Barnen får ej träffa mormor

Det där med att läsa och förstå... Jag skriver ingenstans om ALLA däremot om psykisk misshandel, psykisk ohälsa och att förlåta sig själv.

Kanske att jag låter osympatisk men det säger mycket om dig men inget om mig. Kanske mest för att ämnet är tabubelagt om man är den som utsatts för silent treatment medan den som utsätter någon får sympatier. Så vem som inte visar empati är tydligt men det är inte jag.

Jag skriver heller inget om en dotter, det kan vara en son.

Mitt tips till dig är att läsa det JAG skriver och inte läsa in ditt eget liv i min text för din kommentar visar att det var ömma tår jag trampade på. Jag tolkar det som att du har brutit med din förälder eller funderar på det och är rädd för att din förälder ska uppleva det som att livet blir bättre utan dig. För det är precis så det kan vara precis som du kan läsa i tråden att livet kan bli bättre utan mor/farföräldrar. Kanske bägge delar samtidigt.

Vad mitt eget barn anser om saken bekymrar mig faktiskt inte det minsta men jag tar föregivet att i princip alla människor fattar beslut som gynnar dem på ett eller annat sätt, att det är få som gör saker bara för att få må dåligt. Så tja, livet är säkerligen bättre för hen.

Jag skriver mindre kallt än de flesta gör. Skillnaden är att jag skriver från andra sidan så att säga och inte som ett barn som svär ve och förbannelse över sina föräldrar. Varför blir du så provocerad?

Nej, det är inte uppled misshandel utan det var det alldeles på riktigt. Jag kommer inte att rabbla upp exempel därför att det är totalt lönlöst därför att familjeliv går ut på att mala ner varandra. Så oavsett vad jag ger för exempel kommer jag att förklaras att ha upplevt allt fel. Vad som är psykisk misshandel finns rätt klart definierat. Att du försöker få det till att barnet vädjar om mer uppmärksamhet är bara otroligt pinsamt. Du säger att en kvinna som får blåtiror av sin misshandlande man ska ha förståelse och visa empati för sin uppmärksamhetstörstande make... Pinsamt som sagt.

Du får helt enkelt lita på det jag säger.
Visst finns det annat bakom men det är åter igen inget som jag känner till. Allt jag vet är det där skurmedlet. Jag är ingen tankeläsare och kommer aldrig att bli det så finns det annat bakom så är det faktiskt inte mitt ansvar att lista ut det utan mitt barn att berätta det. Först då kan man göra något åt det.

Du skulle bli djupt sårad om din förälder går vidare i sitt liv efter att kontakten brutits...
Jag tror att det är där skon klämmer för många som bryter kontakten. De gör det för att straffa men när straffet inte blir kännbart blir man både kränkt och sårad.

Mitt barn brister i sin uppfostran och det har jag förlåtit mig själv för. att du tolkar det som en dålig människa är inte min sanning utan din. Är du en dålig människa med brister i uppfostran? Någon annan förklaring finns knappt till din tolkning.

Som jag skrev, barnbarn kräver relationer och eftersom det inte finns så har jag inga barnbarn. Det är inte svårare än så. Det finns alltså inget att erkänna som du kallar det. Frågar folk om mina barn har barn svarar jag ja, såklart. Men jag har fortfarande inga barnbarn.

Så varför blir du så provocerad av att jag inte är totalt nedbruten utan går vidare i livet på samma sätt som de barn gör som bryter med sina föräldrar?

Och jag tror att den där "kärringen" har samma känslor som du har.

Felet du gör är att du inte läser det JAG skriver utan du läser in hela ditt liv i min text. Vad du TROR är bara återspeglingar av dina egna upplevelser och har faktiskt inget med mitt liv att göra. Gliringar tex är något du säkert kommer med men inte jag.

Tycker du ska funder på varför du blir så provocerad av tanken att föräldrar faktiskt klarar av att gå vidare från ett uppbrott från sina barn utan att bli helt nedbrutna. Du klarar av att gå vidare (nåja) men du tycker tydligen inte att "den där kärringen" ska kunna göra det...

Åter igen DIN tolkning.
Nej det är inte känsligt för MIG. Att det däremot är känsligt för DIG är tydligt eftersom du blir så provocerad.

