sextiotalist skrev 2017-06-07 14:27:09 följande:
Vi måste väl ändå tro ts att hon har gjort, vad hon har kunnat, för att få en bra relation med mannens dotter, att hon verkligen tycker om flickan. Som oss andra är inte ts felfri och hon har säkert också gjort fel, precis som vi andra gör i vårt föräldraskap.
Tonåringar kan ibland vara pest och pina.
Så med det menar du att det egentligen är onödigt att försöka utröna vad som har hänt och hur det ligger till med diverse faktorer som kan spela mycket stor roll när det handlar om relationer?
Min erfarenhet av kärlek
(hon skriver förresten älskar och inte som du "tycker om") i nära relationer är att en oerhört viktig beståndsdel i nämnda kärlek handlar om förståelse eller åtminstone en mycket stark vilja att förstå. Så när ts skriver att hon älskar flickan samtidigt som hon inte i den här tråden uppvisar någon vilja alls att försöka förstå henne så är det klart att jag undrar över vad det står för.
Det är naturligtvis som ts själv skriver att man kan ogilla någons beteende (det gäller för övrigt även tonåringar som förstås också kan tycka att olika vuxnas beteenden lämnar mycket övrigt att önska) och det är helt i sin ordning, men när det är bara och enbart det som kommer till uttryck samtidigt som ett påstående om att älska någon förs fram så tycker jag att det väcker funderingar som leder till följdfrågor.
Ts skriver också att pappan inte tycker att det här skitsnackandet är något problem att ta tag i när flickan inte bor hos dem. Ts säger vidare att pappan gjort många ansträngningar för att tala med flickan och och ta itu med "detta" - vilket kanske handlar om en dålig relation och inte bara om de problem som ts upplever som mest framträdande just nu (kritik mot ts och ts barn samt ointresse för syskonet).
Styvdottern är nu 15 år. Ts skriver att pappan "väl till sist fick nog". Det är inte acceptabelt. Man får i mitt tycke inte nog av sina ungar på ett sätt som gör att man - trots många tidigare kontaktförsök - inte fortsätter att söka ett sätt att ha en fungerande relation på. Jag tvivlar på att ts skulle vara nöjd med något sådant om det är så att ts och mannen skiljer sig och mannen sedan när det gemensamma barnet kanske blivit en "besvärlig" tonåring skulle välja att ge upp om hen.
Vidare och angående regler. För människor som har mindre barn kan det te sig horribelt hur större ungar och ungdomar inte omedelbart och utan problem låter sig omfattas av de regler som de mindre barnens föräldrar ser som så självklara. Den som har en tvååring som så himla gärna hjälper till att plocka i och ur diskmaskinen ser med förfäran på hur slappt uppfostrad någon annans trötta åttaåring är som inte "ooooorkar" ställa in i diskmaskinen. Deras barn skulle minsann aaaaldrig och så vidare. På samma sätt är det ofta med tonåringarna som hamnar i nyfamilj där nästa kull och nästa kulls mamma plötsligt är rättesnöret och vad de både förväntas förhålla sig till men också på något sätt leva upp till. De hamnar inte sällan i en omöjlig situation. Ts som väl är i vuxen ålder, antar jag i alla fall, tycker att hon inte kan göra något rätt alls. Min gissning är att den känslan delas av femtonåringen och det är förmodligen en del av anledningarna till att hon inte längre bor med dem (en annan kan ju vara att hon inte ids flytta emellan).
Så för min del så tycker jag att det är viktigt att ställa frågor, få veta mer, vrida och vända på information som ges och ifrågasätta sådant som verkar och låter konstigt. Exempelvis som med yttrandet "Jag älskar detta barnet!" där det samtidigt inte finns en tillstymmelse till positiv attityd och/eller en infallsvinkel som syftar till att se på det som hänt och händer ur ett perspektiv som inte är totalt endimensionellt och anklagande.
