Min 11-åring gillar inte min nya man

Men hallå, jag håller ju med dig!

Fast, du blev ju bortvald! Hade du varit tillräckligt viktig för mannen skulle han ju, med ditt eget synsätt sett till att få pli på sonen.

Han tyckte dock inte att du var attraktiv nog för att riskera att skada relationen med sitt barn för att göra dig nöjd -du var alltså inte viktig nog för den uppoffringen.

Men vilken tur att du hittade någon med lika låg självkänsla som du, som också idkar dressyrkurs med sin avkomma så att ni kunde starta kennel ihop!

F.ö är det fantastiskt att den här copycat-tråden hållit igång så länge...

Vilken totalt oattraktiv person du verkar vara - kallar ett barn "äcklig". Den som sade det, hon var det skulle jag vilja säga...

Ingen gillar svenska barn som är så söndercurlade att man vill spy på dem.

Tja, har man den inställningen så låter man sina personliga problem gå ut över barn och bitterheten över hur misslyckad man är som människa och (potentiell) förälder gör att man tappar sansen.

Fast det gör du inte! Du "känner av vibbar". Hahahahaha

Javisst, men påståendet jag kommenterade var att (alla) svenska barn är så bortskämda att man vill spy på dem. Det säger inget om barn i allmänhet och inget om elvaåringen i synnerhet, däremot säger det mycket om den som fäller en sådan kommentar.Vad som möjligen antyds av ts texter är at hennes man är klumpig i sina metoder att hantera elvaåringen. Ts har nu bett honom att hålla igen i sina kontakt och uppfostringsförsök. Däremot framgår det inte hur länge ts och styvpappan bott tillsammans och i vilken utsträckning han försökt styra elvaåringen.ja, i första hand bör flickans föräldrar diskutera inbördes vad som är bäst för flickan.

Tyvärr så finns det vissa vibbar från ts som antyder att hon sätter flickan på undantag i sina försök att putsa på den nya familjebildningens fasad.

Jag reagerar över att ts anser att flickan gnäller när hon berättar för sin pappa om hur hon upplever sitt andra hem.

Jag tycker att en elvaåring är tillräckligt gammal för att hon ska lyssnas på om hon har synpunkter på var hon vill bo om föräldrarna separerat. barn är inga accessoarer.

Jag tycker också att det är märkligt att ts anser att det värsta är att elvaåringen drar med sig sin lillasyster i synen på styvpappan. Det värsta för mig som förälder vore upplevelsen att mina egoistiska val inneburit att mitt barn inte längre vill bo hos mig. 

Kan det vara så att lillasystern uppplever samma stämningar som storasyster?

Och sist men inte minst. Det ts tar upp är bagateller som städning av hennes rum etcetera. Hur kan man vara så avskärmad som styvpappan att man måste demonstrera sin makt genom att säga till om rumsstädning. Det verkar som att han saknar förmåga att sätta sig in i ett barns situation. Särskilt svårt kan det inte vara att låta bli att lägga näsan i blöt och låta mamman såga till att flickan behöver städa sitt rum.

I vilket fall. Om en familjekonstellation fungerar illa så är man inte vuxen situationen om man lägger ansvaret på att det inte fungerar på ett barn!

Det är möjligt att det är så och jag förstår att du anser att det är korrekt utifrån dina erfatenheter av en pappa som förstod att prioritera sitt barn framför dina känslor.

Men, det är ts och hennes före detta som är flickans förälder. Det är också dessa som ska bestämma de regler som gäller för flickan.

Om styvpappan inte är efterbliven bör han klara av att framföra sina synpunkter till flickans mamma i stället för att med en elefants finkänslighet börja trumpeta för flickan.

Jag tycker det verkar som ts nya man utifrån ditt scenario tycks vara en bortskämd snorunge.

Det är nog i så fall viktigt att ts förmår sätta tydliga gränser för styvpappans framfart innan han lyckats se till att mamman "förlorar" sin andra dotter också.

