Också utsatt för press från polisen

Jag var 14. En kille hade tafsat och skrämts. Samma kille hade våldtagit min bästa vän. Vi blev sjussade till polisstationen av skolsköterskan. Polisen hävdade att hon visste att han våldtagit mig och att jag var tvungen att berätta som det var. Jag nekade, men hon ville inte lyssna. Tillslut ramlade bilder av våldtäkt runt i mitt huvud. Jag såg mig själv sitta i stolen och stå vid dörren samtidigt. Psykos antar jag. Jag vågade inte säga som det var, kunde inte längre vara säker på vad som hänt och vad som bara var i mitt huvud, mina rädslor, det hon sa hade hänt. Nu är jag vuxen och det tär fortfarande på mig. Jag ville aldrig ljuga, men kunde verkligen inte tro att jag hade ljugit, men inte heller att bilderna i mitt huvud verkligen var verkliga. Såg nu dokumentären om fallet Kevin. Utsattes inte på nått sätt för samma tryck som de barnen, bara ett förhör och rädslan jag själv hade att göra något fel. Det räckte för att jag inte skulle palla. Och jag var ändå 14. Förstår inte hur de kunde härda ut som de gjorde i förhören. Tror efter att ha sett detta att "minnena" av våldtäkten var falska. Att det var som jag hållt fast vid när kurator och skolsköterska frågade att det aldrig gått så långt. Så vad gör jag nu?