Min 11-åring gillar inte min nya man

Tänk på den här meningen i några minuter.

Och det kan ju ha sina orsaker. Om föräldern önskar en nära kontakt med sina bar både inse uppväxten och resten av livet så måste relationen vara respektfull och ömsesidig.

Poängterade att trådskaparen skulle läsa det och ta åt sig av den meningen lite extra som du skrev. Jag håller med dig helt..

Jisses, vilka konstiga värderingar du har. Givetvis umgås man livet ut med sina barn.

Att det finns sjuka människor som inte kan ta vara på varandra är knappast ett argument för att bli sjuk själv.

Varför skulle du inte behandla dina barn väl?

En bra förälder får en livslång relation med sina barn. Så enkelt är det.

Jag vet precis hur din dotter känner sig. Min pappa gjorde samma sak som du för många år sedan, han blev tillsammans med en kvinna som aldrig har tålt mig under hela mitt liv. Hon har klagat på precis allt jag har gjort och vi kommer inte överens ens idag. Jag har inte kontakt med min pappa mer än nödvändigt och det är för mina barns skull. Hade jag inte haft mina barn så skulle kontakten vara obefintlig mellan oss.

Dagen när jag fick veta detta kommer jag ihåg än idag och det sitter hårt kvar i mitt hjärta. Bland det sista jag sade till honom på ca 10 år var att kunde du inte välja någon som tycker om mig eller i alla fall accepterar mig? Han svarade att jag har ingenting med det att göra. Den dagen valde han bort mig som har varit hans allt till fördel för henne.

Nu är det över 20 år sedan detta hände och så länge han väljer att bo med henne så kommer det att vara så här. Skadan är så stor att den kommer aldrig att läka även om han lämnar henne.

Därför är det oerhört viktigt att den nya partnern och ens barn kommer överens och minst accepterar varandra. Så fundera och prata med din dotter om vad hon känner och respektera det hon säger för det är hennes känslor och hennes sanning om din nya man. Det kanske är något som händer när du inte ser.......

Hej TS,

Tråkigt när saker inte flyter på som man önskar med barnen, då man själv känner att man hittat rätt i livet. 

   För det första tror jag att du har fel inställning till det här, när du säger att det inte är en giltig anledning att inte vilja bo med någon som man inte tycker om. Jag skulle förmodligen se det som ett tecken på att det gått för fort fram och att de inte getts möjligheten att börja tycka om varandra av sig själv, utan istället tvingats förhålla sig till varandra som sammanboende. 

   Ett bra första steg skulle jag anse vara att bekräfta hennes känslor. Hon måste få lov att känna vad hon känner, och när hon upplever sina känslor accepterade kommer det vara betydligt lättare för henne att sätta ord på vad det är hon känner. Först då kan man börja arbeta tillsammans på vad det är som är fel. 

Av egen erfarenhet vet jag att det blev bättre mellan mitt äldsta barn och min nya när de började spendera mer egentid tillsammans. istället för att "ta bort" hans möjlighet att sätta regler och vara en fullvärdig vuxen i familjen, såg vi till att han fick ta del av sånt som var stärkande för min och dotterns relation. Exempelvis att räkna matteläxan med henne, att läsa varannat kapitel i sängen på kvällen, att följa med på ridningen och så vidare. Enkla basic saker som att förbereda middag tillsammans eller diska upp efter maten. 

   Genom att jag tog ett steg tillbaka blev där mer plats över till honom. Idag kryper hon mer än gärna tätt intill honom i soffan. Behöver hon hjälp med något känner hon idag att hon kan gå till honom precis som till mig. Genom att acceptera varandra och tillåta varandra våra känslor kan vi idag sitta i soffan och mysa tillsammans och den lilla kan säga att "ohhh jag saknar pappa", och vi andra kan hålla med henne om att det hade ju varit mysigt om pappa också hade varit här och prata en stund om vad hon tror att han har för sig. 

