Min 11-åring gillar inte min nya man

Är det sant att svenska barn är så söndercurlade att man spyr åt dem?

Problemet är att en del av trådens skribenter inte förmår läsa vad ts skriver utan lägger in sina egna känsloliv i svaren.

Det finns inget som tyder på att elvaåringen är ouppfostrad i ts inlägg. Elvaåringen gör som styvpappan säger utan att protestera. Däremot har hon berättat för sin riktiga pappa att hon föredrar att bo på heltid hos honom.

Mycket tyder däremot på att ts och styvpappan inte förmår definiera sina roller gentemot barnen. Det är i första hand inte plastpappan som ska uppfostra elvaåringen utan den riktiga mamman och den riktiga pappan.

Det sistnämnda är så elementärt att man kan beklaga att det tycks vara så att vissa går in i nya förhållanden utan att ägna en tanke på annat än att de hittat en ny partner.

Jag, jag, jag, jag tycks de skrika i den totala egofixeringens tidsålder där somliga inte ens tar hänsyn till sina barn när de egna behoven pockar på.

Och jag tycker att det är "självklart" att ett barns hem ska vara tryggt och trivsamt!

Håller med här också! Jag har dessutom i den här tråden blivit extremt mörkrädd av vissa människors syn på bonusföräldrar. Som att den personen ska vara en slav som bara ska lyda och bli pissad på, säger du bu så ska du ut! Vidrig människosyn!

Det är inte ts partners uppgift att uppfostra ts barn! Ochvjon säger ju att hon inte trivs i sitt hem pga mannen, så då ska han ut!

Man ska inte uppfostra andras barn är vad jag säger!

Vad du antar saker...

Jag utgår från det ts skriver.

Fast det gör du inte! Du "känner av vibbar". Hahahahaha

Det är möjligt att det är så och jag förstår att du anser att det är korrekt utifrån dina erfatenheter av en pappa som förstod att prioritera sitt barn framför dina känslor.

Men, det är ts och hennes före detta som är flickans förälder. Det är också dessa som ska bestämma de regler som gäller för flickan.

Om styvpappan inte är efterbliven bör han klara av att framföra sina synpunkter till flickans mamma i stället för att med en elefants finkänslighet börja trumpeta för flickan.

Jag tycker det verkar som ts nya man utifrån ditt scenario tycks vara en bortskämd snorunge.

Det är nog i så fall viktigt att ts förmår sätta tydliga gränser för styvpappans framfart innan han lyckats se till att mamman "förlorar" sin andra dotter också.

Dessa söndercurlade vuxna som blir avundsjuka på barn är ett fenomen i narcissismens tidsålder.

Styvpappan saknar ju uppenbarligen den fingertoppskänsla som krävs för att man ska kunna närma sig ett skilsmässobarn som tvingats in i en ny familj och ts har inte lyckats sätta upp enkla regler för honom så att han har något att hålla sig till.

Det märks också mycket tydligt i denna tråd hur känsligt detta ämne är. Utropstecknen står som spön i backen från personer som omtolkar ts mycket knapphändiga berättelse till egna erfarenheter och med mottot "Narcissister i alla länder förena er" lägger skulden på att en familj inte fungerar på ett barn.

Det är bedrövligt att så många vuxna nuförtiden har abdikerat från vuxenrollen för att i stället ropa jag, jag, jag med utropstecken.

Söndercurlade snorungar blir sällan ansvarstagande vuxna utan fortsätter bara att skylla ifrån sig. 

Vuxna som vägrar ta ansvar och skyller på barn. Bedrövligt.

Utifrån de knapphändiga uppgifter ts tillhandahåller kan man egentligen inte uttala sig orsaken till att de vuxna misslyckats med att få flickan att trivas i deras och hennes hem.

Somliga tar för givet att det är flickans fel, att hon är en bortskämd snorunge medan andra anser att man inte kan utgå från att skylla på barn när det handlar om omständigheter som är vuxnas ansvar.

Vad som framgår av ts berättelse är att flickan följer styvfaderns regler utan att protestera, men att hon vänt sig till sin riktiga pappa och förklarat att hon vill bo hos honom på heltid.

