Är det verkligen ett val?

Tyvärr bottnar det i att vi inte hjälper tillräckligt i början när sådant här uppdagas.

Har man blivit utsatt för så svåra övergrepp som du, så behöver man massor av hjälp, vilket du tyvärr inte fått. 

Jag tror tyvärr att det är vanligt att man försöker glömma istället, för det är enklare just för stunden, men det kommer ju ifatt en till slut. Och då är det inte långt till att man gör som du, tar till något annat för att glömma. Vissa missbrukar, andra spelar.

Jag tycker inte du ska döma dig själv, du ska söka hjälp, samtalsterapi av något slag, och förlåta dig själv. Då kan du gå vidare, och förhoppningsvis få kontakt med dina barn. De kan också behöva hjälp för att hantera detta.

Jag får underbar hjälp idag att bearbeta mitt trauma. Det tog tid för psyk är inte tankeläsare utan det bygger på att de frågar oss då vi ofta söker för annat såsom värk i kroppen, svårt att sova osv. Jag har gått i drygt ett o ett halvt år o idag får jag inte lika ofta panik. Det är fortfarande ohyggligt svårt att tänka tanken men jag klarar det bättre än tidigare. Tyvärr vill inte min familj ha hjälp att läka då de anser att jag är ett själviskt svin som sårade dem. Det gjorde jag i o för sig. Men om debatten blir högre i tak så skulle fler sluta döma ut oss beroende som själviska svin. Sjukdomen beroende är självisk. Men jag klarade inte av att be om hjälp pga skammen o för att jag hört andra säga så kränkande negativa saker om oss. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi är snällare mot varandra o inte klankar ner för att vi själva ska känna oss så förbannat duktiga för att vi inte är så svaga som dem. Det är lika elakt som att säga åt någon varför har du inte bruna ögon istället för blå. Vi är de vi är pga gener o uppväxt. Men det är aldrig för sent att få upp ögonen att det inte alltid är vår avsikt att såra. Det är aldrig för sent att bli en bättre människa

Så härligt att höra att du kommit en bit på vägen. Är glad för din skull. Kanske barnen också kommer dit så småningom. Ju äldre och mer erfaren man blir, desto mer inser man att allt inte är svart eller vitt. 

Tyvärr så när det kommer till detta med närstående gör övergrepp, så finns väl det väldigt få alternativ att stoppa detta.
Ett är att den som blir utsatt berättar, eller närstående.
Resten är mest chansen att någon snappar upp.
Tragiskt, men man får inse att detta är manipulativa människor som vill utöva sin sexuella böjelse.
Och de manipulerar hela sin omgivning, så h*n får ett skydd emot sina hemska handlingar.

Hoppas allt går bra för dig i fortsättningen.
Men ser du har det tufft, där familj inte tror på dig(fattar jag det som).
Och du sårar dom, är dom galna eller?
Låter som de är i total förnekelse.

Jag är så ledsen för det du varit med om och jag hoppas att du kommer söka hjälp om du inte redan har gjort det.

Jag vet att många narkomaner, alkoholister, spelmissbrukare och så vidare har haft det riktigt tufft, men det är ingen ursäkt för att stjäla. Det känns som att du inte tar ansvar för dina handlingar utan skyller ifrån dig och sålänge du gör det kommer du aldrig vidare. Du måste också kliva ur offerrollen, för sålänge du har offerkoftan på kommer du må fruktansvärt dåligt.

Är detta detta ett val?

Var det att bli ett offer av en pedofil?
Om det är så, så är svaret alltid nej.

