Inlägg från: Tom Araya |Visa alla inlägg
  • Tom Araya

    Skolan - vad händer?

    Alltså, vad händer med dagens svenska skola och förskola? Vilka psykologiska teorier, etik, moral och värderingar jobbar man efter för att utveckla och utbilda morgondagens vuxengeneration? Hur motiverar man dem?

    Jag hör så mycket sjuka saker från bekanta som jobbar inom förskola och skola att man bli mörkrädd.

    Exempel:
    Att man ska sluta benämna personer, både barn och personal med könsbestämda pronomen. Syftet är antagligen att komma ifrån stereotypa könsroller. Men hur är det tänkt att resultatet ska se ut? Detta med att det finns två kön och de ser olika ut, det kommer barnen oundvikligen att lära sig förr eller senare. Är det då inte enklare att köra på det från början och istället fokusera på att det är de gamla, stereotypa och förlegade könsrollerna man ska komma ifrån, inte att pojkar och flickor faktiskt är två olika kön som existerar i verkligheten?!
    Blir det inte svårare att referera till könsroller om man undviker könsbestämning?
    Hur lär man barn att pojkar och flickor har samma värde om man låtsas som att de två olika könen inte finns?

    Ett annat exempel är att barnpsykologer nu för in tanken om att allt som handlar om tävling och tävlande är dåligt. Jag kan förstå tanken om att dämpa hetsen och att förstärka känslan av lika värde. Men man får ju inte glömma att skola och hela barndomen är att lära inför livet man ska leva, varav en stor del som vuxna och hur ser verklighetens liv ut? Jo, mängder av tillfällen och situationer som består av kamp och tävling.
    Ett prov eller läxförhör i skolan
    Att idrotta
    Att söka och få ett jobb
    Att spela dataspel
    Att lära sig nya saker och utvecklas
    Att bilda familj
    Att skaffa barn
    Att prestera i tester, prov, träning, på jobbet e.t.c.
    ...
    allt är en slags kamp och/eller tävling, att man måste prestera för att lyckas och uppnå ett resultat.
    Det handlar inte nödvändigtvis om att vara bäst, ibland duger bra nog eller att man gjort sitt bästa, ibland är kampen mot sig själv, att prestera bättre än förra gången, att kunna konkurrera med andra om något man vill nå, eller bara att uppnå en nivå som är fastställd som ett godkänt resultat e.t.c.
    Ska vi lära barn att de får vad de vill livet igenom utan egen kamp och prestation eller oavsett grad av prestation? Vilket samhälle leder det till?
    Om man nu anser att exempelvis fyraåringar inte ska tävla, men äldre barn kan tävla, från vilken ålder eller mognadsnivå är det då lämpligt och varför kan ingen svara på det som nu blivit lärda att bannlysa tävlande på förskolan? Borde inte den kunskapen ingå i den utbildning man ger barnpedagoger och lärare?
    Kan man inte istället utveckla sättet man genomför aktiviteter och lekar med tävlingsinslag, om det är så att just den formen som vi ser i seriös idrott anses olämplig för gemene barn i låg ålder.

    Experter har redan varnat för att vi idag överbeskyddar våra barn i vår del av världen, att de inte tidigare får uppleva och erfara hur livet och verkligheten ser ut och bättre förbereds för vuxenlivet där de inte kan undvika allt.

    Det finns säkert många fler exempel på märkliga teorier som införts eller är på väg att införas i skolan, du är välkommen att ta upp fler eller kommentera dessa.

  • Svar på tråden Skolan - vad händer?
  • Tom Araya
    Lena skrev 2017-05-17 16:05:34 följande:

    När det gäller tävlande satsar skolan på att barnen ska tävla mot sig själva och utmana sig själva istället för att tävla mot varandra. Det är en bättre tävlan för alla och nödvändig om man ska bli riktigt bra på något.


    Lite mer exakt hur gör man det?

    I tävlande mot varandra så är resultaten väldigt omedelbara och tydliga, vilket kan fungera både motiverande och lärande. I sammanhang med barn brukar man ofta hävda att omedelbara resultat är viktigt för att barn ska kunna koppla ihop resultatet med vad de gjorde för att uppnå resultatet.

    Hur särar man tävlande mot sig själv och tävlande mot andra? Resultatet kan ju ändå jämföras med varandra även om momentet genomförs enskilt.

