Styvdotter pratar illa om vår familj.

Vi har ett gemensamt barn, hon bryr sig inte alls om det. Är inte intresserad av det minsta, inga fotografier, ingen uppdatering, ingenting. Varför ska hon vara intresserad av ert barn? Är väl mer än ovanligt att 15-åringar skriver uppdateringar i sociala medier om sina syskon? Än mindre om småsyskon i pappans familj? Om ni sköter det här lite snyggt så kommer dessa syskon att kunna mötas när de är vuxna och ha en mer jämspelt relation, ålderskillnaden ligger dem nog i fatet nu.

Du förklarar det så bra, för det är precis så jag menar att mamman hejar på och inte gör nånting för att uppmuntra. Det kan inte jag förstå, för som mamma har man både skyldighet och moralisk kompass som säger att man ska uppmuntra barnen umgänge och goda relationer. Mamman förvärrar den orespekt dottern har och validerar hennes sätt mot oss, och tycker att det är helt ok att kalla min dotter för monster och mig som äktenskaps förstörare. Mamman håller nämligen med. Både mamman och dottern har rätt till sina känslor. Liksom du. Du som sitter här och skriver ner din bonusdotter och hennes mamma på det här forumet. Menar du att de inte får ha sina känslor, eller bara att de inte ska uttrycka dem på ett sätt som är besvärande för dig? Respekt är något som man vinner från någon inte något man kräver. 

Jag är inte det, de hade varit skilda i 6 år när jag kom in i bilden. Men mamman var god vän med min make, vilket inte funkade efter ett år in i vårat förhållande, då hon gjorde ganska många övertramp. Han kände sig obekväm och när det störde vårat förhållande så började han sätta gränser. Detta gillade inte hon, det blev ramaskri, passiv aggressiv. Det vill säga att hon började prata om det här med familj och vänner inför barnen och andra, helt plötsligt slutade folk hälsa på mig, hon började ignorera min make på affären, i telefon, när hon lämnade dottern gick hon inte in längre, hon satt kvar i bilen och låtsades inte se mig om jag satt i trädgården etc. Hon kunde nästa dag ringa och gråta i telefon att hon saknade min make och saknade sin bästa vän. Så jag har antagit att hennes känslor om mig och pappan har överförts på Vilma. Att mamman faktiskt känner som att jag har förstört för dom. Fast det varit maken hela tiden som inte kände sig bekväm med att parera mig och sitt ex just pga alla otydliga gränser. Jag blev faktiskt vän med henne och vi umgicks i par (jag och maken, hon och hennes pojkvän) men det blev övertrasserad tillit, hon kände inga gränser så jag och maken hittade aldrig riktigt till ett plejs vi kunde bilda ett förhållande utan infiltration. Så han satte gränser, hon slutade umgås. För henne var det svart eller vitt. Tragiskt allihopa om du frågar mig. Ja det låter extrem sorgligt för alla inblandade. Men återigen. Mamman har rätt till sina känslor, precis som du har rätt till dina. Och dottern rätt till sina. 

Min styvdotter är tyvärr väldigt egocentrisk - helt normalt för en 15-åring att vara egocentrisk.
hon vill heller inte dela sin pappa - nä, hon upplever ju uppenbarligen att hon förlorat något, alltså klarar han inte att tillgodose både hennes och sin nya familjs behov.

Så mycket ligger till grund. Dotterns avundsjuka genererade i orespekt - som sagt, du kan inte kräva respekt, du kan vinna den genom relation, kärlek och genom att visa henne respekt. Avundsjuka när man förlorar något/någon som är en kär och är betydelsefull är också helt normalt. Mpnga vuxna har okcås svårt att hantera avundsjuka (tex gentemot en tidigare partner, eller partners barn från tidigare). Hur kan man kräva att ett barn inte får ha de känslorna?

Hon ville inte dela pappa pga att mamman var sårad och pga sin egen egoistiska personlighet. Hon vill inte dela pappan för hon upplever att hon går kort i ekvationen, hon förlorar på att han skaffat ny familj. Tyvärr är det så, hon är fruktansvärt egoistisk - det är inte egoistiskt att vilja och behöva ha sin pappas engagemang och kärlek under uppväxten. Många barn i nyfamiljer med nya partners, styvsyskon/halvsyskon blir bortprioriterade och förlorar mycket mer än de vinner.  Det förstör mycket - du tycker att hon förstör. Hon kanske tycker detsamma om dig och sitt syskon. Är dina känslor mer riktiga och okej än hennes? Vi har kämpat mycket med det här hemma, men mamman har motverkat det genom att just heja på och validera. Så synd att "förstöra" ett sånt (annars) fint barn. Fruktansvärt. Det kanske inte alls är mamman, utan flickans egna känslor som mamman bekräftar för att hon tycker att flickan har rätt att ha de känslor hon har. 