Jag säger inte att allt funkar som det gör i min familj, men jag tror att det bästa är att låta alla få ta sina roller, låta det ta den tid det tar, ge varandra utrymme och respekt för vad de känner. Att hon nu vill flytta måste göra ont och en naturlig reaktion är därför att antingen bli sårad och handla i affekt, eller slå det ifrån sig och förminska det. Tror det i situationen är viktigt att du som vuxen stiger ur dina känslor och vågar möta ditt barns - och därefter tillsammans arbeta ut en plan efter vad de verkar behöva. 

   

Hej TS,

Tråkigt när saker inte flyter på som man önskar med barnen, då man själv känner att man hittat rätt i livet. 

   För det första tror jag att du har fel inställning till det här, när du säger att det inte är en giltig anledning att inte vilja bo med någon som man inte tycker om. Jag skulle förmodligen se det som ett tecken på att det gått för fort fram och att de inte getts möjligheten att börja tycka om varandra av sig själv, utan istället tvingats förhålla sig till varandra som sammanboende. 

   Ett bra första steg skulle jag anse vara att bekräfta hennes känslor. Hon måste få lov att känna vad hon känner, och när hon upplever sina känslor accepterade kommer det vara betydligt lättare för henne att sätta ord på vad det är hon känner. Först då kan man börja arbeta tillsammans på vad det är som är fel. 

Av egen erfarenhet vet jag att det blev bättre mellan mitt äldsta barn och min nya när de började spendera mer egentid tillsammans. istället för att "ta bort" hans möjlighet att sätta regler och vara en fullvärdig vuxen i familjen, såg vi till att han fick ta del av sånt som var stärkande för min och dotterns relation. Exempelvis att räkna matteläxan med henne, att läsa varannat kapitel i sängen på kvällen, att följa med på ridningen och så vidare. Enkla basic saker som att förbereda middag tillsammans eller diska upp efter maten. 

   Genom att jag tog ett steg tillbaka blev där mer plats över till honom. Idag kryper hon mer än gärna tätt intill honom i soffan. Behöver hon hjälp med något känner hon idag att hon kan gå till honom precis som till mig. Genom att acceptera varandra och tillåta varandra våra känslor kan vi idag sitta i soffan och mysa tillsammans och den lilla kan säga att "ohhh jag saknar pappa", och vi andra kan hålla med henne om att det hade ju varit mysigt om pappa också hade varit här och prata en stund om vad hon tror att han har för sig. 

Jag säger inte att allt funkar som det gör i min familj, men jag tror att det bästa är att låta alla få ta sina roller, låta det ta den tid det tar, ge varandra utrymme och respekt för vad de känner. Att hon nu vill flytta måste göra ont och en naturlig reaktion är därför att antingen bli sårad och handla i affekt, eller slå det ifrån sig och förminska det. Tror det i situationen är viktigt att du som vuxen stiger ur dina känslor och vågar möta ditt barns - och därefter tillsammans arbeta ut en plan efter vad de verkar behöva. 

   

Fast någonstans så får det väl finnas gränser. Det är inte misshandel, missbruk och missförhållanden vi talar om här. Gå till botten med problemet först och främst, att ingen har reflekterat över att det är en pre-tonåring vi talar om här är sjukt. Det händer mycket i den åldern. Ska barn ha rätt att ringa BRIS bara för att föräldrarna ber en att plocka bort tallriken efter sig typ låter ju helt sinnessjukt.

Bara på Familjeliv, blir mörkrädd!

Fast ni tar för givet att dottern far illa hos mamman och styvpappan, det är lika trångsynt av er isåfall. Tycker också att det kan vara en bra idé att dottern flyttar till sin pappa, men det behöver inte vara för att mamman och hennes äkta hälft är elaka människor. Det kan vara så enkelt att flickans pappa kör en "låt gå-uppfostran", behöver inte var svårare än så.

Att negligera mig som en elak bonusmorsa kommer du ingenstans med. Har en jättebra relation till biomorsan och med mina bonusbarn ska du ha klart för dig.