Detta är inte en angelägenhet för styvpappan utan för flickans föräldrar och något de borde diskutera sinsemellan utan störande inslag från personer som inte är vårdnadshavare för barnet.

Den här tråden vimlar om känslosamma "Buhun" från personer som tycks sakna förmåga att ta vuxenansvar.

När det handlar om att etablera en relation mellan ett barn och en vuxen så duger det inte att den vuxna börjar ropa buhu, svenska barn är så bortskämda att de sätter sina egna känslor före mina.

Det är inte barn som väljer att föräldrar separerar och bildar nya familjekonstellationer.

Självklart ska inte en förälder stanna i ett förhållande som inte fungerar, men om man väljer att gå in i ett nytt förhållande så skadar det inte att man är medveten om att detta inte är barnens val och att man då resonerar kring hur man ska samarbeta för att styvföräldern ska få så goda förutsättningar som möjligt att skapa en fungerande relation till bonusbarnet, en relation som också har potential att fördjupas.

Och framförallt så ska man inte inbilla sig att den man har barn tillsammans med försvinner vid en skilsmässa.

Skulle samarbetet mellan ts och hennes före detta ha präglats av samsyn om vad som gäller för barnen skulle i det här fallet förmodligen styvpappan haft betydligt bättre förutsättningar att lyckas i sin roll.

Att den här tråden vibrerar av övertoner där en "bortskämd snorunge" ges skulden för en misslyckad familjebildning är nedslående. Det finns inget i ts som indikerar att barnet skulle vara bortskämt.

Men berätta då vad i texten som indikerar att barnet är bortskämt.

Ts skriver att barnet gör som hon blir tillsagd utifrån styvpappans regler utan att protestera mot dessa.

Är det att barnet berättar för sin riktiga pappa att hon inte trivs i den nya familjen du upplever som bortskämdhet.

Jag skulle i stället kalla det förtroende. Jag är själv separerad och tar för givet att våra barn berättar för mitt ex om vad som händer här, precis som de berättar för mig om vad som händer hos mitt ex.

Det verkar som att många i den här tråden tror att förtroende, kärlek och närhet är något man kan kommendera fram, men du kan aldrig begära ett barns förtroende, du kan bara förtjäna det.

Något du skulle ha tänkt på innan du gifte dig med mannen.

Aldrig att jag skulle tvinga mina barn att bo under samma tak som någon de inte tyckte om. Aldrig att jag heller skulle fatta tycker för någon de inte tyckte om!

Till skillnad från dig flyttar jag inte ihop med första bästa som ger mig lite pirr...

Ja, och jag har flera gånger förklarat hur mycket av egna känslor och erfarenheter du och andra lägger in i flickans uppförande. Att ni vill att hon ska vara bortskämd är inte detsamma som att det framgår av texten att hon är det.

Hon har funnit sig i styvpappans regler, följt dem men hon har berättat för sin riktiga pappa att hon inte trivs med styvpappans regler eller hans försök att komma nära henne.

Det går inte att avgöra om flickan är bortskämd, något som i sig också är ett relativt begrepp. Om du menar att hon är bortskämd för att hon berättar för sin pappa att hon vill bo hos honom på heltid eftersom hon inte trivs i sitt andra hem är det du som är bortskämd, du menar att en barn ska tiga och lida av lojalitet till en förälders val under alla omständigheter.

Berättelsen är alldeles för tunn för att det ska vara möjligt att veta den egentliga orsaken till att flickan inte vill bo kvar hos mamman. Jag anser att de som väljer att utgå från att flickan är bortskämd är just bortskämda - söndercurlade vuxna som inte begriper att man som förälder inte jämt och ständigt kan vara huvudpersonen i sitt eget liv.

'Festligt' att ni svarar direkt efter varandra men samma till dig,  det kan dessutom  lika gärna vara en och samma person som tjaffsar med sig själv, dvs alla 3 nick kan vara samma det är ingen som kan veta vem som är vem eller hur många konton personen/personer har så sluta tramsa och håll er on topic för du/ni förstör tråden

Själv ska jag ut i solen nu men har ni inget bättre för er än att sitta och gnälla på andra anonyma och 'få rätt' på internetforum så ha det så kul