Allvarlig fobi för maskar, HJÄLP!

Och en sak till: När vi hade NO i skolan slog jag upp em sida i en biologibok, och så klart var det en bild på en mask i genomskärning.

Jag kastade ifrån mig boken av ren reflex och höll på att svimma. Alla i min klass stirrade på mig och läraren hade jättekul.

Sök hjälp för denna fobi.

Prata med skolsköterskan eller ungdomsmottagningen-

Hej!

Jag är i 30 års åldern och har haft samma fobi som du sedan mellanstadieåldern då vi hade en "rolig aktivitet" som de större barnen planerat där vi bland annat skulle gräva i olika hinkar som vi inte visste vad de innehöll och tävla om att hitta små plastkuber. När de lyfte på locket visade det sig att den hinken jag grävt i innehöll mjöl och fluglarver. Det var det äckligaste jag någonsin sett. Jag undvik under lång tid problemet och gick under en tid inte ens ut när det regnade. För mig har det börjat med larver, sedan maskar i alla dess former och nu även flygande larver (fjärilar). Att undvika rädslan var ju inte något som förbättrade min den direkt. Har skämt ut mig många gånger. Det finns mycket hjälp att få, KBT-terapi osv. Själv har jag lärt mig att leva med det genom att utsätta mig för rädslan i lagom mängd och i trygg miljö och inte låta den begränsa mig. Jag är jag inte helt fri från fobin men kan gå ut i skogen utan större problem iaf. Mitt tips är att hur löjlig du än känner dig så skit i det. Det är ganska så löjligt att vara rädd för maskar men det är livet i det stora hela också. 

Hoppas du mår bättre snart, har aldrig träffat någon med samma fobi, lite mer unique än hissrädsla. 

Jag har exakt samma fobi. Är 26 år och har haft den så långt jag kan minnas. Drömmer ofta mardrömmar om maskar, undviker att gå ut när det regnar och har aldrig, kommer aldrig och skulle aldrig att få för mig att pyssla i en trädgård. Daggmaskar är värst, men jag hatar sniglar, larver, tusenfotingar, till och med ålar. Usch det är hemskt, vill inte leva såhär längre men tanken på att gå och träna på att se och känna på maskar får mig svimfärdig. Aldrig. Aldrig. Aldrig! 

Vidrig fobi att ha och människor skrattar åt en, dom förstår inte. Men jag får panik, blir illamående och börjar gråta om jag ser en mask. Får nästintill en panikattack. Usch.

Här är en till med maskforbi, främst daggmaskar. Minns att killarna jagade oss med maskar när det hade regnat. Kanske det började efter det. Tycker du ska testa hypnos.

Här är en till med fobi för maskar. Det började så iaf, hela mitt liv har jag varit rädd och minns exakt hur det började.

Mitt första minne är från då jag var så liten att jag inte hade förmågan att röra mej snabbt eller springa. Jag satt i sandlådan, en liten historia min pappa hade byggt själv på tomten. Minns hur jag grävde och grävde djupare längs kanten och plötsligt dyker en vidrigt lång (i mina ögon då helt enorm) maskjävel upp och jag minns hur jag vill fly men inte kan så jag sitter och skriker istället. Det var förstås ett mycket tidigt minne och mina nästa tidiga minnen är från flera år senare.
Min mamma har berättat att hon och jag skulle gå ut när jag var ca 2,5 år (efter den första händelsen) och marken var täckt av björkhängen, vilka ju har samma form som maskar, och jag var hysterisk och bara blundade och skrek och min mamma förstod antagligen inte alls vad det var med mej.

Nu är jag vuxen sedan många år, visst hoppar jag fortfarande till när jag ser maskar på marken, men jag vågar gå ut i regnigt och blött väder även om det är obehagligt.
Nu på senare år har rädslan för skadedjur och deras larver, främst pälsängrar-de är de enda jag sett men mjölbaggar och alla andra skadedjur är minst lika hemska.
Nu för jag ett ständigt krig mot skadedjur, städar som en galning-framförallt i skafferier, kök, garderober och liknande. Vågar inte ha livsmedel som mjöl och müsli hemma, har alla skåpluckor och garderober öppna jämt så inte skadedjuren har nåt mörkt och mysigt ställe att gosa in sej i.. Sprutar lådor, kläder och liknande med rumssprayer. Har en låda i frysen som bara är till för "misstänkta" saker, tyger och kläder som legat på golvet, eller ibland livsmedel. Ibland tänder jag ljus i ljuslyktor och ställer in i alla köksskåp-tänker att alla sorters djur borde ju fly eld.. Har tejpat igen ventilationen som leder in i skafferiet-för när jag fick höra att skadedjur inte alls drabbar folk som bor i villor på landet mest utan i storstädernas miljonprogram höll jag på att smälla av och har tejpat igen alla små gångar som leder ut i huset på något sätt så de inte ska komma den vägen.
Men när folk frågar om jag eller nån granne har skadedjur när jag reagerar såhär säger jag "Njae..inte precis-men de ligger säkert och lurar i närheten och bara väntar på att få komma fram.." Det sorgliga är ju att jag verkligen tror det.
Hur vanligt är det med skadedjur egentligen? Väntar de bara på att komma fram så fort man glömt några smulor framme eller hur "tänker" dom?

Jag kan inte tänka mej att jag ens vill bli hjälpt, skadedjur är ena äckliga jävlar tycker nog de flesta, men detta "krigande" skulle jag gärna sluta med och slappna av lite..

Kram på er!