För att förlåta måste man rannsaka, du missade den punkten..
Men vad vet jag, du kanske är den där typen som strösslar förlåt kring dig i parti och minut.

Vänta nu, vem har skrivit något om fel? DU. Inte jag. jag har öht inte skuldbelagt. Varken mig eller mitt barn.

Som jag skrev det finns tydliga kriterier ang misshandel. Att du försöker få det till annat är åter igen bara otroligt pinsamt.

Varför är du provocerad. Varför rannsakar DU inte dig själv och finner svaret på varför DU blir så extremt provocerad? För att ta din favorit: vems är felet att du blir provocerad?

Nej det är inte vad jag tror utan vet.

Som jag skrev tror jag att alla människor fattar beslut som på ett eller annat sätt gynnar dem.

Varför blir du så provocerad?

Nej det är inte vad jag tror utan vet.

Som jag skrev tror jag att alla människor fattar beslut som på ett eller annat sätt gynnar dem.

Varför blir du så provocerad?

Det här är ett tydligt exempel på hur man i alla lägen kan skuldbelägga. När det görs systematiskt räknas det som psykisk misshandel, kan vara bra för dig att veta...

Så enligt dig gör jag fel i som respekterar mitt barns önskan att få bli lämnad ifred både när det gäller hen OCH hens familj för enligt DIG ska jag lägga mig i på alla sätt och vis som man måste när det gäller psykisk ohälsa.

Å andra sidan skulle jag mest troligt vara otroligt osympatisk om jag inte respekterade mit barns önskan oavsett vad det gäller för det är respektlöst.

Saken är den att varje beslut man tar leder till konsekvenser. Precis som jag förklarat leder ett beslut om att bryta kontakten till konsekvenser. Att jag inte kan lägga mig i och kontrollera hur barn eventuellt mår är en sådan konsekvens. Den konsekvensen ligger inte på mitt samvete eftersom beslutet låg utanför mig. Det är sådant man måste ta med i beräkningen när man bryter relationer. Att man måste stå SJÄLV för eventuella konsekvenser.

Som jag skrev: jag är trygg i att skolan och barnomsorg har anmälningsplikt när det gäller barn som far illa. För jag kan faktiskt inte påverka.

Jag är lugn som en filbunke men ger svar. Sakliga svar.

Brukar du skuldbelägga systematiskt? det verkar inte bättre.

Du är mycket tydligt provocerad. Varför?

Du berättar om DITT liv men klarar inte av att använda ordet "jag" för det känns lite mer distansierat att skriva "många". Sanningen är att det finns lika många orsaker som det finns människor...

Jag berättar sakligt, resten är din tolkning och dina projiceringar.
Jag skriver varken om mitt eller mitt barns agerande därför att det inte hör hit. Att du får in annat visar att det handlar om dina egna tolkningar.

Måhända att självinsikt är en generell bristvara men det är inget jag lider brist på faktiskt. Det är ett rent önsketänkande från din sida. Varför är det så oerhört viktigt för dig att det är din sanning som allenarådande? I självinsikt hör att man förstår och inser att man är en del av konflikten men det är inget som återspeglas i det du skriver.

Du gör allt för att skuldbelägga och upprepar dig igen och igen och igen trots att jag förklarat igen och igen.

Vad är det du vill komma fram till?

Så du är inte nöjd över att jag inte uttrycker oro?
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

Jag tror att du stör dig mest på att jag faktiskt gått vidare i livet.

Jag har svarat frågan är varför du inte nöjer dig med de svar du fått utan kräver visst specifik formulering för att bli nöjd? Innan du upprepar frågor kan du läsa de svar du fåt igen och igen.

Du har inte svarat, går det bra att göra det nu?
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

 Du har fått det svar i just denna fråga i den form jag är beredd att ge. Och det måste du acceptera. Jag tänker inte gå in i detaljnivå av många olika anledningar. Dels för att inte skuldbelägga vare sig mig eller mitt barn i onödan. Dels för att i synnerhet du mest verkar vilja attackera istället för att diskutera.

Så nu kan du som bara attackerar och anklagar mig för att göra fel svara på det jag frågat om efter varje anklagelse du levererat till mig:
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

OM du nu inte enbart är intresserad av att attackera måste du också visa det.

