Hedhopp skrev 2017-07-05 13:55:53 följande:
Jag levde med mitt ex i 18 år, och jag skulle säga att han var mer eller mindre deprimerad under hela tiden. Men i början bara då och då. Det blev illa när sonen föddes för 9 år sedan. (Andra och sista barnet.) De sista kanske tre åren var han i princip konstant deprimerad. Trots att han då fick hjälp och åt mediciner blev det aldrig bra. Han blev som någon annan skrev sur och otrevlig mot mig. Trots att jag var den enda i världen som stod 100% på hans sida. Jag insåg till slut att jag var djupt medberoende i hans sjukdom och att det fanns verkligen inget jag kunde göra för att hjälpa honom. Och jag blev till slut tvungen att lämna honom för att inte själv gå under.
Han hade ingen sjukdomsinsikt. Visade aldrig någon form av uppskattning. Tog inget ansvar för något hemma. Släppte hus, barn, ekonomi. Jag inser att jag bidrog till det eftersom jag tog över och tillät honom släppa "eftersom han mådde dåligt".
Men till slut släppte jag honom. Jag kunde inte hjälpa honom. Jag började ställa krav igen och blev obekväm. Då jag inte fick något tillbaka slutade jag själv att ge. Droppen för mig var när han började självmedicinera med alkohol. Han var inte längre mannen jag en gång blev förälskad i. Trots att han hävdade att han älskade mig.
Det här är jättekänsligt för mig idag. Jag blir provocerad när människor kommer och kräver förståelse för deras psykiska ohälsa. "Man måste få vara nere när man är nere". "Det är så här jag är, det får du acceptera." "Det måste få ta tiiiiid." Jag kräks. Jag lade 10 år på att förstå och acceptera. Det är ingen ursäkt för att vara otrevlig mot andra.
Jag lämnade inte min man för att kärleken tog slut. Hade han bara ibland släppt in mig och tagit emot mitt stöd hade jag kanske orkat stanna. Bara någon gång lutat huvudet mot min axel och bett mig hålla om honom. Men han stängde mig ute och var bara otrevlig.
Han mår fortfarande inte bra. Och dricker fortfarande. Jag bevakar honom, inte för att jag vill, men för att våra två barn bor där varannan vecka. Vi har en bra kommunikation men pratar inte jätteofta. Ses vid hämtning och lämning. Jag har insett och accepterat att jag troligen aldrig blir fri från mitt medberoende. Han kommer alltid att påverka mitt liv. Men jag lever mitt eget liv idag och jag mår bra. Barnen mår bra. Jag vill så klart att han ska må bra, men jag kan inte hjälpa honom med det längre.
Fy vad jobbigt! Har för det mesta också släppt på mycket när det här varit som värst. Det var inte förens förra året som jag insåg allvaret och förstod att jag var väldigt sjuk. Reflekterade aldrig över det innan, det var liksom så det var. Min psykolog, som jag fortfarande går till, så det till mig rakt ut. Du är väldigt deprimerad och det har och kommer fortsätta påverka ditt liv, så han.
Nu accepterar och respekterar jag min depression väldigt mycket och jobbar hårt för att bli frisk. Tack vare att jag verkligen tar detta på allvar nu så är även min sambo mer med i det hela. Jag försöker att berätta när jag har bakslag och mår dåligt igen. Eller nu försöker jag alltid berätta hur jag mår iof, och bara det är sjukt ansträngande. Men jag får iaf förståelse om jag tex inte följer med på en släktträff osv.
Han blir också frustrerad över hur jag blir när jag är i en downperiod. Jag blir inte otrevlig eller elak, jag stänger in mig i en bubbla och är bara tyst och rätt likgiltig. Pratar inte mer än jag behöver. Anstränger mig inte mer än jag behöver och sover väldigt mycket. Blir liksom som en zombie.