Ger upp detta (Bonusförälder)

Hmmm... ja min man har panikångest

Men stackars stackars dig. Inget samliv, ingen tid för OSS med din man :(

Eller, stackars barnet som uppenbarligen har det jättejobbigt med sin ängslan och oro. Barnet borde få professionell hjälp och borde omges av vuxna som är vuxna att hantera barns behov, även särskilda behov.

Hoppas att du inte tänker överge dina egna barn om de blir lite extra krävande eller får särskilda behov. Och hur skulle du tänka om din man ville lämna dig för att något av dina barn behövde dig som förälder mer än genomsnittsbarnet behöver en förälder?

Givetvis tycker mamman att pappan bara måste sova med dottern varje natt. Knappast otippat. Suck..

Är hon likadan hos mamman? 

Låter onekligen som att båda föräldrarna har svårt att ge henne trygghet. Men dottern kanske är van vid att de alltid kommer när hon ropar, kanske bör de låta henne hållas och inte ge vika för varje önskemål. Göra henne mer självständig.

Men buhuhu på dig själv!

Det är väl självklart att ts vill ha tid med sin man och inte ha honom liggande hos en halvstor unge. Jag förstår ts fullt ut om hon skulle välja att lämna. Det hade jag garanterat gjort.

Det är skillnad på blod och vatten.

Har barnen varit med om nånting jobbigt? De låter traumatiserade. Menar du verkligen att pappan tror att det är ett normalt beteende?

Det behöver inte ha hänt något extremt, kan ju räcka med att föräldrarna separerade innan hon var två år gammal. Kan vara att inte ha båda sina föräldrar hela tiden, eller att behöva åka emellan dem med några dagars mellanrum. Kanske så illa att hon bodde varannan vecka direkt efter separationen, tyvärr är det allt för många som gör så även med alltför små barn.

Har de alltså sökt hjälp för det äldsta barnet men inte det yngsta. varför? Det kan ju finnas en ärftlighetsaspekt där, barn med autism kan reagera som dottern om inte omgivningen hjälper barnet att hantera tillvaron på ett konstruktivt sätt.

Jag betedde mig ungefär som dottern när jag var liten men jag hade förlorat min mamma så jag var traumatiserad och fick ingen hjälp att hantera det. I mitt fall ignorerades mitt beteende men det är inte bättre att förstärka rädslan som föräldrarna gör med dottern genom att bekräfta den. Jag förlorade många år på att försöka hantera mina reaktioner eftersom jag inte fick hjälp i tid. De hjälper henne inte alls som de agerar nu.

Jag förstår dig faktiskt. Det måste vara tärande att bara kunna se på när ett barn far illa utan att få någon vettig hjälp. Så där ska det inte behöva vara, varken för dottern eller resten av familjen.        

Jobbigt med psykiska problem inpå livet.

Hur gör ni med ert gemensamma barn om du flyttar?

Är det dig hon är rädd för?

Svansar hon efter pappan när dom två är ensamma i huset?

Gör hon samma med mamman?

Har du en bra relation med henne? Kan du förbättra den? 

Ha ett möte alla 3 föräldrar och berätta att du är orolig för henne och att ni måste göra något. Hon måste må jättedåligt eftersom hon visar på sånt beteende.

Men barnet kommer väl få massa tillgång till pappan ändå?

Du är säkert inte sån, men många mammor verkar tycka att det är bara att ta "sitt" barn och flytta när det tar slut.  Det kan bli trassligare än man tror. Och dra med sig en del jobbigheter för barnen...

Hoppas ni får en bra plan för ett omfattande umgänge. Att flytta kan innebära att ens barn förlorar möjligheten ett ha närhet till två föräldrar, även om det inte varit tanken från början.

Förlåt om jag kapat tråden, jag bara såg en annan vinkel :)

 Lycka till med allt.

/ biobonus som vet hur jobbigt det kan bli

Här borde ju då pappan få ha boendet av barnet.

Stackars barn, var hon två år då eller ännu yngre? Föräldrarna borde sett detta redan då och ändrat uppdelningen, t.ex. 2-3-2 dagar som många börjar med.

Jag får känslan, kan vara fel, att det största problemet för dig, handlar om att dottern är panikslagen  när hon ska sova om inte pappan är alldeles i närheten. Att han får lägga ner mycket tid på att vara närvarande, för att hon ska känna sig någorlunda trygg. Vaknar hon och han inte är där, kan hon skrika hysteriskt i ren panik. Jag förstår att det blir väldigt jobbigt för dig, och alla andra.

Hur hade du önskat att pappan istället hade hanterat det? Anser du att han gjort fel vid nattningen? Har du haft något annat förslag, förutom att flickan naturligtvis behöver hjälp? Är det just det här med sovandet som gör att du nu är less, och söker egen lägenhet?

Förstår att det blir jobbigt med nattsömnen.

Tycker du pappan gör fel vid "nattningen" eller när dottern vaknar och ropar på honom? Jag kan tänka mig att han väl också gå in till henne för att inte ni andra ska få er nattsömn störd?

Du blir arg på flickan. Känner att du inte kan tycka om henne längre. Men jag är övertygad om att du vet att det inte är hennes "fel" att hon mår så dåligt. Så försök att inte ge henne skulden för föräldrarnas brister.

Nej, varför tror du det?För att Ts väljer att skiljas pga pappans barn, inte chysst.