Sextiotalist är långtifrån en dumskalle och är det någon i tråden som inser vidden av problemet är det hen.  Jag tolkade sextiotalist svar som allmängiltigt, att det FINNS sådana barn. Jag tolkade inte som att hen påstod att du var det. Att hen inte förstår vidden av DITT problemm är en helt annan sak.

Läs det jag faktiskt skrivit om mitt barns önskan ang kontakt och besvara frågan från det och inte utifrån vad du tycker passar sig.
Som förälder måste man inse att beslut man fattar ger konsekvenser även för sina barn. Detta är en sådan konsekvens barnets föräldrar måste stå för och inte jag.
 DU tolkar fel. Inte jag.
Acceptera och förhåll dig till det.
Bra att veta är kanske att jag faktiskt menar det jag skriver och inte det jag inte skriver. Inser du det blir det varken svårt, komplicerat eller konstigt. Konstigt blir det när du lägger in DINA sanningar och DINA tolkningar.

Acceptera och förhåll dig till att du inte kommer att få exakt de svar du önskar. Inte ens jag får alla de svar jag önskar.

Varför ska jag vilja ha kontakt med ett barn jag inte har någon som helst relation till? Vill du har kontakt med random barn du ser på gatan bara för att det är ett barn?
Vill barnet ha en relation och vi arbetar på det bägge två, så jovisst. Men påtvingat bara för att man "ska", för att det är norm - nej tack.

Tack!

I förlåtande ligger även kunna förlåta sig själv. Men för att kunna göra det så måste det till mycket självrannsakan (några har påstått att jag saknar både rannsakan och självinsikt vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma).

Jag tror att utan att ha förlåtit sig själv är det inte möjligt att förlåta andra. Då kan det på sin höjd bli ordet "förlåt" men ett ord som saknar djupare innebörd. 

Är det du som är Anonym (Vköncc)? Annars finns det ingen anledning varför du svarar på en fråga jag riktade specifikt till hen i ett speciellt sammanhang.
Du vill ha kontakt bara för att ni har blodsband och det är helt ok. Det är även helt ok att inte vilja ha påtvingad kontakt bara för att blodsband är det enda man har gemensamt.

Mitt barns barn är omyndiga. Alltså är det föräldrarnas beslut som är avgörande och det jag måste förhålla mig till.

Min kontakt med all annan släkt är utmärkt, varför undrar du? För att du vill kunna ställa diagnoser på mig och säga att jag är helgalen? Jag är ledsen men det kommer du inte att kunna göra, speciellt inte utifrån den aspekten.

Jag skulle däremot kunna säga en hel massa om släktens reaktion på den brutna kontakten. Men det gör jag inte av respekt för mitt barn.

Varför? Varför vill du ha kontakt och vad är syftet med att ha det?

Frågan kan tyckas vara idiotisk men tänker man efter så inser man att det finns mycket allvar och orsaker till varför man måste ta reda på dessa saker innan man inleder och upprätthåller en relation.

Ponera att "barnbarnet" i vuxen ålder tar kontakt med mig. Man har all anledning att tro att denne kommer att vara färgad av sina föräldrars åsikter, att jag per definition har gjort fel, att jag är galen osv. Sådant är helt naturligt. Men man kan också anta att "barnbarnet" kommer att fråga Varför? vad hände egentligen?
Då kommer jag att ge min bild, min upplevelse och det kommer med största sannolikhet att vara totalt annorlunda än mitt barns. Det är alltid så vid djupa konflikter att de olika sanningarna går vitt isär.

Det jag INTE kommer att göra är att skydda mitt eget barn från mig själv så att säga. Mitt barn tog ett beslut och hen får ta konsekvenserna. Frågar någon om min sanning kommer denne att få just det och inte något diplomatiskt svar som har till syfte att skydda någon genom att varken vara sant eller osant.