När jag läser detta svar så tackar jag än en gång att sambons ex är den hon är. Hon hade inga problem med att jag kom med i bilden, hon visade på alla sätt att sina barns halvsyskon var ett person som de hade rätt att tycka om och älska. 

Jag hade en väninna som kunde varit ts styvdotter, hon avskydde sina halvsyskon utan speciell anledning. Hennes pappas nya fru kunde inte göra ett enda misstag utan att hon fick allt hat från denna väninna. Hon hade noll förståelse att andra kunde gilla sina halvsyskon.
Hon var en person som var så bara (hennes mamma gillade hennes exmans nya och exmannens nya barn). 
Hon var en som skulle äga rummet (och förblev detta även som vuxen, det var skönt när hon försvann ur min krets för då slapp man gå på tå för henne).
Det jag vill ha sagt med detta, att det finns individer som är så, de är missunsamma av naturen och blir kränkta om någon annan får uppmärksamhet än vad de själva får.
De flesta växer ur det när de lämnar tonåren, andra fortsätter med det livet ut och en del kommer möta dom som partners, som ex, som svärföräldrar, kollegor etc

Det är väl fint och bra att du har människor i ditt liv som du tycker om och har lätt för att samsas med. Det är tyvärr inte alla förunnat varken i styvfamiljer eller i övriga livet.

Min pappas fru skulle kunna beskrivas såsom du beskriver din väninna. Även hennes barn är ganska jobbiga personer enligt mig.Jag har valt att begränsa mitt umgänge med dem eftersom jag inte mår bra av att ha dem i mitt liv. När jag var yngre och bodde hemma med min pappa var det svårt att begränsa mitt umgänge med dem.

Pappas fru tyckte inte heller att hon hade någon del i att vår relation var  dålig, det var endast mitt fel och jag som skulle förändra mig.

Nu är jag vuxen och bestämmer själv vem jag vill lägga tid på annat än vad artigheten kräver och pappas fru och hennes barn finns inte med i den prioriteringen. 

Varför skulle jag växa ur detta? Hon är och förblir en person som jag inte kan med att umgås med. Så varför ska jag? Jag har många vänner som jag gillar att umgås med. Även svärföräldrar, svägerskor mm som jag gillar. Gillar också min pappa rätt mycket och han och jag ses ibland när han blir utsläppt av frugan. Jag har även en styvpappa som funnits med i mitt liv länge och som jag älskar som en far. Så helt obenägen att ha relationer är jag inte. Jag trivs bara inte med pappas fru, och hin trivs inte särskilt bra med mig heller. 

Men dessa regler fanns väl inte innan du kom in i bilden? Därav är det i hennes ögon Dina regler.

Kära påve? Du kanske älskar mig också? Precis som du älskar din styvdotter...? 

Nåväl. Regler ja. Ständigt dessa regler. Låt mig fråga dig följande, hur gamla är dina barn? Ert gemensamma och det jag förstod att du har sedan tidigare. en annan fråga, hur gammal var din styvdotter när du och pappan flyttade samman? Hur länge har du känt henne? Du kanske redan har skrivit det någonstans?

Min del i det hela? Regler! Styvdotter tål inte regler. Men annars ska ni veta att alla våra närstående blev precis lika förvånade som vi, alla har sagt precis samma sak "va du som ställt upp och varit så snäll mot henne i allt hon gjort, både gott och ont, allt du ordnat och sett till, alla tjejkvällar". Jag har verkligen anpassat, gått på tå många gånger, men det funkade inte. Hon påstår att hon mår dåligt av mina regler. Märk det är faktiskt mina OCH PAPPAS regler. Men nej, mina.. Min släkt har också varit jättesnäll mot henne, hon har alltid fått julklappar, presenter, fått sova över hos mina föräldrar med min dotter, har fått uppmärksamhet från alla mina anhöriga. Men hon påstår att ingen av oss varit snälla. Mina föräldrar är faktiskt riktigt upprörda och sårade över det för de har investerat tid och kärlek i henne. Så de förstår inte alls. Men de är väl också häxor?? 

Ja du kära påve, jag älskar faktiskt henne, men fördet betyder det inte att man gillar alla beteenden! Rakt då inte. Gillar inte allt med mina barn heller, det är det som kallas uppfostran och vägledning. Men många kör ju med fria själar och fri uppfostran stuket.

Du har då offerkoftan på och tänker inte reflektera över din del i en konflikt med en 15-åring. Det skulle nog underlätta för dig om du tänker på att hon är ett barn, förvisso ett lite större barn, men fortfarande väldigt omogen i tankar,känslor och konsekvenstänkande. 

