Ger upp detta (Bonusförälder)

Anonym (Bonusmamman) skrev 2017-06-29 21:43:03 följande:

Gifta i 2 år, I 5 år har vi bott ihop...tillsammans i 7. Båda har barn sedan tidigare och ett gemensamt. "Problemet" är makens 9 åring, ända sedan vi träffades har har varit extremt otrygg. Fram tills för ett år sedan vågade hon inte ens vara i ett annat rum än pappan. Följde honom överallt och fick panik om han "försvann" ex från köket in till tvrummet utan att hon märkte det. Men det som är mest jobbigt är sömnen...fram tills för 2 år sedan låg han hos henne i sängen varje kväll när hon skulle sova, hon vaknade 6-8 ggr varje kväll (varje gång hon somnat och han gick särifrån)

Nu har han succesivt vant henne vid att först sitta brevid sängen, flytta stolen längre och längre ut för att nu sitta utanför. Hon vaknar dock fortf många ggr...hon är livrädd för att somna, ligger och stirrar och när hon till slut somnar vaknar hon i panik och skriker efter pappa. Han kommer tillbaka, sätter sig där igen sedan upprepar detta sig 4-5 ggr till varje kväll! Han sitter mellan 1,5-2 tim hos henne varje kväll.

Som ni kanske kan räkna ut- vi har ingen tid för OSS, inget samliv över huvud taget.

Dagtid följer hon pappa som en svans, kan tillägga att makens 15 åring var precis lika dan fram till hon blev 14, då började hon vilja sova själv. våran gemensamma son och mina amdra barn är och har aldrig varit några problem med. Sitter hos dom läser eller sjunger, sedan sova och dom är helt ok med att jag går till min säng och sover när de har somnat.

Jag har lessnat, gett upp, orkar inte mer.

Känner mer och mer att jag inte tycker om barnet och jag VET att det enda rätta av mig är att lämna..flytta.

Hon känner säkert att jag inte tycker om henne och det krossar mitt hjärta, hon förtjänsr bättre, jag vet...jag är inte så ond som jag kanske låter.

Har sökt lägenhet i 3 mån nu, men det är svårt.. bor i en srorstad och det är jättesvårt att få tag på nåt (hyra/köpa)

Ville bara prata av mig och se om någon varit i liknande situation eller känt lika dant?

Att sätta barn till världen är enkelt. Att vara föräldrar är nåt helt annat. Att flickan varit så extremt otrygg, sen hon var 2 år, och allt annat du berättar om hennes beteende, utan att föräldrarna sökt hjälp, är helt ofattbart. Hur är man funtad om man kan se sitt barn må så dåligt, utan att göra allt som står i ens makt för att få hjälp? Det är ju barnmisshandel! Och likadant har det varit med den äldsta dottern, om jag förstått rätt.

Alla barn kan få perioder då de känner sig otrygga och oroliga, men det du beskriver är ju nåt betydligt allvarligare för att kunna räknas som normalt. Stackars barn! Jag förstår att det inte varit lätt för dig att stå bredvid och inte kunnat göra annat än tittat på. När man blir frustrerad riktar man kanske sin irritation åt fel håll ibland. Du känner nu att du inte tycker om flickan på grund av de "problem" hennes beteende skapat. Men började det när hon endast var 2 år gammal, så skulle jag istället rikta min ilska och hopplöshet mot hennes föräldrar.

Jag har full förståelse för om du lämnar detta förhållande.

Fånga dagen

Äldre 2 Jul 13:30

#51

Jag får känslan, kan vara fel, att det största problemet för dig, handlar om att dottern är panikslagen när hon ska sova om inte pappan är alldeles i närheten. Att han får lägga ner mycket tid på att vara närvarande, för att hon ska känna sig någorlunda trygg. Vaknar hon och han inte är där, kan hon skrika hysteriskt i ren panik. Jag förstår att det blir väldigt jobbigt för dig, och alla andra.

Hur hade du önskat att pappan istället hade hanterat det? Anser du att han gjort fel vid nattningen? Har du haft något annat förslag, förutom att flickan naturligtvis behöver hjälp? Är det just det här med sovandet som gör att du nu är less, och söker egen lägenhet?

Fånga dagen

Äldre 2 Jul 14:29

#53

Anonym (Bonusmamman) skrev 2017-07-02 13:56:45 följande:

Jo det är nog största problemet, eftersom jag måste gå upp 04:30 varje morgon och hon väcker mig ett antal ggr fram till kl 24 varje kväll.

Min man tog ju tag i detta och började vänja henne vid att han sitter längre och längre från sängen, nu har det dock avstannat och han sitter utanför hennes rum varje kväll och hon ligger i sängen och stirrar på honom. När hon "råkar" somna och sedan vaknar och ropar går han snällt tillbaka och sätter sig där, igen och igen och igen.

Detta exempel speglar nog mkt hur min man hanterar problem, det är mkt därför jag ledsnat också

Förstår att det blir jobbigt med nattsömnen.

Tycker du pappan gör fel vid "nattningen" eller när dottern vaknar och ropar på honom? Jag kan tänka mig att han väl också gå in till henne för att inte ni andra ska få er nattsömn störd?

Du blir arg på flickan. Känner att du inte kan tycka om henne längre. Men jag är övertygad om att du vet att det inte är hennes "fel" att hon mår så dåligt. Så försök att inte ge henne skulden för föräldrarnas brister.

Ger upp detta (Bonusförälder)

INNEHÅLL