Hur påverkas något av sådant? "Barnbarnet" kanske konstaterar att allt är sant. Vilket jag personligen inte tror på därför att jag är omgiven av min och sambons släkt, vänner och ingen har gett någon indikation på att jag är så galet ute när det gäller relationer. Och jag har haft raka, ärliga och djupa diskussioner pga denna konflikt. Diskussioner som krävt ärlighet för att jag ska kunna rannsaka mig själv. (Tji fick du som antog detta bara för att kunna angripa mig)

"Barnbarnet" skulle kunna inse att sanningen ligger någonstans mittemellan. Risken med det är att hen kommer att hamna i en självpåtagen lojalitetskonflikt. Eller än värre är om "barnbarnet" kommer till slutsatsen att det handlar om en livslögn. Att hen matats med något som inte är sant. Vad gör inte något sånt om bara ont värre?

Så man måste fråga sig varför man vill ha kontakt, vad är syftet och målet och hur kommer det att påverka alla inblandade?
Kontakt är alltså inte givet alltid det bästa.

För min del har jag satt punkt för konflikten och jag kommer att jobba aktivt på att den inte återuppstår. Även om det innebär att jag aldrig får se "barnbarnet" så länge jag lever. Det kan helt enkelt vara så att en kontakt påverkar alltför många negativt och det är inte värt det helt enkelt.

Skulle mitt eget barn ta kontakt med mig är det två vuxna individer som möts och inte förälder - barn. Vuxna som förväntas kunna bearbeta och reda ut konflikter för annat klarar jag mig bättre utan helt ärligt. Ställer inte mitt barn upp på det kriteriet att mötas som vuxna så är det faktiskt hens förlust. Ställer inte mitt barn upp på att reda ut den här djupa konflikten är det också hens förlust. För jag har faktiskt ett riktigt bra liv nu. Bättre än innan kontakten bröts och jag är INTE beredd på att gå tillbaka till det som var. Ska vi ha kontakt ska det vara bättre än innan.

I vilket fall som helst så har det  långtgående konsekvenser att bryta kontakten. Jag tror inte att det är en lätt sak men jag tror inte att många tänker på hur många som påverkas och hur stor påverkan blir. Det är heller inte säkert att det är det smartaste beslutet man kan göra utan det kan mycket väl bli så att man i slutändan biter sig själv i svansen.

Nej nu ska jag ut och resa. (Till sambons släkt passande nog)
Ha det gott allihopa och glöm inte att förlåta er själva för de fel NI själva gör.

Det skulle mycket väl kunna vara så att det är konflikten som är dysfunktionell och inte mormodern. TS har inte fått några bra svar och det är rätt typiskt för dysfunktionella relationer - att man inte har så mycket mer än luddiga antydningar om att någon är fel som person.

Det minsta man kan begära är faktiskt att frun pratar om det och förklarar ordentligt vad det handlar om. Det hade varit en sak om det bara var frun som påverkats men nu påverkas många fler och de är hon skyldiga en vettig förklaring.

Du får leta diagnoser i någon annan tråd för här och med mig kan du inte göra det. Dina intryck beror snarast på att du känner andra såsom du känner dig själv.
För som jag redan svarat men gör det ändå igen: det är inga som helst fel på andra relationer.
Att du försöker få det till att jag aldrig älskat mitt barn är bara otroligt pinsamt. För dig. Det säger mycket om hur DU tolkar din omgivning.

Det enda fakta du har är att mitt barn har en konflikt med mig. Jag har som jag skrivit ingen aning om den egentliga orsaken(vilket är otroligt vanligt vid alla konflikter) men att barnet skulle vara oälskat är bara elakt från din sida.

Sådana som du är orsaken till varför jag är sparsam med fakta. Därför att det spelar ingen roll vad man skriver och hur man skriver, det finns alltid ett antal som slänger diagnoser kring sig som andra använder prepositioner. Och det är oftast samma som gör allt för att tolka allt så ondsint som möjligt.

Du utgår från att felet är mitt(precis som att det finns rätt och fel i relationer. Det gör det inte.) Tänk om det är precis tvärt om.

Dina kommentarer visar att du inte läser det jag skriver utan du har redan bestämt dig för hur du ska döma, vad som är rätt och vem som har fel. Vad jag skriver och vad jag berättar hoppar du helt enkelt över. Annars skulle du bemöta det jag skriver. Jag bemöter det DU skriver. Nu kan du ta och läsa det jag skrivit och bemöta det.

Ha det bra och på återseende när jag återkommer från släkten.