Vet hur det känns skrev 2017-08-05 19:58:58 följande:
Äntligen är min bebis född. Igår den 4/8 på bf+5 så startade min förlossning. Slapp min igångsättning som jag hade idag (5/8) Här är min förlossnings berättelse.
Vaknade vid 06 och hade inga värkar eller dyl. Åt frukost och deppade att ingen bebis skulle komma och att jag skulle få göra igångsättningen som skulle vara nästkommande dag.
Vid 9:30 börjar jag känna svaga värkar som kommer regelbundet. Hoppades att det var på riktigt men var väldigt osäker.. låg från 9 till 13 och provade bada,Alvedon för att se om det var på riktigt eller låtsas. Vid 15 åker vi in till förlossningen för kontroll och då hade jag ca 6 min imellan värkarna.. som fortfarande var väldigt smärtfri (lätt att andas igenom dom) barnmorskan vi träffade där trodde det var precis i början(latensfasen) så hon pratade om hinsvepning och morgondagens igång sättning.
Men jag fick ligga med ctg till 15:30 sedan kollade bm hur öppen jag var. Hon sa att hon kunde göra en hinsvepning om jag var lite öppen så kanske jag slapp igångsäggningstiden nästkommande dag.
Men jag var öppen 4-5 cm. Skrevs in på förlossningen 15:45 och börjar genast med lustgas. Efter några värkar så vill jag ha epudral. Får epudralen runt 16:50 narkosläkaren stack fel några gånger och vi fick göra om det. Men tillslut så funkade det. Smärtan försvann men trycket var kvar. Skönt var det.. låg med ctg efter i 30 min sen gick jag på toa vid 17:20 och börja känna mycket tryck neråt.
Går tillbaka till rummet och larmar bm för jag vill att hon ska kolla hur öppen jag är. I samma stund så börjar jag låta och står och krystar. Vattnet går samtidigt och jag får fort lägga mig fort på sängen. Bm känner och bebis är på väg ut. Krystar i ca 10 min sen klockan 18:05 kom världens finaste kille ut med navelsträngen runt halsen. 4170 g och 53 lång han bajsade världens lass när han kom upp på magen och ännu en gång innan han vägdes så barnmorskan var säker på att han vägde 4200 när han föddes. Förstår inte vart ungen fick plats!
Allt gick bra och bebis mådde toppen hela tiden. Nu ligger vi på BB och håller på med denna ammning... Bröstvårtor som blir sneda och fel tag men snart så lär vi oss. Vi får vara kvar till imorgon (48h eftersom jag hade gbs och hann inte få droppet)
Stort stort grattis långt i efterskott!! Du födde 2 dagar efter mig ju :)
Vilken bra redogörelse du gjorde, och man känner igen sig i så mycket. Vad snabbt det gick på slutet, och vad coolt att han var så stor men inte syntes! Ja våra kroppar är ju galet coola :)
Glad för din skull att graviditeten är över. Så känner jag iaf, även om jobbet med att bygga upp kroppen ocv ryggen börjar nu.. orkar knappt bära längre stunder :(
Har 63 missade inlägg här sen jag fick min bebis, så grattis till alla som fått bebis och heja till er som bara har liite kvar.
Min lilla Karla är 9 dagar gammal idag. Vi har haft en bra men känslomässigt tuff vecka. Min älskade son på snart fyra såg ju såå fram emot bebisen, men besvikelsen har synts i hans ansikte hela veckan ocv han har varit väldigt arg. Vilket nedköp för honom! Mamma har all fokus på en liten klump som bara skriker och har nästan ingen tid alls för honom :( Jag försöker vara med honom när jag inte ammar, men amningen har ju inte satt sig än ( precis som du skrev, snea bröstvårtor, sårigt mm) och hon vill amma konstant! Däremellan behöver jag äta och kissa, hinner liksom inte leka med honom då..
Hans pappa är varje sekund med honom och vi pussar och bekräftar honom allt vad vi kan. Men jag har problem även med mina egna känslor, alla sa före att jag skulle tycka att sonen blivit så stor från en dag till en annan, och det stämmer. Man har ju hamnat i en lyckobubboa med bebisen och mina känslor och ork har inte räckt till för sonen. Jag nattar honom varje kväll och förklarar för honom att det kommer att bli bättre, att jag älskar honom mest av allt. Men han ger ingen direkt respons på det och det är inte samma sak längre, jag saknar honom och den kontakt vi har haft även fast jag ligger tätt intill honom, går knappt att förklara!? Känns som att jag har förbjudna känslor. Jag både önskar att jag fick vara själv och helt ifred med bebisen, och samtidigt att jag fick tillbaka tillvaron före bebisen vad gäller sonen. Då kunde vi liggga och gosa på morgnarna omslingrade, nu går det inte då lilltjejen behöver ammas direkt vi vaknar.
Allt behöver nig bara lägga sig. Sådan omställning att helt plötsligt ha två barn! Förlåt om det här bör hamna i en annan tråd, men det var skönt att skriva av sig.
