Någon här som lever med en deprimerad person?

Jag lever med en man som är deprimerad regelbundet och har varit i många år. Största problemet är att han blir både sur och elak när han mår dåligt. Utöver det känner jag mig också otillräcklig men det går an.. Håller ut och kämpar på när han mår dåligt. Det som gör att jag är kvar i relationen är dels att vi har barn ihop och dels att han är världens finaste människa när han mår bra. Hans downperioder har blivit kortare med åren så det är påväg åt rätt håll. Men det har varit tungt och jobbit när han varit nere flera månader, just för att han blir så otrevlig att umgås med.

Vi pratar mycket och båda får chansen att säga sitt och det känns bra att få säga att det är jobbigt utan att han blir arg eller sur. Dock pratar vi om detta enbart när han mår bra, att prata när han mår dåligt gör saken värre.

Jag levde med mitt ex i 18 år, och jag skulle säga att han var mer eller mindre deprimerad under hela tiden. Men i början bara då och då. Det blev illa när sonen föddes för 9 år sedan. (Andra och sista barnet.) De sista kanske tre åren var han i princip konstant deprimerad. Trots att han då fick hjälp och åt mediciner blev det aldrig bra. Han blev som någon annan skrev sur och otrevlig mot mig. Trots att jag var den enda i världen som stod 100% på hans sida. Jag insåg till slut att jag var djupt medberoende i hans sjukdom och att det fanns verkligen inget jag kunde göra för att hjälpa honom. Och jag blev till slut tvungen att lämna honom för att inte själv gå under.

Han hade ingen sjukdomsinsikt. Visade aldrig någon form av uppskattning. Tog inget ansvar för något hemma. Släppte hus, barn, ekonomi. Jag inser att jag bidrog till det eftersom jag tog över och tillät honom släppa "eftersom han mådde dåligt".

Men till slut släppte jag honom. Jag kunde inte hjälpa honom. Jag började ställa krav igen och blev obekväm. Då jag inte fick något tillbaka slutade jag själv att ge. Droppen för mig var när han började självmedicinera med alkohol. Han var inte längre mannen jag en gång blev förälskad i. Trots att han hävdade att han älskade mig.

Det här är jättekänsligt för mig idag. Jag blir provocerad när människor kommer och kräver förståelse för deras psykiska ohälsa. "Man måste få vara nere när man är nere". "Det är så här jag är, det får du acceptera." "Det måste få ta tiiiiid." Jag kräks. Jag lade 10 år på att förstå och acceptera. Det är ingen ursäkt för att vara otrevlig mot andra.

Jag lämnade inte min man för att kärleken tog slut. Hade han bara ibland släppt in mig och tagit emot mitt stöd hade jag kanske orkat stanna. Bara någon gång lutat huvudet mot min axel och bett mig hålla om honom. Men han stängde mig ute och var bara otrevlig.

Han mår fortfarande inte bra. Och dricker fortfarande. Jag bevakar honom, inte för att jag vill, men för att våra två barn bor där varannan vecka. Vi har en bra kommunikation men pratar inte jätteofta. Ses vid hämtning och lämning. Jag har insett och accepterat att jag troligen aldrig blir fri från mitt medberoende. Han kommer alltid att påverka mitt liv. Men jag lever mitt eget liv idag och jag mår bra. Barnen mår bra. Jag vill så klart att han ska må bra, men jag kan inte hjälpa honom med det längre.

Min man är deprimerad, inte extremt, men har varit det konstant i de 4-5 år vi varit gifta. Jag har själv varit deprimerad under långa perioder tidigare, så jag vet ju ganska väl vad han går igenom. 

Att leva med en deprimerad person är ju inte lätt, men alla har ju olika saker att kämpa med. Och för min del så är vårt äktenskap i "nöd och lust". Kommer inte lämna honom på grund av det här. 

Det som är svårast är att se honom må dåligt, och att jag inte kan ta bort det från honom. Jag försöker göra det bättre på de sätt jag kan, som att jag ringer om doktorstider, hittar psykologer, ser till de lite mer praktiska saker som jag vet av egen erfarenhet är superjobbiga att göra när man är deprimerad. 

