KlunsSmurfen

Äldre 25 May 17:07

216 svar

Min 11-åring gillar inte min nya man

Att säga att man vill bo hos pappa är inte att rymma eller fly.
Om din dotter inte tycker om din sambo så är det inte reglerna det sitter i.

Anonym (Maja) skrev 2017-05-24 18:22:01 följande:

I viss mån kan man undvika folk man inte gillar men om man t.ex inte gillar sin svärfar/svägerska/systerdotter osv så är det människor som liksom tillhör familjen och man kan inte bara sluta umgås med sin släkt för att man "inte tycker om" nån.

normalt funtade människor gör inte så. Så är iaf jag uppfostrad.

Av andra tragiska orsaker kan man såklart säga upp bekantskapen men då pratar vi ju andra saker.

tja, jag är också uppfostrad så men jag kan tänka själv och jag blev ju myndig nån gång... Det spelar ingen roll vem det är, det är ingen mänsklig rättighet att förpesta min närvaro. Normalt funtade människor gör det inte men alla i min släkt är inte normala och jag klarar mej bättre utan dem.

Froken Lokens skrev 2017-05-24 18:06:21 följande:

Något du skulle ha tänkt på innan du gifte dig med mannen.

Aldrig att jag skulle tvinga mina barn att bo under samma tak som någon de inte tyckte om. Aldrig att jag heller skulle fatta tycker för någon de inte tyckte om!

Anonym (Maja) skrev 2017-05-24 18:15:33 följande:

Haha så du skulle fråga dina barn om lov först innan du blev kär i nån.

Käre tid...

Beror väl på vad man prioriterar, det kan ju bli tråkigt när barnen vill flytta.

Själv tycker jag det inte är en giltig orsak till att inte vilja bo - att man inte tycker om någon.

Förklara varför någons känslor inte är en giltig orsak till vad man vill och inte vill och varför skulle någon vilja bo med någon man inte tycker om.
Varför bor inte du med ditt ex?

Som Undra skrev så känns det som att det är du och sambon mot din dotter, du verkar vara piggare på att försvara än att försöka hitta lösningar, det kan vara din inställning som är problemet och du verkar bara vilja gnälla av dej och få medhåll.
Ett barn kan ha väldigt svårt att förklara vad det sitter i speciellt när vuxna försvarar sej, det spelar ju ingen roll vad barnet som är i beroendeställning än säger så är det den vuxna som bestämmer om det är ett giltigt argument eller åsikt, de bestämmer också om deras argument är bättre. Många vuxna i tråden sågar dina argument.

Styvfamiljen - styvförälder - styvmamma - styvpappa - styvbarn- bonusbarn:

Tips och råd till styvföräldern

    Försök inte att leva upp till en roll, du måste kunna vara dig själv i din nya familj.
    Undvik att gå in i konflikter som egentligen inte rör dig.
    Inled din relation med barnen med att försöka hitta det lustfyllda mellan er.
    Om det finns både biologiska och styvbarn ? var noga med rättvisan.
    Föräldraskap handlar inte om biologi, utan om kärlek och engagemang. Vill du vara viktig för dina styvbarn finns det goda möjligheter till det.

www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/barn-och-familj/styvfamiljen

Det handlar inte om att man ska tvingas bo med någon man inte trivs med, det handlar om att de vuxna ska ta ansvar för att barnen ska trivas.
Läs igenom den sidan.

Provat att göra som Venenum?

Anonym (Har varandra) skrev 2017-05-25 08:15:54 följande:

Med det sagt så tycker jag inte att TS är en bra förälder. För det första ska man vårda relationen till sin man och pappan till barnen så att man blir en riktig familj. Man ser till att man bibehåller den bra relationen och håller ihop.

Om något extremt inträffar som gör att föräldrarna måste gå skilda vägar då måste de vara medvetna om att de är på stort minus som föräldrar och att de måste kompensera för det. Att skaffa en icke omtyckt ny partner är att såra barnen igen. Två allvarliga fel som förälder med andra ord.

