Tycker inte om min son

Ur ett normperspektiv är det ju väldigt skamligt att ge uttryck för att man inte tycker om sina barn, även om det såklart är väldigt naturliga känslor som får lov att finnas. Vi är människor, helt enkelt. däremot skulle jag tipsa dig om att gå i terapi, kanske på längre sikt även familjeterapi? Du behöver lära dig hur du hanterar din son genom att bejaka hans fina och omtänksamma sidor.

Samtidigt en tanke från min sida: förmodligen är det inte enbart från din exman som dessa beteendena härstammar från. Dragen du beskriver är vanliga och brukar ha annan härkomst än enbart från den ena föräldern. Så i korthet: jobba lika mycket med dig själv som med din son. 

Visst är de ett tabu ur normperspektiv, men Hey, att ha svårt att tycka om sitt barn ÄR faktiskt en högst onormal känsla som är allt annat än naturlig. Att man kan vara arg, irriterad tänka förbjudna tankar om att man önskar man aldrig fått dem i pressade situationer visst, men att över tid känna en växande känsla av att man inte tycker om sin 7 åring är faktiskt inte alls inom ramen för det naturliga, och har inget med att det är tabu att prata om att göra. TS behöver mycket riktigt hjälp och hon behöver få hjälp med att se sitt barn som en egen person. En liten oskyldig människa som dessutom gått igenom en ganska påfrestande tid där han lever varannaveckasliv, fått in en ny man i vardagslivet och fått ett syskon som antagligen slukar mycket av den nya familjens tid.

Att vara egocentriskt och negativ är ju inga bra egenskaper, oavsett om de kommer från din exman eller ej. Så det bästa är väl om du försöker jobba på hans positiva sidor, och försöker uppmuntra dem så mycket som möjligt. Sedan ÄR barn jobbiga ibland, och om han nyligen fått ett syskon är han säkert extra jobbig. Det gäller att försöka lära honom att prata om sina känslor och inte ta ut sin (undermedvetna?) svartsjuka på sitt syskon på andra.

Hans personlighet är inte huggen i sten, så visar du honom kärlek och älskar och uppfostrar honom väl kommer han att växa upp till en empatisk ock klok person. Men ingen har sagt att barnuppfostran är lätt...

Håller helt med. Ts. Sök omedelbart hjälp för dina känslor. Och börja uppfostra din son så att han blir en trevlig, bra människa.

Det låter som om din son börjar komma in i trotsåldern eller lilla puberteten. En del pojkar svarar med att bli otrevliga och om du har dåliga erfarenheter av hans sätt så blir det värre. Hur är han i skolan? Är han på samma sätt hos sina vänner? Träffar han sin pappa? Hur känner han över den nya bebisen? En del av negativt beteende kan komma från osäkerhet eller oro.

Vänd dig i första hand till läraren och fråga hur han är på skolan och vänd dig sedan till en kurator eller liknande. Se det sä här, det är inte barnet du inte tycker om, det är hans beteende du INTE tycker om. När han är otrevlig eller spydig så måste du säga till att man inte beter sig så eller att det kan göra någon ledsen. 

 

Hur är hans kompisar? Är de på samma sätt? Barn tar efter varandra eller vuxna som de tycker om. Barn i den åldern kan vara svåra då de tänker mycket och är väldigt spontana i sitt tänkande och agerande.