Anonym (Hållut) skrev 2017-06-13 11:37:25 följande:
Hej:)
Som före detta insomnipatient ser jag det som min plikt att alltid försöka räcka ut handen till människor som går igenom samma sak som jag en gång gjorde. Det kan vara skönt för dig att veta att sömnproblem faktiskt går över, såsom det gjorde för min del (detta dock inte utan en personlig ansträngnin, viktigt att tilläggas). Jag känner igen din desperation och de orden du använder är precis de samma som jag själv har antecknat under hela min period av grov insomni. Jag förlorade också hoppet ? säkerligen en miljon gånger ? innan jag äntligen äntligen äntligen äntligen kunde både sova en hel natt och dessutom helt utan några slags preparat. Min resa dit var lång, i november 2014 fick jag diagnosen utmattad och därtill kom sömnproblemen. I två års tid hade jag exakt samma problem varje. jävla. natt. På två års tid sov jag aldrig mer än max fyra timmar per natt, ofta inte ens det. De få gånger jag lyckades somna in på kvällarna, vaknade jag EXAKT 4 timmar senare med panikångest som fick mig att skrika rakt ut. Jag har aldrig tidigare i livet varit varken skrockfull eller mörkrädd, men under min insomni var jag livrädd för mörker och kunde alltid få för mig att alla sorters onaturliga saker svävade omkring mig hela tiden. Jag kunde ligga och skaka av rädsla hela nätter och flera morgnar i veckan fick mina föräldrar ett samtal runt kl 6 på morgonen där jag bara satt och skrek ut min förtvivlan medan tårarna sprutade. Nå, jag gjorde som alla andra, gick in på nätet, skrev på samma typ av forum som du nu gör det på, läste på om problemet, fick en jävla massa tips, läste mig förtvivlad av andras historier, de som sa att de själva hade haft problemet HELA livet och att de ALDRIG hade lyckats sova. Jag läste och blev ännu räddare, och det var precis så det var hela tiden: jag fick aldrig någon indikation på att någon som haft insomni, hade kommit ur det. Jag ska nu tala om för dig varför det är så och förhoppningsvis skänker det dig någon slags tröst i det tortyrliknande (för insomni är just det: tortyr från helvetets allra mörkaste, vidriga avgrunder) tillstånd som du befinner dig i. Anledningen är att när man väl har blivit av med det, vill man ALDRIG röra vid det igen. Jag gör ett undantag just nu, men jag och många andra som har lyckats komma ur vår insomni gör det som vi har förstått funkar absolut bäst: vi tänker inte på det, vi förpassar detta djävulstyg till samma hålor som det har kommit ifrån. Och vi mår bra av det. Nå. Jag ska faktiskt inte säga så mycket mer om det, som sagt det är en tid som jag helst inte pratar alltför mycket om, men jag ska ändå säga ett par saker.
För det första. Jag vill bara understryka att det här är det som har hjälpt MIG, vad som funkar är som du vet olika för alla, men jag kan ändå säga detta, för jag vet att det stämmer:
Oavsett vem du är och vad du har gått igenom så finns det en skräddarsydd lösning för alla, man måste bara kämpa för att hitta den. Du kanske inte tror mig, men de saker du har provat är bara ett axplock av miljontals saker som man kan prova och tro mig, i slutändan är det VÄRT kampen att hitta lösning.