Är man en dålig förälder för att man skiljt sej?
Måste det vara extremt för att få skiljas?
Hur tänkte du nu?

Anonym (Jess) skrev 2017-05-25 15:35:35 följande:

Fast ni tar för givet att dottern far illa hos mamman och styvpappan, det är lika trångsynt av er isåfall. Tycker också att det kan vara en bra idé att dottern flyttar till sin pappa, men det behöver inte vara för att mamman och hennes äkta hälft är elaka människor. Det kan vara så enkelt att flickans pappa kör en "låt gå-uppfostran", behöver inte var svårare än så.

Att negligera mig som en elak bonusmorsa kommer du ingenstans med. Har en jättebra relation till biomorsan och med mina bonusbarn ska du ha klart för dig.

Är det inte lite trångsynt att tycka att barn bara ska gilla läget så länge de inte far illa? Det är TS argument som folk reagerar på, mycket i första inlägget går ut på att försvara sej och kommunikation verkar inte vara på topp, de som känner igen sej vänder taggarna utåt.

KlunsSmurfen

Äldre 26 May 00:04

#76

Miss Skywalker skrev 2017-05-25 20:13:16 följande:

Komiskt att folk drar en massa sorgliga historier och utgår från att det är så synd om barnet när ts skriver i ts att de och speciellt han verkligen har ansträngt sig för att hon ska trivas och tom slutat med regler..

De har inte slutat med regler, det är mamma som får säga till.

Den elaka FL mobben har sågat TS argument och inställning, även några av de som själva har fått det att fungera ifråga sätter hennes inställning.

Själv tycker jag det inte är en giltig orsak till att inte vilja bo - att man inte tycker om någon

I viss mån kan man undvika folk man inte gillar men om man t.ex inte gillar sin svärfar/svägerska/systerdotter osv så är det människor som liksom tillhör familjen och man kan inte bara sluta umgås med sin släkt för att man "inte tycker om" nån.

och den vanliga offerkoftan.

Haha så du skulle fråga dina barn om lov först innan du blev kär i nån.

Men det handlar som vanligt inte om att barnen ska bestämma över kärlekslivet.

Det hade kanske varit lite smartare att fråga hur hon ska få dottern att acceptera sambon och hur de ska få det att fungera som en familj.
Ett vanligt misstag föräldrar gör även de som inte är dåliga är att "missa" saker som Venenum skrev, att engagera sej i barnen och kombinera något positivt med uppfostran förutom när det är något roligt på tv och då är det lätt hänt att de börjar protestera mot det mesta när de närmar sej 10-12.
Är mammas sambo lika får de ännu svårare att acceptera när han säger till.
Ju bättre sammanhållning och ju mer barnen ser upp till de vuxna ju lättare har de för att acceptera regler.

Det är den vuxna som får vara den vuxna och ta ansvaret för att det ska fungera, barnet kommer knappast att göra det först.
Som barnvakt brukar jag vara lite hårdare och mer konsekvent än vad föräldrarna själva brukar vara, trotts att det kan bli mycket protester och gnäll blir jag ändå accepterad, antagligen för att jag också är något positivt för ungarna.

Är FL mobben och psykologer som varnar för söndercurlade ungar ett standard argument i såna här trådar?

KlunsSmurfen

Äldre 26 May 00:07

#77

Barn föredrar sammanhållning och intresse från föräldrarna före slappa regler.

KlunsSmurfen

Äldre 30 May 15:14

#213

Kuddebarn skrev 2017-05-28 15:21:37 följande:

Jag tycker att ni som skriver i tråden och skyller på mannen ska sluta upp med det. Det finns inget i ts inlägg som tyder på att han är elak mot 11 åringen. Däremot finns det saker (som folk redan har tagit upp), som tyder på att 11 åringen är ouppfostrad och surar när hon blir tillsagd. Det står i ts startinlägg att de har mycket regler hemma. Jaha, då kan man ju ganska snabbt utgå ifrån att det är därför dottern inte vill vara där, bland annat.

