Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
Läs boken "Att föda". Den var jättebra att läsa tyckte jag. Då visste jag exakt vad som hände i kroppen i de olika faserna av förlossningen och vilka faser som vanligen känns jobbigast och svårast och tips på hur man kan tänka i de faserna.
Oftast är det övergångarna mellan faser som är väldigt jobbiga. Själv hade jag ett par tillfällen när värkarna kom på raken utan vila. Men det varade i kanske 5-10 minuter och sedan fick jag vila igen.
Lita på att din kropp kan det här. Profylaxandas igenom värkarna och fokusera MYCKET på andningen. Ett annat tips som jag tyckte var hjälpsamt var att man kan föreställa sig att kroppen blir tung och "livlös" i värkarna. Det gör att man slappnar av. Barnmorskorna är bra på att påminna om detta också (eller borde vara, säg till ngn din man kanske att påminna om att slappna av).
Jag var inte orolig innan förlossningen, men det är verkligen en upplevelse OM du vågar lita på din kropp. Den kan det här. Den är skapad för det här. Och skulle något oförutsett hända så är det också helt okej! En bra förlossning är en förlossning som ger ett levande friskt barn och en frisk mamma i slutändan.
Våga säga ifrån om något inte känns rätt. Våga byt barnmorska om ni inte klickar. Det är verkligen jätteviktigt att känna sig trygg med människorna som ska hjälpa dig i din mest utsatta situation.
Ta med någon dricka som du gillar och som ger mycket energi är ett bra tips, om du inte vill dricka saft och nyponsoppa såklart :)
Visst kan det gå fort, men oftast är det då en yngre person i 20-årsåldern. Men absolut lita på sin kropp som säger att man måste till sjukhus/motsvarande.
En annan sak som är bra att veta är att bara för att man är helt öppen, så är det inte klart - bebisen ska ju tränga ner och ut också, vilket kan ta 1-2 h, lägg på en timme om du har ryggbedövning.
Först, grattis till graviditeten och lycka till!
Mina värkar satt i höfterna/ryggen, vilket gjorde att jag inte förstod en morgon att det kanske var dags. Stod och skrubbade skåp och köksluckor gråtande och svärande över foglossning. (Samma morgon hade jag vaknat tidigt och sagt "nu ska ungen UT!" och började därför dagen med onödigt städande). Hade tid hos bm 13.30 för att prata om eventuellt igångsättning då jag var i v 40+6 och hade extrem foglossning. Upptäckte blödning vid urinprovet och bm ville undersöka. 1.5cm öppen så hon gjorde en hinnsvepning.
14.15 hemma kom första värken.
Vid 17-18 eskalerade det från 3-4 värkar i timmen till värkar i 2 min med varierande 2-7 minuter emellan. Alla bad mig åka in men jag kände mig inte redo. Ringde in vid 22 och förklarade läget, direkt ville dom att jag skulle komma.
Från att gå runt skrikande av smärta hemma gjorde jag nu det i ett mörkt rum på förlossningen. Låg i sängen för en snabb undersökning/ctg (fick rum omedelbart då jag föll ihop utanför bilen av en värk) sen började jag återigen traska runt. Var 5cm öppen.
Vid 7cm ville dom att jag skulle testa lustgas då sambon sagt att jag var öppen för att testa trots dåliga erfarenheter, men det gick inte. Usch så hemskt. Jag försökte verkligen men lustgasen gjorde mig ofokuserad så värkarna "vann". Mind over matter haha.
Bm började pusha för en EDA, satt en nål, ringde läkaren osv. "Ifall du ändrar dig". (Kan erkänna att jag låg i en hög på golvet skrikande och gråtande av smärtan, kanske därför...) Jag är dock oerhört rädd för nålar, och med en vilopaus på 1.5min mellan värkarna var jag inte sugen på en nål i ryggen. Läkaren kom, bad om en undersökning innan han pratade med mig, och jag var 10cm öppen. Jag ville då absolut inte ha EDA utan körde mitt race.
01.36 föddes min son efter 43 minuters krystande. Jag stod upp med händerna på sängen, ibland höll jag i min mamma som stod på andra sidan och typ hängde i hennes händer när jag krystade. Sambon masserade min svank (jag hade en tens då också) och bm låg på golvet under mig. Låg en sopsäck fylld med ett täcke mellan mina fötter.
Långt, ja, haha. Men för mig var detta en helt underbar förlossning, jag är så nöjd. Jag är glad att jag och sambon grundligt pratat om mina rädslor, förhoppningar och funderingar. Kändes också bättre att jag var inte den enda med smärtor efter, han hade ju fångat mig varje gång jag fallit ihop på golvet och tryckt ihop mina höfter så hårt han kunde vid värkarna (grymt skönt).
Jag kunde inte andas alls under värkarna, så ett tips är att träna på andning innan... lita på din kropp, vill du ligga ner så ligg ner. Vill du sitta/stå eller gå runt så gör det. Just där och då kommer det i vissa stunder kännas outhärdligt, men efteråt lär det kännas som att tiden bara flög förbi. Njut av miraklet och lita på ATT DU KAN! Igen, ursäkta för långt inlägg!
Vad jag hade velat veta innan var att det kan göra jäkligt ont efter förlossningen under en rätt lång tid.