Å andra sidan MÅSTE du försöka tänka att ditt problem inte ska hindra dig från att göra de saker som du vanligtvis tycker om. Sömn är en reflex, den kan bara inträffa om du INTE tänker så mycket på den, vilket naturligtvis är jävligt svårt när man ständigt inte kan sova. Din hjärna får prestationsångest av alla de rutiner du har odlat upp (ska citera din text nu):
(- Träning allt ifrån varje dag till 2-3ggr/veckan vid olika tidpunkter på dygnet
- Går mellan 1-3 timmar om dagen (föräldrarledig just nu)
- Även testat att bara gå 10.000 steg om dagen
- Äter varierat, tar tillskott
- Testat att äta innan läggdags (vaknade ofta hungrig mitt i natten)
- Dricker inte te/kaffe el dricker läsk med koffein
- Dricker inte alkohol
- Avslappningsövningar (innan sänggående och i sängen)
- Testat med avslappningsmusik
- Helt mörkt i rummet
- Svalt i rummet
- Varmt bad innan sänggående
- Tittar i princip inte på tv (ca en timme i veckan)
- Testat att vara konsekvent och trots dålig sömn gå upp samma tid varje dag (har inte vänt på dygnet)
- Jag sover inte på dagen)
Alla dessa punkter ger din hjärna prestationsångest, du tänker att "gör jag detta så kommer jag sova bättre", vilket indirekt leder till att ALLT du gör kopplas till sömnen. Hela din vardag kretsar runt ditt sömnproblem. Det är problemet. Konsekvens, rutiner och quickfixlösningar i ditt liv kommer bara att förvärra problemet eftersom du blir än mer förtvivlad när du kommer till denna osanning: INGENTING FUNKAR.
Jag VET att detta är en svår balansgång, men du MÅSTE skippa såna här saker, det magiska ordet är: lagom. Även om dina känslor nog är rejält avtrubbade måste du försöka att göra sånt som tidigare fått dig att må bra. Även om inte du personligen känner att det gör någonting för dig så kommer din hjärna att känna igen de positiva effekterna av det. Jag själv började ta de första stegen mot lösningen av problemet när jag skippade alla de rutiner som jag byggt upp i kampen mot sömnproblemen. Mina rutiner liknade dina och jag följde dem slaviskt. Jag avstod helt från allt som tidigare hade gjort livet värt att leva: kaffe, cigaretter, alkohol, skräpmat, godis, sena kvällar med kompisar, slavisk träning (ibland när jag inte kunde sova var jag ute och sprang kl 3 på morgonen - galenskap), avslappningsmusik, yada yada. Vet du vad det första min kbt-terapeut sa till mig var? "Ta dig en cigg för fan". Nu säger jag inte ? och det menade inte han heller ? att du ska börja röka eller liknande, men du ska ta till dig teorin bakom det, dvs det att du inte ska avstå att leva ditt liv för att du sover dåligt. FÖRSÖK att vara ok med det du går igenom, upprätthåll din vardag men var också öppen med att du ibland klarar av vissa saker. Ha som utgångspunkt att folk i din omgivning inte kommer att fatta vad du går igenom, döm de inte för det. Låt bara vissa människor ta del av vad du går igenom, säg dina närmaste, men låt de också veta om att de ska behandla dig som en vanlig människa och inte som en sjukling. Om du behöver prata med någon, gör det, men var också försiktig med att älta samma saker med dem hela tiden. Hamna inte i fällan att du ALLTID pratar om dina sömnproblem, det leder till att dina vänner också ALLTID kommer att prata om dina sömnproblem vilken i sin tur ALLTID kommer påminna dig om det. Prata lite grann om det när det är som allra värst, men låt det inte bli standard för konversationer.
Tänk dig ditt sömnproblem som att du sitter i rullstol, alla kan se att du skiljer dig från andra människor, men att du sitter i rullstol betyder inte att du enbart ska prata om handikappstoaletter och förlamningar och du ser ju helst inte att folk bara pratar om såna saker med dig även om det då och då absolut finns rum för att göra det. En väldigt viktig sak är också att du inte ska göra tabu av sömnen. Jag hade en period då jag när jag läste böcker, helt enkelt hoppade över vissa ord som hade med sömn och göra. Jag kunde helt enkelt skippa hela stycken där någon till exempel beskrev att "de sov dåligt inatt". Så ska du INTE göra. Tvärtom ska du utsätta dig för såna saker (LAGOM). Jag själv hade ett mindre genombrott när jag tvingade mig själv till att se en skräckfilm som handlade om en mamma som får psykiska sammanbrott eftersom hon inte har kunnat sova på månader. Jag sa till mig själv: se den och försök att neutralisera det du ser och tänker. Var inte rädd för det, le till och med åt det.