För mycket regler och att bli tillsagd tål hon inte. Hmmm.

Och sjävklart ska man kunna säga åt andras barn. Något annat är väldigt konstigt. Enbart en curlingförälder går lös om man pikar ens barn. Det är stort skillnad på att säga ifrån och vara elak.

Så jag tror att dottern inte vill vara hemma hos ts och mannen därför att de har hårdare regler än vad pappan har. Mannen säger åt dottern att hon måste plocka undan efter sig och så. Det är helt okej! Klart att han får säga åt henne eftersom att ts uppenbarligen inte gör det. Vad händer med alla dessa barn som inte tål att bli tillsagda? Det är ju skrämmande. För övrigt är det inte att uppfostra någon annans barn bara för att man säger till hen. Korkat påstående.

Vad kan då ts göra åt detta? Prata med dottern, givetvis. Ta reda på varför hon inte vill vara hemma hos henne (även fast ts själv verkar ha svaret framför sig), sedan får de komma fram till en lösning. Ska dottern bara bo hos pappan där hon kan leva livet med slappa regler eller ska hon även kunna vara hemma hos ts och acceptera att hon kanske blir tillsagd att plocka undan efter sig lite då och då? En familj kan ju ha 0 regler medan den andra har många regler. Då blir det lite obalans.

Kuddebarn skrev 2017-05-28 18:24:39 följande:

Det är inte styvpappans fel att ts har misslyckats med uppfostringen av hennes dotter och att dottern är som hon är.

Om denna tråd nu är sann (vilket den förmodligen inte är), så anser jag inte att mannen bär någon skuld i detta, utifrån vad man får läsa här. Han har försökt sitt bästa men får bara skit för det. Bedrövligt.

Ts uppgift att se till att hon får behålla både dottern och sin man. Fortsätter det såhär så kommer mannen förmodligen att lämna inom en snar framtid, med all rätt.

Jag är inte intresserad av att veta hur Anonym (Snorunge) ser på saken, även om jag anser att hen har rätt i mycket - som till exempel att ts dotter verkar vara ouppfostrad och att det finns allt för många föräldrar som curlar sina barn idag. Det är ingen nyhet.

Vill inte ditt barn dela sitt liv med dig på grund av ditt val av man så kan ni ju i alla fall låta bli att skylla på den stackars annan som kommer in i en ny familj och genast möts av problem och tvärt beteende. Suck.

Förklara vad som tyder på att dottern är ouppfostrad förutom att hon har svårt för att TS gubbe säger till.

Trotsåldern (de naturliga utvecklings faserna kallas så), vid 10-12 börjar en del barn dra iväg och kan bli skitjobbiga och kan få svårt att acceptera sina föräldrar som auktoriteter och ifrågasätter allt möjligt precis som de gjort många gånger innan.

Det är inte ovanligt att skilsmässobarn försöker spela ut föräldrarna mot varandra även om det inte finns någon bonusförälder med i bilden. De kan sätta umgängesföräldern på piedestal.

Det är inte ovanligt att barn har svårt att acceptera bonusföräldern som auktoritet, det har inget med curling att göra. Att dottern gnäller på mycket regler verkar bero på att hon inte tycker om bonuspappan (han behöver inte gjort något direkt fel). Håller med om att man inte kan skylla på bonuspappan när man inte vet vad han gjort eller inte gjort men det är samma sak med att TS skulle ha misslyckats med uppfostran.

Är dottern ouppfostrad så är det inte hans fel men ska man flytta ihop med någon som har barn så flyttar man ihop med barnet också. Det är de vuxnas val och barnet bestämmer inte så ansvaret att få en bra relation ligger till 100% på de vuxna, som bonusförälder han har han en del av ansvaret när det handlar om att bli accepterad och få en bra relation med bonusbarnet.

Det är inte konstigt om dottern hellre vill bo hos den andre föräldern, hon hade kunnat vela det även om pappa hade en sambo och mamma var singel.