Hur det påverkar honom kan jag inte säga, men som han säger, hjälplösheten är en stor del i det för min del också. Mitt förslag skulle vara att tänka efter vad som gör skillnad för dig, av det han gör - berätta det för honom så att han kan veta att det gör skillnad, även om det inte är jättemycket. Och så vet han vad han kan göra för att hjälpa, för det låter det som att han vill :)

Lycka till med ditt tillfrisknande!

Jag levde med mitt ex i 18 år, och jag skulle säga att han var mer eller mindre deprimerad under hela tiden. Men i början bara då och då. Det blev illa när sonen föddes för 9 år sedan. (Andra och sista barnet.) De sista kanske tre åren var han i princip konstant deprimerad. Trots att han då fick hjälp och åt mediciner blev det aldrig bra. Han blev som någon annan skrev sur och otrevlig mot mig. Trots att jag var den enda i världen som stod 100% på hans sida. Jag insåg till slut att jag var djupt medberoende i hans sjukdom och att det fanns verkligen inget jag kunde göra för att hjälpa honom. Och jag blev till slut tvungen att lämna honom för att inte själv gå under.

Han hade ingen sjukdomsinsikt. Visade aldrig någon form av uppskattning. Tog inget ansvar för något hemma. Släppte hus, barn, ekonomi. Jag inser att jag bidrog till det eftersom jag tog över och tillät honom släppa "eftersom han mådde dåligt".

Men till slut släppte jag honom. Jag kunde inte hjälpa honom. Jag började ställa krav igen och blev obekväm. Då jag inte fick något tillbaka slutade jag själv att ge. Droppen för mig var när han började självmedicinera med alkohol. Han var inte längre mannen jag en gång blev förälskad i. Trots att han hävdade att han älskade mig.

Det här är jättekänsligt för mig idag. Jag blir provocerad när människor kommer och kräver förståelse för deras psykiska ohälsa. "Man måste få vara nere när man är nere". "Det är så här jag är, det får du acceptera." "Det måste få ta tiiiiid." Jag kräks. Jag lade 10 år på att förstå och acceptera. Det är ingen ursäkt för att vara otrevlig mot andra.

Jag lämnade inte min man för att kärleken tog slut. Hade han bara ibland släppt in mig och tagit emot mitt stöd hade jag kanske orkat stanna. Bara någon gång lutat huvudet mot min axel och bett mig hålla om honom. Men han stängde mig ute och var bara otrevlig.

Han mår fortfarande inte bra. Och dricker fortfarande. Jag bevakar honom, inte för att jag vill, men för att våra två barn bor där varannan vecka. Vi har en bra kommunikation men pratar inte jätteofta. Ses vid hämtning och lämning. Jag har insett och accepterat att jag troligen aldrig blir fri från mitt medberoende. Han kommer alltid att påverka mitt liv. Men jag lever mitt eget liv idag och jag mår bra. Barnen mår bra. Jag vill så klart att han ska må bra, men jag kan inte hjälpa honom med det längre.

Jag försökte. Det ultimatum jag till sist ställde var; Sluta dricka, annars går jag. Det gjorde han inte. Så jag gick. Hade han slutat dricka hade jag kanske stannat ett tag till. Men jag tror att det var dödsdömt. Jag hade nog innerst inne redan bestämt mig långt innan. Jag tittade framåt i livet, när barnen flyttar, jobb och karriär, resor, nöjen, barnbarn osv. Och kände inte att det var något jag såg fram emot så länge han fanns i mitt liv. Med sin negativa inställning till precis allt och noll intresse för vare sig mig eller andra människor.

Lycka till. Om din man inte har någon sjukdomsinsikt alls så tycker jag att du ska lämna honom. Han kommer aldrig att göra något åt det eftersom han inte tycker att något är fel.

Kram

Jag kan tillägga att jag idag dejtar och jag aktar mig noga för psykisk ohälsa. Då lägger jag benen på ryggen direkt. Skulle aldrig i livet börja något nytt med en person som har psykiska problem.