    Jag tog upp frågan om tävlan mot sig själv med den förskolepedagog som gjorde mig medveten om fallet, hon talade mer i termer om att allt tävlande bannas och inget utrymme för tävlande mot sig själv lämnas, kanske av ovanstående skäl eller så har man missat något i utbildningen av pedagoger...
  • Tom Araya
    Palestrina skrev 2017-05-17 16:25:30 följande:

    Om du slutar lyssna på vad en och samma person säger och istället tar del av vad som skrivs om skolan kanske du får en annan bild?

    Till att börja med pågår inte något omfattande socialt experiment där personal i skolan inte får benämna personer med könsbestämda pronomen. Du får bara lita på mig - mitt professionella fält är också skolan, och jag har vänner som är lärare, och jag är förälder till skolbarn. Jag har tre perspektiv på frågan och inte från något håll kommer signaler på att detta håller på att ske.

    Vad gäller tävlingsinslagen i skolan verkar det ju vara något som ökar (googla "tävling i skolan"), så om du är positivt inställd till det är det väl snarast en positiv utveckling ur ditt perspektiv? Jag intar dock ett annat perspektiv på frågan. Det finns forskning som visar att konkurrens mellan elever faktiskt sänker motivationen hos de flesta. Man kan enkelt tänka sig att tävling ökar motivationen för lärande hos det lilla fåtal som lyckas, men minskar motivationen hos dem som misslyckas. Om man då väljer att betrakta tävlingsinslag som något positivt eller negativt beror väl på hur man uppfattar skolans uppdrag? Jag ser det som att främst skapa förutsättningar för lärande. Visst handlar det också om att förbereda för vuxenlivet och framtidens samhälle, men även ur det perspektivet måste jag betrakta förmågan att utveckla kunskaper som ett överordnat mål. 

    Du kan kika på de här länkarna som avstamp för vidare reflektion:
    fredrikarboga.wordpress.com/2017/02/05/tavlingar-hor-inte-hemma-i-skolan/

    skolvarlden.se/artiklar/alla-forlorar-pa-att-tavla

    tidningenorigo.se/har-tavlingen-ett-pris/


    Intressant perspektiv. Jo, jag tänker ju ibland på om man göra lika överallt, om det är just detta vis som är riktlinjernas syfte, eller om just denna pedagogs chefer fått saker om bakfoten eller inte riktigt lyckas förmedla en korrekt helhetsbild ut till sin personal. Att få input på detta ger mig underlag för att vända frågan tillbaka och kanske leder det i förlängningen till att någon chef på någon förskola får förklara sig eller förtydliga riktlinjer.
    Det är ju inte bara vad som beslutas på högre ort och dess grund som är viktigt, utan även hur man gör i praktiken och hur verksamhetscheferna uppfattat direktiven ovanifrån.

    Om det du säger om tävlande stämmer så finns här ett uppenbart missförstånd och misstänkt misslyckande från chefshåll att få ut korrekta budskap och förståelse för dessa.

    Fast lärande måste ju ändå på något sätt mätas och där har du direkt något som kan liknas vid tävling, om än huvudsakligen mot sig själv, för att uppnå vissa resultat. Måste man inte då jobba för att alla känner sig motiverade till att prestera, istället för att undvika alla former av prestationskrav? All utveckling och lärande är ju en form av prestation, så det är ur det perspektivet jag ser det, inte att man ska ha elitistiska krav.

    Jag ska läsa länkade artiklar och kanske återkommer jag med följdfrågor på det.
  • Tom Araya
    Anonym (?) skrev 2017-05-17 16:22:54 följande:

    Vet inte var du hört det men jag är lärare och inte har det varit några som helst diskussioner om det du skriver i mina kretsar i alla fal.

    Att sluta använda könsbestämda pronomen har jag verkligen aldrig hört. Kan det handla om någon specifik förskola i privat regi du hört det från? Däremot ska man givetvis respektera om personer inte vill kallas hon/han om det känns fel. Har själv bara haft en elev som uttryckligen skulle byta kön (gymnasiet) och ville kallas han fast personen var född som en hon. Däremot valde personen att ändra sitt förnamn till ett killnamn och påbörjade processen. Det måste man givetvis respektera.

    Att saker inte kan vara tävling stämmer ju inte heller. Däremot ska man väl inte stressa små barn med tidtagarur och konkurrens i onödan? På gymnasiet där jag jobbar kan det vara många olika inslag av tävling/lek.