Curlingföräldrar ? Wikipedia:

Curlingföräldrar och curlingbarn är ett sentida populärpsykologiskt begrepp, lanserat av den danske psykologen Bent Hougaard, där föräldrarna i allt större omfattning lägger sig i sina barns liv och utveckling.

Det svenska namnet kommer ifrån att, likt spelarna på en curlingbana sopar banan före spelstenarna, föräldrarna planar vägen före barnet i dess liv.

Föräldrarna vill att barnen ska ha det bra och tryggt och lägger ner mycket ansträngning på att ordna för barnen. De skjutsar barnen istället för att låta dem åka buss och får dem inte att delta i hushållsarbetet.

Kritiken mot dessa föräldrar går ut på att barnen är vana vid att ha det bra och tryggt och får svårt att klara sig själva senare. Den första att introducera begreppet i Sverige var journalisten Maria Carling

sv.wikipedia.org/wiki/Curlingf%C3%B6r%C3%A4ldrar

Att curla ett barn handlar inte bara om att ha slappa regler, man behandlar dem som mycket mindre än vad de är, man är överbeskyddande och ovillkorligt ställer upp. När det kommer till att vara överbeskyddande så brukar det finnas hårda regler så att inte barnen "skrapar knät lite". De uppfostras till att vara egocentrerade och berättigade till lite vad som helst utan att förtjäna det. Barn brukar låta känslor styra över deras val, de som är curlade kan fastna i det långt in i vuxen ålder. De som fått en auktoritär uppfostran kan dra åt samma håll, äpplet faller inte långt från trädet. De kan bli avundsjuka på barn som får vara barn och känner sej hotade av barn så fort barnen inte anpassar sej frivilligt.

Jag får känslan av att många i tråden känner sej hotade när barn har lite vilja och skriker curling i rent självförsvar.

TS verkar inte vara någon som curlar.
Att låta dottern bo hos pappa är inte att curla.

Finns många sätt att "ouppfostra" ett barn på, curla är bara ett av dem. Kan finnas många olika orsaker till att ett barn protesterar och ifrågasätter. En av orsakerna kan vara så enkel att barnet föds med en personlighet som drar åt det hållet.
Jag har hellre ett barn som jag har många konflikter med innan jag lyckas styra det åt rätt håll än ett viljelöst barn som blir överkört av allt och alla. Man får ta det som en utmaning.

KlunsSmurfen

Äldre 30 May 15:15

#214

Anonym (Konstigt) skrev 2017-05-28 17:09:55 följande:

Mannen har inte misslyckats, ts må ha misslyckats.

Han har försökt bli vän med hennes unge, han har försökt få henne att tycka om honom. Om hon sedan inte gör det är upp till henne. Man kan inte tycka om alla. Knappast hans fel.

Somliga anser också att det är ok att skylla på mannen. Utifrån de lilla uppgifter man får av ts så tycker jag att det verkar vara hans fel minst, faktiskt. Varför är det okej att ge mannen skit, han som faktiskt försöker? Förklara det gärna för mig. För du vet inte mer om detta än vad jag eller någon annan vet. Man utgår ju ifrån det ts skriver och utifrån hennes text så tycker jag att man kan se att hon inte har uppfostrat dottern. Du kanske tolkar den på ett annat sätt.

Det framgår att flickan tycker att ts och hennes man har för mycket regler. Sedan framgår det också att mannen inte får säga åt henne om plock och städning längre. Då förstår man att det handlar om att flickan tycker att det är för mycket jobbiga regler hos mamman och styvpappan. Regler som hon inte är van vid. Det är inte styvpappans fel att flickan inte är uppfostrad.

Det spelar ingen roll att styvpappan inte är vårdnadshavare för flickan. Nu är detta inte bara ts och flickans hem, utan också hans hem. Men antar att det är ok att skjuta undan styvfarsan åt sidan trots att felet inte ligger hos honom.

Du är löjlig.