Dessa söndercurlade vuxna som blir avundsjuka på barn är ett fenomen i narcissismens tidsålder.

Bitter och hatisk, så här har vi nog någon som inte gått vidare. Därför undrar jag om det verkligen finns en ny man.

Men snälla, gå till en terapeut eller något! Varenda ett av dina inlägg dryper av bitterhet över att en man inte ansåg att du var viktig nog för honom så att han var villig att riskera relationen med sitt barn för att göra dig till lags.

Om du nu hade varit så lycklig i din nya relation skulle du kunnat släppa det och gå vidare. Istället maler du på om och om igen om hur hemsk exets son var. Ja, vi fattar att du tycker det eftersom exet värderade honom högre än dig. Men om du nu fått nöja dig med någon som står ut med dig istället för någon som du verkligen på riktigt vill leva med kanske du skulle jobba på att se det du nu har istället för det som du aldrig fick. Din nuvarande man kan ju tröttna på att så uppenbart vara näst bäst...

Vet du (och jag fattar att det svider att höra eftersom du vill ge sken av att du har det så bra), det är inte provokation utan medlidande du väcker.

Det är sorgligt att se hur besviken du verkar vara på livet och på att du inte var nummer ett för ditt ex. Det är också beklagligt att läsa att det finns en "bättre-än-att-vara-ensam-man" i ditt liv. I och för sig kanske ni har nöjt er med varandra, men risken ärju att han inte fattat att du endast stannar hos honom för att du inte fick den du tyckte var bättre.

Som sagt, det finns hjälp att få. För du vill väl inte föra över mönstret av att "ta den som tycker att du duger om du inte får den du älskar" till ditt barn? På dina inlägg låter det ju som om det är ett barn som skulle acceptera att bli illa behandlad eftersom barnet vet att det måste lyda för att duga i mammas ögon. Den typ av barn som också är mest i riskzonen för övergrepp osv. eftersom de fått lära sig att negligera sina egna känslor när en auktoritet säger något annat.

Mannen har inte misslyckats, ts må ha misslyckats.

Han har försökt bli vän med hennes unge, han har försökt få henne att tycka om honom. Om hon sedan inte gör det är upp till henne. Man kan inte tycka om alla. Knappast hans fel.

Somliga anser också att det är ok att skylla på mannen. Utifrån de lilla uppgifter man får av ts så tycker jag att det verkar vara hans fel minst, faktiskt. Varför är det okej att ge mannen skit, han som faktiskt försöker? Förklara det gärna för mig. För du vet inte mer om detta än vad jag eller någon annan vet. Man utgår ju ifrån det ts skriver och utifrån hennes text så tycker jag att man kan se att hon inte har uppfostrat dottern. Du kanske tolkar den på ett annat sätt.

Det framgår att flickan tycker att ts och hennes man har för mycket regler. Sedan framgår det också att mannen inte får säga åt henne om plock och städning längre. Då förstår man att det handlar om att flickan tycker att det är för mycket jobbiga regler hos mamman och styvpappan. Regler som hon inte är van vid. Det är inte styvpappans fel att flickan inte är uppfostrad.

Det spelar ingen roll att styvpappan inte är vårdnadshavare för flickan. Nu är detta inte bara ts och flickans hem, utan också hans hem. Men antar att det är ok att skjuta undan styvfarsan åt sidan trots att felet inte ligger hos honom.

Du är löjlig.

Sjävklart orkar ingen (styvfarsa eller ej) med att få skit i längden. Styvpappan gör inget fel i att försöka klicka med dottern. Han gör det han ska göra. Att hon sedan ger honom kalla handen tyder bara på omogenhet och problem som inte är styvpappans fel.

Ja, du framstår verkligen som en ömkansvärd person, så det är klart att vem som helst med utvecklad empatisk förmåga tycker synd om den person som tonar fram i dina inlägg.

Åh, så intressant med dina tidigare vänskapsrelationer, kanske den killen är bror till Anki i tråden som denna TS är en spin-of från.