Min 11-åring gillar inte min nya man

Låt barnen bo hos pappan.
Du kan också separera och flytta ihop med någon du ogillar.
Du äger inte ditt barn , snart är hon myndig.
Vill du umgås med henne efter hennes 18 årsdag?

Fast med ditt resonemang så tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan bestämma att frånskilda föräldrar ska ge fan i att inleda nya relationer med folk fram tills att barnen fyllt 18 år. Och till folk som börjar dejta någon med barn, ge fan i det. Ingen idé att gå in i en relation där man konstant ska behöva gå på äggskal och vara på sin vakt. Så......punkt!!!

Hur kommer det sig att det är din man sedan tre år tillbaka, ts, som står för reglerna? Själv hade jag inte varit ett dugg intresserad av att någon som känt mina barn i tre års tid medan jag själv känt dem hela livet skulle vara den som satte regler för dem. Särskilt inaktuellt hade det varit om det rört sig om många regler, onödigt stränga och rigida regler, regler för reglernas egen skull eller regler som är svåra att leva upp till och som innebar någon som helst straffande avsikt. 

Jag skulle inte vilja vara med en karl som inträtt i mitt och mina barns liv som en auktoritet med sken av att veta bättre än jag och mina barn. Det är väldigt långt ifrån min kopp the. 

Jag skulle själv heller aldrig ha gjort så. När jag och mina barn flyttade samman med min man och hans barn utgick vi förstås inte från att vi visste bättre än de hur de ville leva och vilken ordning de ville ha. Däremot - med tiden och när vi efterhand fått en stabil närhet och tillit till varandra - så blev delar av våra familjers olika kulturer och traditioner av sig själva mer lika varandra. 

Varför är det viktigt? Det är märkvärdigt att så många förefaller tycka att två familjer som flyttar ihop och som hittills kanske levt med väldigt olika uppsättningar regler, vanor, traditioner osv. sedan och gärna på en gång ska vara överens om vad som ska gälla. Den ena kulturen ska dominera och härska (oftare kvinnans än mannens - även om det just här gäller en styvfar) Det ska ändras, grejas och man ska på en gång "vara en familj" - i alla fall ska man vara det i uppfostrande hänseende. Nya partnerns åsikter ska gälla och ha samma tyngd som en förälders men helt utan att ha en sådan relation till de inblandade barnen. 

Jag tror på något helt annat. Jag tror på att vara tydlig med att det inte omedelbart eller kanske någonsin kan vara eller bli helt lika. I någon mån, och som jag skrev, kommer nyfamiljens medlemmar att gnuggas mot varandra och vissa av vanorna kommer att assimileras av andra medlemmar i familjen, men att sträva efter att det ska bli så med allt ser jag som inte bara onödigt utan också både grymt och dumt. 

Men visst är det viktigt att vara överens. Man kan till exempel vara överens om att inte hålla på att riva i hur saker skötts och gjorts och man kan se till att bli överens om att ge fan i att försöka laga sådant som inte är trasigt utan bara annolunda och olikt hur man själv gjort och gör. 

  

 Tråden har rensats på off topic-inlägg. Håll er till ämnet och anmäl olämpliga inlägg.

/Moderator