Tycker ni att ni får stor förståelse från er omgivning?
Är det bara jag som tycker att samhället/människor i allmänhet har ganska liten förståelse för den gravida kvinnan och vad hon och hennes kropp faktiskt går igenom?
När min mormor blev gravid så sa hon upp sig och blev hemmafru för så gjorde man då och det var det bästa hon kunde tänka sig, att få bilda familj och pyssla om dem på bästa sätt. Hon jobbade ungefär halva sin graviditet, sen gick hon hem och varvade ner och förberedde för den nya tiden som skulle komma.
Idag "ska" man jobba heltid tills vattnet går, speciellt om man "bara" har ett stillasittande kontorsjobb, träna varje dag och samtidigt ta hand om hemmet och all vardagsbestyr och ha ett rikt socialt liv. Nu överdriver jag förstådds, men på det stora hela så känns det som både den gravida kvinnan, hennes kollegor och familj och umgänge har väldigt höga krav på vad man bör klara av trots att man är gravid. Är det fler som upplever det så?
Alla graviditeter är olika. Alla kvinnor är olika. Och framförallt så kan man må väldigt olika från dag till dag under graviditeten. Det känns inte som att det finns något utrymme för det längre.
Försäkringskassan har gjort om så att "typiska graviditetsbesvär" inte gäller för sjukskrivning. När jag frågade vad de menade så svarade personen "ja tex illamående, det hör ju till graviditeten så det kan man inte bli sjukskriven för". Ok. Nu finns det ju väldigt många grader av illamående, jag förstår att man inte kan sjukskriva sig för att man mår lite illa på morgonen. Med de som mår illa hela dagen och har yrsel och kräks, ska de stå där då i kassan, på fabriken, på kontoret eller var de nu jobbar och bara försöka stå ut och hoppas att de hinner till toan? Eller ska de gå hem ändå och bli utan ersättning och be om ledigt för att de inte mår bra?
När jag berättade på mitt jobb att min barnmorska tyckte att jag skulle gå ner i tid så var reaktionen ungefär "då behöver du ett läkarintyg!" Likadant förra gången på en annan arbetsplats. Vad hände med "hur mår du egentligen?" "Finns det något vi kan göra för att underlätta för dig?" "Vad är det som är jobbigt för dig?" Eller något i den stilen. Var tog empatin vägen? Jag förstår att jag sätter er i skiten genom att gå hem och jag mår redan dåligt över att jag inte klarar av saker som jag "borde" eller framförallt brukar klara av. Och jag har redan låtit det gå till bristningsgränsen för att jag vill inte att det ska vara så här, men jag har faktiskt inte bara mig själv att tänka på längre. Tack för att du förstår, nu känns det genast bättre!!
Var är vi på väg egentligen? Eller är det bara jag som är överkänslig? Även detta tillstånd är allt vanligare nu för tiden...
Ta hand om er