Psykotisk?

Detta låter som typiskt tvångssyndrom tycker jag. Har själv gått med denna rädslan i många år till och från och det är sjukt hur man verkligen stundvis kan vara övertygad om att man håller på att bli sjuk på riktigt. 
Och tankarna du tänker är genererade av rädslan. Jag var rädd att tänka konstiga eller psykotiska tankar också började jag göra det och eftersom tankarna genererar ångest blir det en ond cirkel.
Det du behöver göra är att först avdramatisera tankarna. Det är bara en tanke och bara låt den komma och gå även om det är svårt. Sluta sök bekräftelse på nätet för det matar också oron då ångesten blir starkare nästa gång då du kommer behöva mer försäkran för att stilla ångesten. 
Jag själv gick i kbt i ungefär 1,5 år och det hjälpte mycket så det kan jag rekommendera. Men detta kommer ändå och går för mig och bytar ämne emellanåt så jag har helt enkelt accepterat att det är så min hjärna fungerar och med verktygen jag fått har jag det ändå under kontroll. Det får alltså aldrig gå så långt som när jag till sist sökte hjälp för några år sen utan jag stoppar mig själv innan dess. Inget malande, inget sökande efter bekräftelser och inte lägga fokus på tankarna och tro de är sanna. 
Du måste alltså helt ge dig hän till att det är möjligt du är i eller på väg in i en psykos för att avdramatisera tanken så hänger hjärnan till sist med. 

Så är det verkligen! Jag har haft tvångstankar sen jag var barn och har verkligen gått igenom alla konstiga rädslor man kan ha. Tror det i grunden är ångest som visar sig på detta sätt.

Jadå det har det :) Jag är lycklig och har ett bra liv trots tvångstankarna. De finns där ibland mer och ibland mindre men har väl hittat ett sätt att leva med dem även om vissa perioder är jobbigare och andra perioder existerar de knappt. Misstänker det kan vara hormonellt och även hur jag mår allmänt. Räcker jag är extra trött en dag eller om någon i familjen varit jobbig kan det trigga igång. Det krävs mycket insikt och arbete med sig själv för att ha bukt på det. 
Skulle inte tveka att söka hjälp igen om det skulle bli ohanterligt. 

Jag är 28 nu och sökte hjälp när jag var runt 23 och gick då i 1,5-2 års kbt och gruppterapi för misstänkt OCD och GAD. Jag var nog på gränsen till en depression då och mådde väldigt dåligt. Var så rädd jag skulle förlora kontrollen över mig själv och skada min familj. Det är så  märkligt att man kan falla in i dessa tankar och fastna i dem. Fast egentligen har det nog varit mycket värre innan dess med bakteriefobi och mycket tvångshandlingar med flera duschar om dagen och annat. När jag tvärt slutade med mina handlingar fick jag ångest så det hade väl varit ångestdämpande under alla år sen liten och de tog upp många timmar varje dag. 
Även om det låter klyschigt så tror jag att kärlek hjälpt mig mycket. Att träffa min man som är lite min vägledare i livet och att ha fått barn att fokusera på(även om rädsla för att få något farligt i mig under grav tex har ökat då och misstänkt postpartum ocd efter alla förlossningar) men han säger liksom sånt som att ingen är normal. Alla går igenom något men alla pratar ju inte om det. 
Men en stor milstolpe var kbtn. Kan rekommendera boken "When in doubt make belief" av Jeff Bell. Är ocd inspirerad men kan vara bra för vemsomhelst att läsa. 

Och jag vet det är svårt. Ibland när jag fallit tillbaka, för det gör jag till och från så har jag stått och skällt på mig själv. Typ "sluta nu för fan!" och det har faktiskt hjälpt lite. Men det kommer alltid tillbaka för mig. Är nästan som att det är två bra veckor och sen två dåliga. Därför jag misstänker det är hormonellt. Och så länge det är hanterbart ser jag det som en vinst.