förälder med ångest
Nu kommer ett långt deppigt inlägg. Om du inte har nått snällt peppande att säga så sluta läs här. Vill se om någon har eller haft liknande känslor.
Jag är mamma till en 15 månaders. Ingenting fel med henne. Hon är glad snäll utvecklas fint. Vist vaknar hon på nätterna och krånglar med maten men annars väldigt vanligt barn i den åldern. Frisk osv!
Jag trodde jag ville ha barn. Att det var dags att börja försöka för 2 år sen och det gick fortare än förväntat. Hela graviditeten kändes toppen. Förlossningen var häftig och hanterbar och de första 6 månaderna njöt jag av att vara mamma. Visst var det också tufft med uppvak och amningskrongel. Men jag var vöjd. Sa flera gånger att jag "inte var avskräckt" och funderade på fler barn till och med. Kände att jag hade principer och intresse för barnrelaterade saker. Sen hände något.
I takt med att dottern började äta och röra sig mer så kändes det som att ALLT blev så mkt jobbigare. Det blev också svårare och svårare och sen nästan omöjligt att tex gå ut och träffa kompisar och ta med henne på kvällen. Något som inte var några problem innan. Jag kände mig otroligt låst
Den här känslan har utvecklats till otrolig ångest och stress. Varje sak som måste hanteras med henne känner jag otrolig avsmak och jag vill bara fly från matning och blöjbyten. Jag klarar fortfarande att njuta lite av att natta henne varje kväll men det är det enda. Att gå ut och leka som hon behöver varje dag är oövervinneligt projekt.
Hon är hemma med sin pappa nu och han känner inte alls som jag. Är jättefin med henne och verkligen en klippa. Men hon vill ändå alltid till mig om jag finns där.
Vi bor i sthlm och har båda våra familjer på annan ort. Alltså får vi ställen nästintill aldrig barnvakt. Jag har mkt vänner i sthlm men inte min man vilket också gör att jag har mkt ångest att han blir ensam hela dagen och hela kvällen om jag ska göra något efter jobbet. Den stunden som jag skulle ha att samla energi på blir istället ämne mer stressande för jag måste skynda hem och kompensera makens ensamma liv.
Maken sover med dottern nu och han blir väckt flera gånger på natten. Han klarar det bättre än jag men även här får jag mkt dåligt samvete. På morgonen så är han väldigt trött vilket leder till att jag nästintill varje vardag tar dottern och låter maken sova vidare. Det i sin tur leder till att jag kommer sent till jobbet. Måste jobba sent på eftermiddagen hinner inte ta min dagliga promenad som är mitt sätt att hålla mig i form. Jag kommer hem sent och har ändå inte hunnit jobba mina timmar. Har gått upp i vikt.
Allt detta är så ångestladdat. Jag sover dåligt. Känns när jag vaknar till som det står någon vid sängen och hotar mig med straff/våld om jag inte ställer mig upp och går in till dottern inom 2 sekunder. Jag inte bara saknar livet innan barn jag ångrar att jag skaffade barn. Jag får nästan ångest bara av att se gravida magar på stan och tänker "stackars dem som inte vet vad som väntar dem".
Jag är sjukskriven nu sedan 3 veckor. På gott och ont eftersom jag måste spendera ännumer tid med familjen. Jag undrar om jag håller på att utveckla fobi för barn eller om jag han nån form av post traumatisk stress av alla uppvak - man säger ju att sömn kan användas som tortyr.