Sjävklart orkar ingen (styvfarsa eller ej) med att få skit i längden. Styvpappan gör inget fel i att försöka klicka med dottern. Han gör det han ska göra. Att hon sedan ger honom kalla handen tyder bara på omogenhet och problem som inte är styvpappans fel.

Vad gubben gjort eller inte gjort, att han faktiskt försöker är bara spekulationer så länge inte TS kan skriva vad han gjort.
Förklara på vilket sätt det framgår att TS inte uppfostrat dottern rätt.

Att hon sedan ger honom kalla handen tyder bara på omogenhet och problem som inte är styvpappans fel.

tja, 11-åringar brukar inte vara så mogna för att de är barn. Bara för att hon är omogen jämfört med en vanlig 18-åring betyder det inte att hon är ouppfostrad.

Har man svårt för någon får man extra svårt när den ska bestämma, samma sak gäller lärare, grannar, syskon, chefen på jobbet, arbetskamrater m.fl.

Froken Lokens skrev 2017-05-28 11:50:43 följande:

Man ska inte uppfostra andras barn är vad jag säger!

Vad du antar saker...

Jag har varit barnvakt en hel del åt ungar med väldigt slappa föräldrar som inte orkat ta tag i saker och undvikit konflikter de ungarna hade varit skitjobbiga om jag inte hade jag har försökt att lösa det som med hunden, kombinera lek+aktiviteter som hunden tycker om med uppfostran. Lyckas man bygga upp en bra relation som betyder något för ungarna så väljer inte de bort det framför någon med slappa regler.

På ett annat forum var det nyligen en bekymrad bonusförälder som fick en riktigt curlad och bortskämd 20-åring på halsen och hon började lösa det på samma sätt och det verkar funka. Hon måste ta en del av ansvaret för uppfostran och sätta gränser för att deras relation ska fungera. Hon grinar inte och känner sej hotad som många i tråden verkar vara, hon gör det i första hand för "barnets" skull.

Jag kan inte gnälla på att ungarna är jobbiga om jag som vuxen inte försöker ta ansvar för att lösa det, jag vet inte hur man ska kunna lösa det på något annat sätt men det är när jag tar på mej ansvar. Hade jag inte blivit accepterad av barnen hade jag skitit i det.

Jag brukar skita fullständigt i vad ungarna gör (inom rimliga gränser) när föräldrarna är hemma "städa/plocka/osv/osv/" är inte mitt ansvar. Är det inte gjort är det föräldrarnas problem, inte mitt.
Jag brukar vara med på ett litet hörn som resten av samhället men jag har inte den inställningen att jag måste uppfostra andras barn åt föräldrarna. Är det något jag inte löser själv eller om det är något som inte passar får jag ta den diskussionen med föräldrarna.

Froken Lokens skrev 2017-05-29 07:51:30 följande:

Till skillnad från dig flyttar jag inte ihop med första bästa som ger mig lite pirr...

Många föräldrar gör det, föräldrar är också människor och vissa av dem klarar inte av att vara singel utan flyttar ihop med vad som helst men man kan inte ta för givet att TS är en av dem.

Anonym (Tack!) skrev 2017-05-28 16:02:19 följande:

Utifrån de knapphändiga uppgifter ts tillhandahåller kan man egentligen inte uttala sig orsaken till att de vuxna misslyckats med att få flickan att trivas i deras och hennes hem.

Somliga tar för givet att det är flickans fel, att hon är en bortskämd snorunge medan andra anser att man inte kan utgå från att skylla på barn när det handlar om omständigheter som är vuxnas ansvar.

Vad som framgår av ts berättelse är att flickan följer styvfaderns regler utan att protestera, men att hon vänt sig till sin riktiga pappa och förklarat att hon vill bo hos honom på heltid.

Detta är inte en angelägenhet för styvpappan utan för flickans föräldrar och något de borde diskutera sinsemellan utan störande inslag från personer som inte är vårdnadshavare för barnet.

Den här tråden vimlar om känslosamma "Buhun" från personer som tycks sakna förmåga att ta vuxenansvar.

