Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.

KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt!

Tur att jag inte har någon styvmor. Jag går ofta utan att säga hejdå och kommer också hem väldigt ofta utan att uppsöka resten av familjen och säga hej. Jag tackar inte för maten vaje gång jag får någon heller. Alla i vår familj kan grundläggande artighet men det känner vi inte är något som vi måste praktisera vid varje litet vanligt vardagstillfälle. 

Ingen aning. Jag har inte förättat någon marknadsundersökning gällande ämnet. Småbarnsföräldrar ser kanske på saken annorlunda, vad vet jag. Men i vår familj som numera består av två vuxna och tre nästan-vuxna har vi för mycket på schemat för att odla artigheter som ständiga bevis på att den grundläggande artigheten som vi vet finns är närvarande. Vi har dessutom hundar som någon av oss med jämna mellanrum går ut med och det säger sig självt att det är väldigt analt att alltid leta upp resten av familjen för att påtala att någon av oss gått ut eller kommit in. 

Ja, det tror jag säkert att du vågar påstå.

I den här familjen kan alla, bio- såväl som bonusbarn tacka för saker som andra gjort åt dem/oss. Tror samtliga av oss lärde oss det redan innan tre års ålder, och just därför är det inte något som hela tiden efterfrågas i vardagssituationer. Vi vet redan att saker vi gör för varandra är värdesatta mellan oss. Men, som sagt, jag har inte förrättat någon marknadsundersökning angående detta. Folk i familjen verkar harmoiska, glada och lyckliga och med det har jag låtit mig nöja. 

Varför "hojtar" ni till? Är det en vansinnigt sällsynt sak att ni rör er bort från hemmet en stund? Här är det frekvent, bland annat på grund av (tack vare) hundar men också för att vi är utåtriktade människor som gillar att ha en fyllig meny. Ví har alla mycket att göra och anländer och avgår från hemmet många gånger per dag. Vi har också ett relativt stort hem (676 kvm stor våning).

Ni styvmammor:Innan ni flyttade in med mannen som har barn innan,hur tänkte ni?Var ni osäkra eller kändes som det måste ju fungera,jag är kär?

Jodå, det går att jämföra så tillvida att det inte står hur detta mer exakt yttrar sig. Det kan ju vara så som du och någon annan omedelbart förutsatte er ondskefull ouppfostrade som bara vill omgivningen illa och som är rena hår av hin. Men det kan också vara på en rad andra sätt.

Visst. Men du förutsatte en del saker rörande min och min familjs tillstånd och utgick från något helt annat än det. Så tja...

Bobus? Nåja, det som sägs i den passagen kan nog vara lika främmande som mitt liv tycks te sig för både dig och andra - och det trots att det i mina kretsar verkligen inte är någon avart utan regel. 

Jag personligen skulle mycket väl kunna vägra att hjälpa till. Det beror helt på vad det rör sig om, vad syftet är och så vidare.

Du själv gör bara vad någon annan säger åt dig, eller? Oavsett vad det är?

I vår familj så är det mycket sällan så att någon är hemma eller ens får reda på att någon behöver hjälp. Den hjälpen får den som behöver lösa något på annat sätt än genom att yla på någon familjemedlem. 

Jag tror att du tror att du är helt objektiv i ditt synsätt när du svarar i trådar. Därav känns det förstås också knepigt när någon inte motsvarar den bild du redan förutsatt dig. När du sedan försöker skaffa dig ett nytt grepp om situationen så fallerar det eftersom du redan stelnat i en uppfattning som du endast kosmetiskt försöker rätta till. 

Du håller troligen inte med och det gör förstås inte mig något. Så länge du har ett tangentbord och möjlighet att använda det kommer du alltid att skriva något som är mycket långt ifrån mitt och mitt umgänges sätt att leva.

Ja det har du rätt i. Men hur ska jag lägga upp det för min man?