Jag är så trött på att få höra om offerkoftan. Jag gick själv till polisen o anmälde mig. Jag satt två år i fängelse o jag har aldrig sagt att jag är oskyldig. Vad jag menar är att ibland bär vi på sår som gör oss blinda för vart våra handlingar kan leda. Jag har aldrig skyllt ifrån mig utan jag har förklarat varför jag fastnade i ett beroende. Varför är lika viktigt som att inte döma bara för att en handling blir fel. Jag har gått ut offentligt o stått för mina handlingar för att visa att det är inte ok. Men är det ok att säga att vi är dåliga människor som väljer ett beroende istället för att ta vårt ansvar. Jag har försökt ta mitt liv i ren förtvivlan för att ingen tror mig när jag säger att jag var så rädd att jag inte kunde tänka. Nej vi är alltid ansvariga för våra handlingar men det borde även gälla alla fördomsfulla också som slänger ur sig okunskap och kommentarer så att antalet självmord ökar pga samhällets trångsynthet. Ingen har rätt att säga att vi inte har rätt att känna det vi gör. Sedan är det upp till var o en att be om hjälp när vidden av problemen blir tydliga. Jag tror att om vi är mindre dömande o mer medkännande för andras olycka o känslor så kommer många att må bättre o kanske rent av slippa begå brott som jag. Jag fick fängelse istället för vård o det är jag glad för. Jag har avtjänat mitt straff.

Jag kommer aldrig att kunna bli fri från mina sår o det vet jag. Jag skulle inte lägga ner all min tid på terapi o annat om jag inte ville må bättre. Vänd på det....hur skulle du själv må? Skulle du kunna sova om din förövare hela tiden dyker upp i huvudet o du gör allt för att komma undan. Jag mötte en gång en nykter alkoholist som fick mina tårar att rinna. Han är ett av alla de barn som utsattes för grova övergrepp av staten då de sattes i helt olämpliga fosterhem. Han är inget offer. Han är stark som står på benen o klarat av att hålla sig nykter. Men kalla honom aldrig för svag o dålig karaktär. Ingen av oss vet hur vi reagerar förrän vi själva hamnar i kris. Jag är inget offer. Jag är en överlevare som tyvärr får leva med de konsekvenserna resten av mitt liv. Min förlust är min förlust o jag försöker så gott jag kan även om det gick snett pga okunskap o tron att jag var starkare än jag faktiskt var. Här finns en offerkofta att låna om någon behöver

Nu sa jag INGET om någon offerkofta eller hade detta i tankarna.
Ville bara veta vad "Är detta ett val?" är för något.

Menar du att en del antyder du sätter på offerkoftan här?
Det är faktiskt rätt makabert, och låter mer som att de är pedofiler själva som säger/antyder nått sånt.

Fast varje dag väljer man om man vill fortsätta ta droger/alkohol/spela, varje dag kan man välja att avstå. Hur tror du att det känns för dina barn, hur mår de av dina beslut? Jag har svårt att känna sympati med någon som gör så mot sina barn.

Sedan minskar antalet självmord.

Jag undrar över om det alltid är ett val när man blir beroende då det faktiskt är så att vissa av oss har sår som gör oss extra sårbara. Det är så lätt att hamna i ett beroende om man inte är i balans själv o inte kan se risken. Jag tar absolut ansvar för mina handlingar. Det är så lätt att hamna i ett beroende lättare än vad många tror. Valet blir att sluta o att be om hjälp o ta emot hjälp. Jag får ständigt höra att jag inte tar ansvar o bär en offerkofta för att folk ska tycka synd om mig. Det är inte det jag vill poängtera utan att sjuka kan alla bli o att valet ligger i att göra allt för att bryta sitt destruktiva beteende o därmed ta fullt ansvar. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att incesten är ingen ursäkt för att bli beroende. Men det jag har läst o fått lära är att det är en hjärnsjukdom där signalerna inte fungerar som de ska o att hjärnan får förändringar som man i dagsläget inte vet är permanenta eller inte. Jag tror att beroende är en sjukdom som vi lättare kan utveckla om vi inte är i mental balans o pga genetisk sårbarhet. Jag blir så ledsen att höra att jag valde mitt beroende. Nej jag hade inte full kontroll pga att incesten väcktes. Men när jag förstod så bad jag om hjälp. KRAM