När det handlar om att etablera en relation mellan ett barn och en vuxen så duger det inte att den vuxna börjar ropa buhu, svenska barn är så bortskämda att de sätter sina egna känslor före mina.

Håller med men ska man få det att funka kan man inte lämna styvpappan utanför alla diskussioner mellan föräldrarna. Ska de lyckas lösa något så måste ju styvpappan vara en del av lösningen.

Anonym (Tack!) skrev 2017-05-28 18:57:14 följande:

Om man blir bortvald av sitt barn så kan man om åtminstone ägna en tanke på vad det egentligen innebär att vara förälder innan man åter sätter sina egna behov i första hand.

Som TS har formulerat det så skulle det inte förvåna mej men det kan vara väldigt dumt formulerat.
Det händer att man inte kan få två relationer att fungera under samma tak och då måste den vuxna välja hur den ska ha det.
1 Tvinga barnet att bo där det inte trivs, det kan straffa sej sen.
2 Låta sambon flytta och bo tillsammans de dagar barnet är hos den andre föräldern.
3 Låta barnet flytta.

Men nu är det ingen som vet hur mycket dottern väljer bort mamman de kanske bor nära. Det kanske bara är roligare att bo hos pappa.

Anonym (Mp) skrev 2017-05-29 12:36:18 följande:

Jag skulle låta dom flytta till sin pappa. Hur svårt det än är för dig så skulle jag låta dom göra det. Tror att de kommer tillbaka hem till er efter ett tag när de sett att det inte är bättre hos pappa. Att säga åt din man att han inte får säga det ena med det tredje spär bara på problemet. Jag har själv erfarenhet av det här. När jag gjorde samma sak som dig (så åt min sambo att tagga ner) slutade vår relation i ett kaos och vi gick till slut skilda vägar. Med min nuvarande har jag lyssnat på råd och sagt tredjeplats mina barn att de ska respektera min sambo lika mycket som hon visar de respekt och hänsyn. Så fort våra kids såg att vi var en enad "front" så har det funket hur bra som helst om man jämför med tidigare. Om min sqmbosäger till barnen så lyssnar de och de har en bra relation för att jag visar att det är viktigt. Sist så lät jag mig små manipuleras av mina barn och det blev ingen bra då de tappade respekten för min dåvarande när de såg att vi inte var enade och tjafsade.. bara ett tips! Var enade som en enhet och säg inte åt din man vad han får göra och inte i sitt eget hem då dina barn märker det också. . Låt de flytta och komma och hälsa på er varannan vecka eller nått.

Om man blir "manipulerad" av sina barn och låter dem bestämma får man skylla sej själv.

Att man ska lyssna på barn betyder inte att de ska bestämma hur man ska göra, man ska lyssna på dem så man vet vad de känner, tycker, tänker och resonerar, och det ligger på den vuxnas ansvar att hitta en lösning. Det är en fördel att ta tjafsadet när barnen inte hör. Du och din sambo har har enat er för att kunna ena familjen "vi vuxna" & "vi och barnen", men vissa vuxna envisas med "vi vuxna" & "vi mot barnen".

KlunsSmurfen

Äldre 30 May 15:15

#215

Anonym (Maja) skrev följande:

Själv tycker jag det inte är en giltig orsak till att inte vilja bo - att man inte tycker om någon.

Så ser inte livet ut. Att man kan fly bort så fort nåt inte passar.

Det värsta är att hon drar med sig sin lillasyster i detta så att hon nu också bara vill bo hos pappa.

Nu skiljer man sig liksom inte bara för att barnen inte gillar ens partner.

Det jag menar är t.ex att senare i livet kan du bara inte rymma för att du inte gillar nån.

I viss mån kan man undvika folk man inte gillar men om man t.ex inte gillar sin svärfar/svägerska/systerdotter osv så är det människor som liksom tillhör familjen och man kan inte bara sluta umgås med sin släkt för att man "inte tycker om" nån.

normalt funtade människor gör inte så. Så är iaf jag uppfostrad.