    Stockholms stad. Kommunal förskoleenhet där fyra förskolor ingår.
    Bekräftas delvis av andra som jobbar på andra förskolor inom länet.
  • Tom Araya
    Lena skrev 2017-05-17 16:03:17 följande:

    Det finns fler är två biologiska kön och biologiskt och mentalt kön behöver inte stämma överens. Man lär barn att inte tycka att kön är en viktig indelning genom att inte använda den. Det tycker jag är jättebra.


    Jo, men om du istället för kön tänker dig två olika bilar (eller tre eller fyra om du vill), exempelvis en SAAB och en Volvo. Båda är bilar, båda är bra, båda är lika värda, men de har ändå vissa olikheter, man ser det på dem och man upplever det när man kör dem, när man lastar, hur man sitter o.s.v.
    Ta bort alla emblem och märkningar som säger att det är en Volvo och en SAAB, benämn bilarna bara som bilar. Hur går det då när man ska lära folk att Volvo och SAAB är lika värda, att de kan användas till samma saker, kanske bara lite olika bra i olika sammanhang eftersom de inte är helt lika?
  • Tom Araya
    Lena skrev 2017-05-17 19:05:24 följande:

    Din jämförelse med bilar är bra men lägg till en handfull märken till och dela upp lika ofta på färg, årsmodell, typ av bil, drivmedel osv. Då blir det en bättre jämförelse och mer hur kön behandlas i skolan.


    Kör på det, men jag undrar fortfarande hur man lär barn att olika är bra och olika är lika mycket värda, om man talar om dem som att de vore samma?
  • Tom Araya
    Palestrina skrev 2017-05-18 13:32:40 följande:
    Jag kan i och för sig tänka mig massor av former för lärande som inte är så prestationsinriktat och som inte per definition ska "mätas" heller, men bortsett från det tycker jag att det är stor skillnad mellan att "tävla med sig själv" dvs toppa sina egna prestationer, och att tävla mot andra i en konkurrenssituation som korar vinnare och förlorare.
    Det är svårt att sätta upp mål och sträva efter dem, samt veta om man uppnått dem utan metoder för och tillämpning av mätning av resultatet.

    Sture "tävlar mot sig själv" och lyckas höja sina grundskolebetyg till B.
    Emma "tävlar mot sig själv" och lyckas höja sina grundskolebetyg till C.
    När de söker samma program till gymnasiet kommer Sture in, men inte Emma.
    Saknar du konkurrenssituation här? Saknar du vinnare och förlorare?
    Fundera över hur många likvärdiga situationer du kan komma på att man stöter på genom livet...
  • Tom Araya

    Ytterligare en detalj jag kom att tänka på som en nära bekant, anställd på kommunal förskola berättat...

    Vid sk utvecklingssamtal med barnens föräldrar ska personalen bar ta upp positiva saker. För negativa saker ska man boka in ett separat möte... suck!
    Det kan man ju räkna ut på ena handens lillfinger att ytterst få sådana möten kommer att bokas och ändå kommer tusentals negativa detaljer förbli onämnda. Varför denna bortprioritering av de negativa delarna som en del av barnets utveckling?

  • Tom Araya
    Palestrina skrev 2017-05-23 11:30:38 följande:
    Det du beskriver är ju en urgammal norm för urvalsförfarande. Betygen är ett urvalsinstrument. Visst kan man se det i termer av vinnare och förlorare eftersom inte alla kommer in på önskat program, det betyder inte att man måste tycka att det är en bra idé att införa konkurrens i lärandesituationer. Konkurrens gynnar inte allas lärande, och framför allt inte deras lärande som ändå inte är med och slåss om de attraktivaste gymnasieplatserna. Så vilken är då poängen?

    Vad är det du vill att jag ska komma på en likvärdig situation för, och varför?
    För att se att det dyker upp genom hela livet.
  • Tom Araya
    Palestrina skrev 2017-05-28 23:21:36 följande:
    Och därför tycker du att det är en bra idé att vi gör utslagningen i skolsystemet tidigare och hårdare istället för att optimera allas möjligheter till lärande, eller hur menar du?
    Nej, jag menar att man gör barnen en otjänst genom att sopa tävlingsmoment under mattan, som att barnen måste skyddas från konkurrens och som att det inte finns. När dessa barn möts av verklighetens krav och konkurrens riskerar de att krossas av dem.
    Det här handlar om attityd, att inte kämpa för att bli bättre och utvecklas utan att man ska vara nöjd ändå.
Svar på tråden Skolan - vad händer?