Min 11-åring gillar inte min nya man

Hur kommer det sig att det är din man sedan tre år tillbaka, ts, som står för reglerna? Själv hade jag inte varit ett dugg intresserad av att någon som känt mina barn i tre års tid medan jag själv känt dem hela livet skulle vara den som satte regler för dem. Särskilt inaktuellt hade det varit om det rört sig om många regler, onödigt stränga och rigida regler, regler för reglernas egen skull eller regler som är svåra att leva upp till och som innebar någon som helst straffande avsikt. 

Jag skulle inte vilja vara med en karl som inträtt i mitt och mina barns liv som en auktoritet med sken av att veta bättre än jag och mina barn. Det är väldigt långt ifrån min kopp the. 

Jag skulle själv heller aldrig ha gjort så. När jag och mina barn flyttade samman med min man och hans barn utgick vi förstås inte från att vi visste bättre än de hur de ville leva och vilken ordning de ville ha. Däremot - med tiden och när vi efterhand fått en stabil närhet och tillit till varandra - så blev delar av våra familjers olika kulturer och traditioner av sig själva mer lika varandra. 

Varför är det viktigt? Det är märkvärdigt att så många förefaller tycka att två familjer som flyttar ihop och som hittills kanske levt med väldigt olika uppsättningar regler, vanor, traditioner osv. sedan och gärna på en gång ska vara överens om vad som ska gälla. Den ena kulturen ska dominera och härska (oftare kvinnans än mannens - även om det just här gäller en styvfar) Det ska ändras, grejas och man ska på en gång "vara en familj" - i alla fall ska man vara det i uppfostrande hänseende. Nya partnerns åsikter ska gälla och ha samma tyngd som en förälders men helt utan att ha en sådan relation till de inblandade barnen. 

Jag tror på något helt annat. Jag tror på att vara tydlig med att det inte omedelbart eller kanske någonsin kan vara eller bli helt lika. I någon mån, och som jag skrev, kommer nyfamiljens medlemmar att gnuggas mot varandra och vissa av vanorna kommer att assimileras av andra medlemmar i familjen, men att sträva efter att det ska bli så med allt ser jag som inte bara onödigt utan också både grymt och dumt. 

Men visst är det viktigt att vara överens. Man kan till exempel vara överens om att inte hålla på att riva i hur saker skötts och gjorts och man kan se till att bli överens om att ge fan i att försöka laga sådant som inte är trasigt utan bara annolunda och olikt hur man själv gjort och gör. 

Ja, min erfarenhet är att barn generellt och med relativ lätthet väl anpassar sig till väldigt olika regler hos bioföräldrarna. Men då bör man komma ihåg att barn till friska och välfungerande föräldrar vet hur enormt stort känslomässigt kapital som föräldrarna har investerat i dem. Det vill säga - de vet att de är högt älskade, trygga, respekterade, omhändertagna och i åtnjutande av kärleksfulla omsorger från föräldrarnas sida. 

I fall där nya partners till föräldrarna tillkommit är det långt ifrån säkert att det finns särskilt mycket på - låt oss kalla det för det - pluskontot. Och finns inte relationen där och om den heller inte får lov att utvecklas innan den vuxna ger sig på uppfostran och regelsättande (utöver sin egen persons gränser) så värjer sig barnet. Det gör förresten vuxna också om och när andra vuxna försöker förändra något för dem utan att de har en relation som bär för den sorts. 

Så då kan man förstås fråga sig vad det är som gör att barn till exempel kan finna sig i kompisars föräldrars regler eller dagisets eller en mormor de sällan träffar och inte i en styvfar eller styvmors regler i deras hus som det brukar heta. Ja, det är för att de andra kontakterna är temporära. I fallet med föräldrarns nya partners så är tillståndet permanent. Barnet bor med en vuxen som aldrig går hem till sitt och det kan förstås understundom och särskilt när det finns friktion kännas i det närmaste outhärdligt. Det tycker jag personligen inte är speciellt svårt att sätta sig in i.