Dumt.

Anonym (Maja) skrev följande:

Haha så du skulle fråga dina barn om lov först innan du blev kär i nån.

Och den typiska halmdockan + offerkoftan.
Halmdockan: Ingen med sunt förnuft påstår att barnet ska bestämma, men av någon anledning brukar det argumentet dyka upp i de flesta liknande trådar.
Att barnet kommer först betyder inte att en förälder inte får ha ett kärleksliv, det betyder att barnets riktiga behov kommer före föräldrarnas.

TS får ha ett förhållande med en sociopat om hon vill det men hon kan ju inte förvänta sej att dottern ska gilla läget. TS har ett ansvar mot sin sambo så att dottern inte går honom på nerverna och flyttar som vissa gör, det är en giltig orsak att flytta eller dumpa om någon annans barn går en på nerverna, har inte en förälder samma ansvar mot sitt barn? Varför ska inte barnets känslor respekteras lika mycket som de vuxnas?
TS har inte heller skrivit att dottern har ställt något ultimatum, bara att hon hellre vill bo hos pappa. Det är inte att bestämma över någons kärleksliv.

Styvfamiljen - styvförälder - styvmamma - styvpappa - styvbarn- bonusbarn:

Barnen kan vara svartsjukt klängiga på sin förälder, eller inte önska något hellre än att föräldern får någon annan att slösa sina omsorger på än dem.

Oberoende av hur det ser ut så är en grundregel att det för de allra flesta barn är en stor sak med en ny vuxen i familjen. Eftersom barnen inte har någon möjlighet att välja var de ska bo, är det viktigt att visa dem hänsyn för de känslor förändringen kan väcka. Att däremot överlåta till sina barn att bestämma i sådana frågor är ett för stort ansvar.

Det är också klokt att introducera en ny partner långsamt, på ett genomtänkt sätt och inte förrän man själv känner sig ganska säker på att det här är ett förhållande man vill satsa på.

Håll gärna igen lite med kärleksyttringarna i början eftersom de flesta barn har svårt för att se sina föräldrar i sådana situationer.

Som styvförälder måste man vara medveten om att man får barnen på köpet med sin nya kärlek. Det betyder inte att man måste älska, eller ens tycka så värst mycket om dem. Inte heller att man nödvändigtvis måste ta något riktigt föräldraansvar. Men det betyder definitivt att man måste respektera dem som individer, visa hänsyn för deras situation och ta ett vuxenansvar för dem. Precis som man egentligen borde göra för alla barn och unga som kommer i ens väg.

Vanliga konfliktområden
Mellan styvförälder och barnen

Det är en svår balansgång att som styvförälder veta hur mycket man å ena sidan kan ?lägga sig i? uppfostran av barnen och å andra sidan har rätt att bestämma över i sitt eget hem. Det finns förstås inget givet svar på den frågan, men en lösning på problemet är att ha en levande dialog med sin partner om ansvarsfördelning och hur man vill ha det hemma.

Att barn spelar ut vuxna mot varandra är inget nytt under solen, och det drabbar inte bara styvföräldrar. Men som styvförälder kan man känna sig i ett extra stort underläge eftersom man saknar de sanktionsmöjligheter som föräldern har. Man är sårbar, och tar ibland kanske åt sig i onödan. I sådana lägen blir det livsviktigt att känna att man backas upp av sin partner.

Mellan styvföräldern och föräldern

Som styvförälder kan man uppleva det som att man kommer in som en gäst i en fix och färdig familj med förutbestämda vanor, rutiner och traditioner. Lite av det får man kanske finna sig i när det finns barn med i bilden. Men inget system är oföränderligt och det är rimligt att den nya vuxna också successivt får sätta sin prägel på familjelivet.

Känner du som styvförälder dig utestängd från gemenskapen mellan föräldern och barnen bör det också vara något som successivt luckras upp i takt med att ni lär känna varandra allt bättre.

