tålmodig med att ha överseende med ett visst agerande från din sida. Då hon fasar över att du lämnar henne istället. Som sagt det är en relation, då båda satsar och båda har lika mycket att förlora, ingen vill bli sårad. Hon kanske tänkte mer långsiktigt att under er period, som låter rätt intensivt med samboförhållande, ville hon var säker på att du skulle stannade kvar vid hennes sida när hon var i en svacka själv. Klart, detta är bara spekulationer om hur ni två var och hade för relation. Men som du beskriv hade ni samma intressen och var med varandra hela tiden. Sen är det fullt förståeligt att är man mycket med sin partner, finns det stunder man vill ha "egentid" och det är då saknade efter en tid ska komma in och detta är väldigt individuellt. Men ack så viktigt det är med "egentid", man är inte en och samma person. Med detta betyder det inte att allt ändras över en natt och det låter lite som ni båda två var införstådda i detta.

Hur du nu ska gå tillväga är väldigt svårt att svara på, alla går igenom avslut på olika sätt och det skiljer sig också på med vem man har varit med och vad personen har betytt för en. Även att det finns små gnistor av hopp och hoppet kan vara förödande, det kan vara tillräckligt för att våga, vilja och orka satsa igen. Du förklarar mycket med fakta och försöker logiskt förklara saker, men antyder mellan raderna att det finns mycket känslor som finns bakom. Från ditt första inlägg var du mer osäker på om du hade älskat henne till att du nu skriver att du älskar/älskade henne. Så någonstans har denna tråd hjälpt dig att vara ärlig mot dig själv, spelar ingen roll att det är anonymt.

Sen är det väldigt svårt att försöka sätta sig in hur det såg ut för er i övrigt och allt runtomkring. Du skriver att du inte vill göra om samma misstag. Då kan du vara lite väl hård mot dig själv och orättvis till den du väljer att inleda ett förhållande med. Då du har investerat tidigare i förhållande och inte fick ut det du ville i den relationen, i förhållande till det du satsade med. Ibland kan sånt också spöka när man är i ett annat förhållande med en ny person och att man eventuellt skulle vara mer på sin vakt och mer tillbakadragn för att undvika att bli sårad av samma misstag igen.

Så för att göra en lång udraglse kort, fokusera på en sak i taget i ditt liv. Ett tips kan vara om du nu känner att hon allt för dig måste du i alla fall erkänna detta för dig själv och inte försöka vara allt för logisk med det. För att du ska kunna komma vidare. Sen är framtiden inte skriven i sten, allt kan lugna sig med tiden och då kommer inte de okontrollerade känslorna vara lika påtagligt obehagliga. Det logiska och "fakta" kan ge en viss förklaring om hur du agerade, men inte kan inte lika väl ge svar på varför du agerade som du gjorde i förhållandet. Detta är väl det som är den punk du speciellt hänvisar till att du behöver hjälp med. Det är väl det som är det tragiska i en kärleksrelation, det går inte alltid försvara sitt agerande beroende på vad man kände för personen.