Snuttis2 skrev 2017-05-27 21:33:36 följande:
Skulle så vara fallet- så kommer du att klara det!
Helt enkelt för att du måste.
Jag har förlorat två graviditeter den första tidigt i v 5-6! Även om vi var ledsna så tänkte jag att det fanns någon form av mening med det hela! Den andra efter kämpande o tillslut ivf. Lyckan var total när + kom och när vi passerar några veckor tänkte vi att denna gång skulle allt gå bra.
Men på ett tidigt ultraljud i v 10-11 så fick vi veta att fostret var dött. Så där satt jag med illamående , svullna bröst o alla andra symtom o var totalt lurad. Fick gå igenom en jobbig cytotec behandling och fick sedan en svår livmoder infektion , sjukskrivning , Depp och tusen frågor från omgivningen !!!!
Var en super jobbig tid men vi valde att vara öppna med allt o ventilera med våra anhöriga o vänner ! Det tror jag både gav oss möjlighet till god bearbetning och skapade förståelse hos dem!
Tog en paus från planerandet innan vi gav oss in i barn karusellen igen. Nu väntar vi barn : ) för tredje gången !
Är äntligen i v 31!
Känslan i kropp o själ har varit en annan denna gång, Kan inte förklara!!
Visst kan det hända saker men det är utanför min/vår kontroll! Jag vet att vi kommer nå vårt mål om en utökad familj -tillslut på ett eller annat sätt. Så ta hand om dig, försök att fokusera på annat i den mån det går och se till att ha någon att dela dina tankar, önskningar o farhågor med!
Av någon anledning lyckades jag hitta en mening med förra missfallet, jag började plugga igen för att göra klart mina studier. Och det var som för dig, allt var problemfritt fram till vecka 8+2 då jag märkte att något var fel. Vid VUL dagen efter upptäcktes att den hade stannat i vecka 6+0. Och som du skriver, jag kände mig så jävla lurad. Dock hade jag inte särskilt kraftiga graviditetssymtom, och jag tycker att dom har börjat avta nu också. Förutom molvärken.
Och jag känner hela tiden att jag inte har tid att vänta hur länge som helst, är 33 så jag har tyvärr inte all tid i världen på mig. Känner mig så sjukt ensam i det här också, även om jag har en vän med gedigen erfarenhet av missfall, så har jag inte riktigt någon jag känner att jag kan gråta ut hos. Kuratorn jag träffade efter förra missfallet tyckte jag inte alls om, så jag bävar inför att behöva träffa henne igen. Det gav mig inget.
Men jag hoppas samtidigt att jag har statistiken på min sida, flera missfall är ovanligt, dock inte omöjligt...
Sen försöker jag hela tiden nu att hitta på fördelar med att inte ha barn, typ att tonårstiden kommer att vara ett helvete ???? Men det är ju bara ett sätt att försöka 'rädda' mig själv just nu...
