Min mamma dog

Berörs av dina ord och tänker att det är något som vi alla mer eller mindre måste utsättas för men ändå aldrig är beredda på. Har ännu inte hamnat där och ser verkligen inte fram emot det eftersom det är just den ensamheten du beskriver som kommer fram i oss alla...det lilla övergivna barnet!

Finns ingen tröst...bra tiden som får läka dig långsamt. Var tacksam för din familj så kan du förhoppningsvis känna dig lite mindre ensam och få stöd hos dem:)

Beklagar sorgen. Det är hemskt när någon dör, för det är slutgiltigt. Och mammor borde inte dö. Det låter som att hon fastnade i sorgen över din bror och straffade sig själv för det, och inte riktigt kunde uppskatta dig. Har du någon som kan hjälpa dig igenom sorgen?

Nej vad sorgligt, jag beklagar verkligen. Lunginflammation är fortfarande lömskt, framförallt hos äldre som kan bli mycket sjuka fort.

Du är så välformulerad och kan klä det du känner i ord, så skriv om detta! Låt orden flöda, berätta det du vill berätta och minns det du vill minnas. Så kan du skapa ett dokument som du kan renskriva delar av och ge som minne för dina barn att läsa en gång. Genom de levande kommer din mamma att finnas kvar lite grand.

Förströ din hjärna med allt som går så att du inte ältar dygnet om. Låt det komma lite tid mellan dig och din förlust, för dagarnas gång är det som allra mest låter oss långsamt lägga ner de svarta stenar som ryggsäcken är full av just nu.

Och en dag så börjar vi leva på riktigt igen, så som de önskar som har lämnat oss. När jag dör vill jag att andra ska leva livet så rikt och till fullo som de bara kan, just för att jag inte längre kan.

Ja. Så är det. Man utsätts för det, men man hoppas och ber att ens mamma ska dö först när hon är riktigt gammal, inte ryckas bort, mer eller mindre frivilligt, och lämna en, i övergivenhet. Det är olidligt. Och det är ändå underligt att man förvandlas till det där ledsna lilla barnet, trots att man snart är 40 år gammal.

Jag förstår vad du menar med tid mellan mig och min förlust, men jag vill inte att det ska gå någon tid. Jag vill bara ha min mamma.

Så var det nog. 

Nej det finns ingen, jag har ingen kvar i min originalfamilj, alla är döda nu. Jag har min son, så klart, och jag kommer aldrig att lämna honom frivilligt, men jag kommer aldrig mer att kunna känna mig glad, eller ens känna förstadiet till glad, på grund av min mammas död. Hur ska jag kunna uppleva glädje när jag har burit min mamma i en påse och känt hennes skelettdelar mot min kropp. 

Idag, när jag var ensam hemma, stannade jag plötsligt upp framför en inramad bild jag har på henne och sa: "Jag klarar inte av det här. Bara så du vet" och sedan bara stod jag där. 

Ibland ringer jag till hennes telefon, trots att jag vet att hon inte kommer att svara. När mobilen plingar tror en liten del av mig att det är hon, fastän det aldrig är det.

Jag kan inte ta in att min mamma inte finns längre. Trots att jag förstår det logiskt. Hur kan hon inte finnas? Ändå fattas hon mig, lika smärtsamt som om någon hade rivit ut ett vitalt organ direkt ur min kropp.

Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna acceptera och leva med det faktum att min mamma är död. Från det ena ögonblicket till det andra fanns hon, sedan fanns hon inte längre.

När hennes sambo ringde och sa att hon var död tog det mig en timme innan min sambo lyckades få mig att förstå att det inte var ett grymt skämt.

När jag kom till henne och såg henne ligga i soffan med halvt öppen mun som inte gick att stänga, och när jag lade mitt huvud på hennes bröst, som jag gjorde när jag var helt liten för att finna tröst i ljudet av hennes hjärtslag, och där fann enbart tystnad, då kändes det som om det var en docka som låg där, iskall och stel, en prototyp som liknade min mamma lite grann.

Jag har kvar hennes vinterjacka. Jag tog med den samma kväll. Svepte in mig i den, som en omfamning. Den ligger fortfarande kvar i hallen, ihoprullad till en boll för att bevara doften. Varje gång jag tar fram jackan doftar den lite mindre, lite mindre och lite mindre. Snart är doften borta.

Om jag kunde krama dig skulle jag göra det!

Min bror dog - men jag har kvar två bröder. Min pappa dog för några dagar sedan - men jag har mamma kvar. Det är så jag orkar; jag är inte ensam.
Du får söka styrka i din son och din sambo. Själv har jag fått mycket stöd också från Svenska Kyrkan (de har olika sorters samtalsstöd), men det passar förstås inte alla.

Det vill jag också, trots att det var 12 år sedan hon dog.

Det är lättare nu. Jag lovar. Ta dig tid, tid att sörja, tid att minnas framför allt. Ha inte bråttom, bara. Det kommer finnas dagar då allt är bra och dagar då allt är jobbigt och dagar som är underbara och dagar som är rena helveten. Det kommer kännas extra mycket vid speciella dagar, både på gott och på ont. Låt dig känna vad du känner, och tänk inte så mycket på hur det "ska" vara.

För mig kommer en sådan dag som känns extra nu på lördag. Mammas begravningsdag och Mormors födelsedag (mamma dog före mormor). Jag skäms som en hund för att jag var korkad nog att inte tänka ordentilgt när jag bokade begravningen.... Men i alla fall, jag har lyckats vända den dagen från sorgen och istället firar jag min mamma och min mormor,vilka underbart vackra, starka, roliga, snälla, omtänksamma kvinnor de var. Jag firar deras liv. Saknaden finns där. och sorgen, men döden har på något sätt gjort sitt och avlägsnat sig från minnena.

Du kommer dit, en dag. Men det är inte så bråttom. Just nu ska du landa, och sörja på ditt sätt.

Beklagar sorgen. Jag förlorade min pappa nyligen, han ska begravas nu på onsdag. Han dog också plötsligt. Allt var som vanligt innan jag åkte till jobbet, några timmar senare hade han fått en hjärnblödning som inte gick att stoppa. Han blev bara 55 år, jag är 22.

Jag ställer mig också frågan hur man ska ta sig vidare när en av de viktigaste människorna i ens liv går bort.

Varje del av mig gör ont, det känns som att hela kroppen är fylld med glassplitter. Jag har trängt in alla känslor i ett rum, men lämnat dörren på glänt. Jag är för rädd för att möta all smärta samtidigt, så jag låter lite i taget sippra ut. Sorgearbetet kommer nog vara konstant tills jag dör, men jag hoppas att den kommer bli enklare att hantera med åren.

Försök tänka positivt samtidigt som att du tillåter dig själv att sörja och vara ledsen. Det kommer kännas enklare med tiden. Din mamma, likaväl så min pappa, finns inte fyskskt här men de finns alltid i våra hjärtan och tankar. De vakar över oss. Styrkekramar till dig!

Ja. Varje andetag gör ont, ibland mindre ibland mer, som om man hade fysiska glasskärvor inuti. Känslan, vetskapen, av att man aldrig mer kommer att kunna bli riktigt glad igen.

Jag tycker inte du ska skämmas, det är fint och ett märkligt sammanträffande att det råkade bli på din mormors födelsedag, som en påminnelse om hennes och din mammas samband.

Jag hoppas verkligen att det är så.