Måste man spara till barnen?

Jag tror att folk som påstår att det är en björntjänst att spara till sina barn enbart försöker rättfärdiga sitt snåla beteende. Om något är det en björntjänst att tvinga sina ungdomar bo kvar hemma tills de är 25, hur ska man bli en vuxen, ansvarstagande individ när man bor hemma med lilla mamsen?

Jag och min man är under 25, studerar och arbetar parallellt eller om vartannat och har två barn (som vi sparar till!). Anledningen till att vi kunnat starta våra vuxna liv med familj och barn är för att vi haft de ekonomiska förutsättningarna i form av en bostadsrätt i Stockholm utan lån. De flesta av våra jämnåriga vänner bor hemma hos sina föräldrar och alla är singlar. Jag vet några som längtat efter barn som unga men hur är det överhuvudtaget möjligt såsom de bor? De har ju ingen som helst möjlighet att flytta till varken bostadsrätt eller hyresrätt.

Argumentet att det skapar klyftor är väl inte vårt problem? Jag menar, ska vi som sparar försämra förutsättningarna för våra barn för att andras föräldrar inte kan eller vill hjälpa sina barn på den punkten? Sedan, med facit i hand, innebär en möjlighet till att flytta hemifrån verkligen inte att man blir bortskämd. Tvärtom är vi oändligt tacksamma över vår lägenhet och våra liv vi kunnat skapa för oss själva pga det. Man mognar otroligt mycket av att flytta hemifrån. Dessutom tror jag inte att en enskild händelse avgör om man blir bortskämd eller inte, det får man ju jobba med under hela uppväxten.

CSN-lån tycker jag personligen inte är något negativt, vi kommer köpa lägenheter till våra barn men de får skaffa inkomster själva. Och att alla inte har råd att spara är såklart sant, men de allra flesta skulle kunna. Vi har som sämst haft 7000 kr/mån till räkningar, avgifter, mat och övrigt men ändå kunnat spara barnbidraget (i aktier/fonder). Vi klarar oss alltså på en knapp halvtidslön, allt utöver det är plus! För oss innebär det långa föräldraledigheter och korta dagar på förskola framförallt pga låg avgift iom bostadsrätt, men också att vi lärt oss hushålla med pengar.

Jag skulle inte påstå att jag är stolt över att vi fått en lägenhet liksom, vad finns att stoltsera om? Däremot är jag snarare väldigt tacksam eftersom jag redan nu kan leva det liv jag vill istället för att skjuta upp allt i många år, enbart för att kunna ordna ett boende först. Det känns väldigt lyxigt att hoppa över den biten. Sedan studerar jag en avancerad utbildning med bra betyg, har för tillfället två bra jobb och uppfostrar två fina barn samtidigt. Det är jag stolt över, har åstadkommit mer än många i min ålder just för att jag fått möjligheten. Sedan är det för mig inte relevant att kunna känna sig stolt över sin lägenhet, jag tycker det är viktigare att faktiskt ha någonstans att bo än att vara tvungen att bo kvar hemma.

Jag vet inte när du köpte en lägenhet och vilken väg du gått, däremot är bostadsbristen värre än någonsin och idag är det en helt annan situation än för flera år sedan. Mina vänner som sparar till kontansinsats brukar jag påminna om att de byggt upp det från 0 själva och att de ska känna sig nöjda över det. Däremot tycker jag som sagt att det är viktigare att få bli vuxen och starta sitt eget liv än prestige över att man "kan själv" (medan man bor gratis hos mamma). Det kan man få visa på annat sätt. Jag kommer vara stolt när vi sitter med hus i ett fint område och sommarställe när vi är under 30, samt möjlighet att kunna resa regelbundet. Det jobbar jag/vi mycket och hårt för (det ena utesluter nämligen inte det andra). Men ett eget boende känns alldeles för grundläggande för att låta barnen sköta själva, med tanke på hur situationen ser ut idag. Björntjänst faktiskt

En upplevelse försvinner, men praktiska saker i vardagen är en investering. Sedan är det härligt att resa men det är snarare en bonus i livet, än något nödvändigt, och det kan väl barnen spara till själva om de vill? Poängen med sparande är för många att ge sina barn en skjuts/bidrag till start av vuxenlivet. En resa åstadkommer inget sådant utöver att det är kul. Av samma anledning kommer mina barn inte få festa upp pengarna även om de skulle uppskatta det då.

Sedan "måste" man inte ha en massa möbler, man "måste" inte ha en lägenhet eller ett jobb heller. Men när mina barn flyttar hemifrån vill jag personligen ordna en bostad, och kunna bidra till ett hem (som innebär mer än stol och bord...) som förmodligen kommer innebära både nya, begagnade och ärvda möbler.

Men om du vill spara pengar varje månad i 20 år för att dina barn ska resa för alla pengarna, och komma hem och behöva bo hos dig, så står det dig fritt att göra så med!