Jag fick en större bristning som syddes i operationssal och hade jätteont de två-tre första veckorna efter fö. Så ont så jag grinade ibland. Jag hade ont i två månader, men värst var det som sagt de första två-tre veckorna. Jag fick ordination om att ta Ipren och starkare alvedon tre ggr/dag. Det hjälpte inte tillräckligt.
Så kort sagt, om du har ont och känner att det är jobbigt. Säg till så att du kan få bättre smärtlindring.
Det var jättesvårt att veta tycker jag, som förstföderska så vet man ju inte vad som är "normal" smärta efter fl. Tänk inte så mkt på det utan känn efter vad som är ok smärta för dig.
Läs boken "Att föda". Den var jättebra att läsa tyckte jag. Då visste jag exakt vad som hände i kroppen i de olika faserna av förlossningen och vilka faser som vanligen känns jobbigast och svårast och tips på hur man kan tänka i de faserna.
Oftast är det övergångarna mellan faser som är väldigt jobbiga. Själv hade jag ett par tillfällen när värkarna kom på raken utan vila. Men det varade i kanske 5-10 minuter och sedan fick jag vila igen.
Lita på att din kropp kan det här. Profylaxandas igenom värkarna och fokusera MYCKET på andningen. Ett annat tips som jag tyckte var hjälpsamt var att man kan föreställa sig att kroppen blir tung och "livlös" i värkarna. Det gör att man slappnar av. Barnmorskorna är bra på att påminna om detta också (eller borde vara, säg till ngn din man kanske att påminna om att slappna av).
Jag var inte orolig innan förlossningen, men det är verkligen en upplevelse OM du vågar lita på din kropp. Den kan det här. Den är skapad för det här. Och skulle något oförutsett hända så är det också helt okej! En bra förlossning är en förlossning som ger ett levande friskt barn och en frisk mamma i slutändan.
Våga säga ifrån om något inte känns rätt. Våga byt barnmorska om ni inte klickar. Det är verkligen jätteviktigt att känna sig trygg med människorna som ska hjälpa dig i din mest utsatta situation.
Ta med någon dricka som du gillar och som ger mycket energi är ett bra tips, om du inte vill dricka saft och nyponsoppa såklart :)
Först, grattis till graviditeten och lycka till!
Mina värkar satt i höfterna/ryggen, vilket gjorde att jag inte förstod en morgon att det kanske var dags. Stod och skrubbade skåp och köksluckor gråtande och svärande över foglossning. (Samma morgon hade jag vaknat tidigt och sagt "nu ska ungen UT!" och började därför dagen med onödigt städande). Hade tid hos bm 13.30 för att prata om eventuellt igångsättning då jag var i v 40+6 och hade extrem foglossning. Upptäckte blödning vid urinprovet och bm ville undersöka. 1.5cm öppen så hon gjorde en hinnsvepning.
14.15 hemma kom första värken.
Vid 17-18 eskalerade det från 3-4 värkar i timmen till värkar i 2 min med varierande 2-7 minuter emellan. Alla bad mig åka in men jag kände mig inte redo. Ringde in vid 22 och förklarade läget, direkt ville dom att jag skulle komma.
Från att gå runt skrikande av smärta hemma gjorde jag nu det i ett mörkt rum på förlossningen. Låg i sängen för en snabb undersökning/ctg (fick rum omedelbart då jag föll ihop utanför bilen av en värk) sen började jag återigen traska runt. Var 5cm öppen.
Vid 7cm ville dom att jag skulle testa lustgas då sambon sagt att jag var öppen för att testa trots dåliga erfarenheter, men det gick inte. Usch så hemskt. Jag försökte verkligen men lustgasen gjorde mig ofokuserad så värkarna "vann". Mind over matter haha.
Bm började pusha för en EDA, satt en nål, ringde läkaren osv. "Ifall du ändrar dig". (Kan erkänna att jag låg i en hög på golvet skrikande och gråtande av smärtan, kanske därför...) Jag är dock oerhört rädd för nålar, och med en vilopaus på 1.5min mellan värkarna var jag inte sugen på en nål i ryggen. Läkaren kom, bad om en undersökning innan han pratade med mig, och jag var 10cm öppen. Jag ville då absolut inte ha EDA utan körde mitt race.
01.36 föddes min son efter 43 minuters krystande. Jag stod upp med händerna på sängen, ibland höll jag i min mamma som stod på andra sidan och typ hängde i hennes händer när jag krystade. Sambon masserade min svank (jag hade en tens då också) och bm låg på golvet under mig. Låg en sopsäck fylld med ett täcke mellan mina fötter.
Långt, ja, haha. Men för mig var detta en helt underbar förlossning, jag är så nöjd. Jag är glad att jag och sambon grundligt pratat om mina rädslor, förhoppningar och funderingar. Kändes också bättre att jag var inte den enda med smärtor efter, han hade ju fångat mig varje gång jag fallit ihop på golvet och tryckt ihop mina höfter så hårt han kunde vid värkarna (grymt skönt).
Jag kunde inte andas alls under värkarna, så ett tips är att träna på andning innan... lita på din kropp, vill du ligga ner så ligg ner. Vill du sitta/stå eller gå runt så gör det. Just där och då kommer det i vissa stunder kännas outhärdligt, men efteråt lär det kännas som att tiden bara flög förbi. Njut av miraklet och lita på ATT DU KAN! Igen, ursäkta för långt inlägg!