Omedelbar succé tro det eller ej.
En sak jag gjorde var också att föra dagbok. När jag läser den idag så tackar jag Gudarna för att jag har tagit mig ur det, det är texter som är så fyllda av sorg och mentala spöken att man kan tro att Hannibal Lecter har skrivit dem. Men skrivandet fyllde en funktion: när jag då och då (det var INTE ofta) hade bra nätter lät jag omedelbart skriva ner de positiva effekterna. När jag hade dåliga dagar skrev jag också. Konsekvensen av detta blev att jag efter ett par månader kunde konstatera att jag visst hade haft dagar som var helt ok mitt i det nattsvarta. Det hjälpte mig att förstå att min standardfras som jag hela tiden upprepade och ältade för mig själv: "jag har inte sovit en enda natt sedan två år tillbaka" inte var helt sann. På detta sätt kunde jag komma ihåg att det fanns ljusglimtar i tillvaron och att det faktiskt inte var illa HELA TIDEN. Skriva är dessutom ett bra substitut för att älta sina problem med vänner. När du känner att du vill skrika rakt ut, ställ dig någonstans på en avgränsad plats och gör det, finns det ingen sådan plats: skrik i din dagbok, skrik ut dina ord i text.
Jag ska till sist också säga detta, och jag önskar att fler människor hade sagt det till mig: Det kommer att lösa sig. Jag är idag HELT symptomfri, något som jag aldrig i mina vildaste drömmar trodde kunde vara möjligt. För att komma hit var jag dock tvungen att tänka så här: Detta kommer ALDRIG att gå över, och jag tänker vara ok med det. Jag tänker leva mitt liv även om jag har insomni till jag är 85 år. Paradoxalt, yes indeed. Men förstå detta: din insomni är också DJUPT rotad i det faktum att du tror att det kommer att vara så här för resten av ditt liv. När du urholkar den rädslan, förenar dig med den, så kommer den att försvinna.
Lycka till min vän.
Jakob
Tack för ditt svar, tack för du tog dig tid att skriva till mig om dina upplevelser!
Jag har haft dessa problem i 10 års tid. Jag mådde dåligt av det första åren men senaste 3-4åren har jag accepterat läget. Men nu sover jag så lite att jag knappt kan ta hand om mitt barn. Idag fick min sambo komma hem från jobbet (andra gången inom en hel vecka) för jag har varit vaken för tok för länge.
Jag lärde mig i kbtn att kroppen behöver i slutändan vila, inte nödväntigtvis sömn. Jag tittar inte på klockan, jag ligger inte och vrider och vänder på mig. Jag har haft en ganska avslappnad attityd till det. Jag för försöker attse svalt på situationen.
Jag upplever inte att jag har gjort avkall på saker i livet för att kunna sova, har bara gjort val jag trivs bättre med.
Men nu kan jag knappt laga mat efter ett recept, tappar räkningen på måtten när jag ger ersättning, kräks av att jag är trött.
Jag har fört dagbok men blev bara stressad tillslut av att se hur lite sömn det blev. När jag bara hade mig själv att tänka på gick det an, men nu har jag en son att ta hand om.
Jag pratar sällan om mina sömnproblem. Ofta syns det då jag blir helt svullen i ansiktet tillslut av att inte sova så folk frågar om det är tufft. Jag säger bara ja.
Men det är som du säger, man kanske omedvetet tassar på tå.
Det verkar som enligt vad andra skriver här i tråden att det finns mer alternativ att testa. Det gör mig glad för enligt psykiatrikern hade jag testat "allt".
