Och jag lever sen över 10 år tillbaka med både bonusbarn och mina egna, och i vår familj har det inte krisat än.
Han måste lära henne vilka regler som gäller hos er. DET är att stå bakom er som familj. Om hon beter sig illa bör hon få konsekvenser av detta. Det får hon inte. Obs, detta är min åsikt så klart.
Jag jobbar också på, men inte in i absurdum. Vi har haft vår beskärda del av problem som alla andra. Men hade min man inte tagit tag i det så hade jag känt att det inte var så viktigt för honom att vi alla ska må bra så då hade jag lämnat.
Barnet i sig är inte problemet utan situationen som det medför. Jag och min sambo har ett fantastiskt liv när det är vi och sen när flickan kommer blir det helt upp och ned. Flickan har en mamma som bråkar om allt, kontrollerar oss på sitt sätt genom barnet, anmäler, osv. I alla trådar man läser så är det ofta just om styvmammor och deras roll, att du ska gå för att inte göra barnet illa osv. Jag säger snarare att de problem vi "styvmammor" har beror sällan på endast oss själva. Om jag hade varit mamma och separerad så hade jag gjort allt för att ha en bra relation till mitt ex och till hans nya, detta för att allt kring barnet ska vara positivt. Givetvis blir vi påverkade av vad mamman utsätter oss för, och givetvis ger det en annan relation till flickan. Visst, i de bästa av världar kan man vara helt obemärkt mot barnet även fast mamman är i konflikt gällande allt. Men tyvärr är man inte mer än människa och klarar inte att bli knäckt gång på gång. Så ni som bråkar på era ex borde tänka på att den som indirekt och i långa loppet får lida mest är det stackars barnet.
Jag tycker tvärtom att jag visade prov på närmast oändligt och artigt tålamod trots belackarnas väldiga kortsynthet. De och tydligen också du har uppenbarligen mycket svårt att se bortom sitt eget en och halvplanshus från sjuttiotalet och alla inbillade dramer som de menar pågår där med "bortskämda" styvbarn i alla rollerna.
Jag känner igen mig något i det du beskriver, små saker som blir en stor hög. Jag bryr mig personligen inte om ifall man tackar för maten men det där med att välja att inte göra det när pappan inte är med, kanske en tyst protest men konsekvensen blir att hon spelar ut er mot varandra. Jag brukar tjata på min sambo att prata med sitt barn för de här tysta protesterna, passiv aggressivitet kan det också kallas för, det är tecken på något och det är bättre att hon tydligt berättar och pratar med honom om vad hon är missnöjd med. Min sambo har tyvärr så mycket ursäkter för varför han inte kan. Jag tror att han har svårt att säga ifrån för att han är rädd att det ska upplevas som att han är illojal.
Du säger att ord står mot ord, brukar du säga ifrån direkt eller har det blivit en sak som du tyst sväljer för att du är trött på lögnerna?
Är det värd att kämpa att gilla styvbarnen ?Det är ju ett val ni gör.
Exakt
varför är det så påfallande ofta som det ska läggas skulden på biomammor och styvmammor och bonusbarn när många problem hade kunnat undvikas om biopappor hade skött saker bättre, det spelar ingen roll om det handlra om att sätta gränser mot sitt barn, sitt ex eller sin nuvarande, att kräva klara och tydliga gränser för vad som är ok och att man måste inte tycka om varandra men man måste visa varandra respekt
Fast det är väl en legitim fråga? (Hon skrev dessutom inte att man borde lämna..)
Det ÄR ett val man gör - är det värt att kämpa för eller är det inte? Det är ju ingen annan som tvingar en eller väljer åt en.
Så du vill inte lämna, du vill att dottern ska lämna?
Jag känner igen mig i så mycket ni alla skriver, Jag är kvinna och har sedan tidigare 2 barn. Min sambo har också 2 barn sedan tidigare och gemensamt har vi 1. Min sambo lever kvar i sitt gamla liv när det gäller hans barn. dvs deras mamma bestämmer och han gör. Ofta går det ut över mina barn. Ibland avskyr jag hans barn så sjukt mycket och många gånger har jag varit nära att lämna denna relation men jag älskar min sambo så otroligt mycket och har efter senaste tjaffset insett att det inte är barnen jag inte tycker om utan hans ex och han som inte kan ta ett vuxet ansvar för barnen och låter dem bestämma hej vilt. Barnen är jättefina barn men tyvärr vilsna då de är vana att bestämma. Det är inte lätt att leva i denna formen av familjekonstellation med ex, olika mor- och farföräldrar, ständiga diskussioner kring julfirande, födelsedagar osv. vi alla är hjältar som lever så här. Klappa er på axeln, jag tror vi alla gör vårt bästa för i vårt hjärta finns nog de där små någonstans, annars hade vi lämnat för längesedan.
Men lägg av! Innan man ger upp och lämnar kan man väl för helvete få lov att starta en tråd om "vi som kämpar", vi är många som kämpar och kan utbyta erfarenheter och tankar kring det. Man kan lära sig nåt av det. Den enda tänkbara partnern är väl ingen för någon. Det visar väl inte minst alla som skaffat barn med fel partner.
Det är väl inte heller konstigt att livet med nån som har barn sen tidigare är komplicerat, att man inte upplevde det från början men att när problemen kommer så gör man vad man kan och kämpar, om man vill kämpa. Jag tycker inte man ska offra sig och sitt liv för någon annans barn men det är ju inget konstigt att om man byggt upp ett liv med nån inte bara ger upp när det kommer problem. Barn växer upp och man när väl ändå en förhoppning om att barnet ska bli en okej vuxen som inser att lögner och manipulationer inte är något att bygga sitt liv på.Sen tycker jag att kan man lämna så gör hellre det men vill man kämpa så har man väl fortfarande nåt hopp kvar.