Dessutom är hon en människa som förmodligen är lite mer komplex än bara det som syns och märks utanpå. I henne kan finnas känslor och tankar som du inte har en aning om och som kan ha gett upphov till den här situationen.

En vuxen, som du är, som inte alls vill reflektera över sig själv utan bara vidhåller att man är utan skuld borde i den här situationen ta ett steg tillbaka och låta konflikten svalna. 

Du som är vuxen borde också veta att ett barn inte bara är en produkt av de vuxna utan sin egen person. Det kan alltså vara så att hon ogillar dig och dina barn helt utan mammans förskyllan. De kan ju båda ogilla dig och dina barn, men det behöver inte vara på grund av mamman som flickan ogillar dig, utan helt enkelt för att ni inte går ihop och hon inte önskar ha dig i sitt liv.

Vuxna människor som är sårade över att de investerat tid och kärlek i en tonåring som sen beter sig illa, borde också reflektera över om deras tid och kärlek är så villkorade, var den då äkta? 

Väldigt få människor låter sig villigt förändras, men i gemensam ansträngning så kan en relation förändras. Dock bara om båda parterna vill.

Så med det menar du att det egentligen är onödigt att försöka utröna vad som har hänt och hur det ligger till med diverse faktorer som kan spela mycket stor roll när det handlar om relationer? 

Min erfarenhet av kärlek (hon skriver förresten älskar och inte som du "tycker om") i nära relationer är att en oerhört viktig beståndsdel i nämnda kärlek handlar om förståelse eller åtminstone en mycket stark vilja att förstå. Så när ts skriver att hon älskar flickan samtidigt som hon inte i den här tråden uppvisar någon vilja alls att försöka förstå henne så är det klart att jag undrar över vad det står för.

Det är naturligtvis som ts själv skriver att man kan ogilla någons beteende (det gäller för övrigt även tonåringar som förstås också kan tycka att olika vuxnas beteenden lämnar mycket övrigt att önska) och det är helt i sin ordning, men när det är bara och enbart det som kommer till uttryck samtidigt som ett påstående om att älska någon förs fram så tycker jag att det väcker funderingar som leder till följdfrågor. 

Ts skriver också att pappan inte tycker att det här skitsnackandet är något problem att ta tag i när flickan inte bor hos dem. Ts säger vidare att pappan gjort många ansträngningar för att tala med flickan och och ta itu med "detta" - vilket kanske handlar om en dålig relation och inte bara om de problem som ts upplever som mest framträdande just nu (kritik mot ts och ts barn samt ointresse för syskonet). 

Styvdottern är nu 15 år. Ts skriver att pappan "väl till sist fick nog". Det är inte acceptabelt. Man får i mitt tycke inte nog av sina ungar på ett sätt som gör att man - trots många tidigare kontaktförsök - inte fortsätter att söka ett sätt att ha en fungerande relation på. Jag tvivlar på att ts skulle vara nöjd med något sådant om det är så att ts och mannen skiljer sig och mannen sedan när det gemensamma barnet kanske blivit en "besvärlig" tonåring skulle välja att ge upp om hen. 

Vidare och angående regler. För människor som har mindre barn kan det te sig horribelt hur större ungar och ungdomar inte omedelbart och utan problem låter sig omfattas av de regler som de mindre barnens föräldrar ser som så självklara. Den som har en tvååring som så himla gärna hjälper till att plocka i och ur diskmaskinen ser med förfäran på hur slappt uppfostrad någon annans trötta åttaåring är som inte "ooooorkar" ställa in i diskmaskinen. Deras barn skulle minsann aaaaldrig och så vidare. På samma sätt är det ofta med tonåringarna som hamnar i nyfamilj där nästa kull och nästa kulls mamma plötsligt är rättesnöret och vad de både förväntas förhålla sig till men också på något sätt leva upp till. De hamnar inte sällan i en omöjlig situation. Ts som väl är i vuxen ålder, antar jag i alla fall, tycker att hon inte kan göra något rätt alls. Min gissning är att den känslan delas av femtonåringen och det är förmodligen en del av anledningarna till att hon inte längre bor med dem (en annan kan ju vara att hon inte ids flytta emellan).

Så för min del så tycker jag att det är viktigt att ställa frågor, få veta mer, vrida och vända på information som ges och ifrågasätta sådant som verkar och låter konstigt. Exempelvis som med yttrandet "Jag älskar detta barnet!" där det samtidigt inte finns en tillstymmelse till positiv attityd och/eller en infallsvinkel som syftar till att se på det som hänt och händer ur ett perspektiv som inte är totalt endimensionellt och anklagande.