Ett vanligt problem är att man som styvförälder upplever det som att föräldern ständigt och demonstrativt tar barnens parti när det uppstår familjekonflikter.

Om din partner välkomnat dig in i sin familj, måste hen också visa förtroende för dig, och agera för att inkludera dig i familjegemenskapen. Känns det inte så kan det finnas anledning att söka hjälp hos familjerådgivningen.
Tips och råd till styvföräldern

   * Försök inte att leva upp till en roll, du måste kunna vara dig själv i din nya familj.
   * Undvik att gå in i konflikter som egentligen inte rör dig.
   * Inled din relation med barnen med att försöka hitta det lustfyllda mellan er.
   * Om det finns både biologiska och styvbarn ? var noga med rättvisan.
   * Föräldraskap handlar inte om biologi, utan om kärlek och engagemang. Vill du vara viktig för dina styvbarn finns det goda möjligheter till det.

www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/barn-och-familj/styvfamiljen

Det finns ingen anledning för en bonusförälder att ta på sej föräldraansvar eller att vara en auktoritet när det gäller "städa/plocka/osv/osv/".
Barnet har förhoppningsvis en förälder som ser till att det händer eller får städa själv.

Är TS gubbe en av dem som tycker att det är hans ansvar och privilegium som vuxen att leka auktoritet över andras barn utan att behöva bygga upp en bra relation först så förstår jag om dottern vill flytta.

Ni som tycker att ungen är ouppfostrad eller curlad när det handlar om helt normala och vanliga reaktioner från ett barn, hur mogna är ni själva? Klarar ni att tänka utanför era egna egon?

Brukar ni inte gnälla över (enligt er själva) onödiga regler och rutiner på jobbet eller dumma onödiga lagar som någon bestämt att ni ska finna er i eller sväljer ni allt utan större förmåga att tänka och ifrågasätta?

KlunsSmurfen

Äldre 30 May 15:16

#216

Tecum skrev 2017-05-29 14:17:27 följande:

Jag har ingen egen erfarenhet av detta och kanske ska knipa käft. Men jag menade ungefär som du skrev i sista stycket, man ska vara överens utåt även om man inte är överens... Bioföräldern ska ha det övergripande ansvaret för sina barn och den andre ska köpa det om det inte är uppenbart åt h-e.

Men jag ser problem om "mina barn och dina barn" är lika gamla men t ex har olika tider de ska vara i säng eller olika krav på att plocka undan disk eller städa rummet.

Men hur ser du på när barn har olika regler hos de två bioföräldrarna, har de lätt att anpassa sig till det?

jepp, det är bioförälderns ansvar att se till att barnen städar, plockar undan mm.

Påven förklarar säkert bättre än mej men jag hakar på.

Olika regler kan bli jobbigt för föräldrarna när barnen försöker spela ut dem men barn anpassar sej, det är olika regler hos kompisar, på skolan, far & morföräldrar och det har alltid funkat.

Vuxna brukar ha lite olika syn på vilka regler som ska gälla och hur barnen ska uppfostras, det kan vara svårt att komma överens och avgöra vilket som är bättre än det andra och varför det skulle vara det. Om skilda bioföräldrarna skulle ha exakt samma regler mm så skulle det skulle bli mycket konflikter, samma sak med en ny sambo.

Det finns en tråd på FL (hittar den inte nu) där skilda föräldrar flyttar ihop med sina barn och undviker i det längsta att vara förälder åt den andras barn, skiter i att behandla bonusbarnen lika och det funkar bra det också men det blev mycket protester i tråden. Funkar det bra för dem och barnen accepterar det så innebär det inte automatiskt problem. Barn har ingen större lust att förändra det som funkar för dem och för familjen så de kan acceptera olika krav och regler så länge de inte är biosyskon.

Om de andra bioföräldrarna också flyttar ihop med någon som har barn är det fyra familjer som får anpassa sej efter samma regler, det skulle bli mycket bråk.

Min 11-åring gillar inte min nya man

INNEHÅLL