Hopplös

Är det inte så att det man vill ha från föräldrarna är stöd och känslan av att där finns en pålitlig person, som lyssnar, och som ställer upp om det blir problem, förutsättningslöst. Det behöver inte vara roligt hela tiden (eller ens mesta delen av tiden). Kanske behöver du börja om, och börja då med att höra av dig ofta, ett sms då och då, och lyssna på vad de har att säga, vad har de för problem och funderingar, visa dem hur de ska göra med sin ekonomi så som någon skrev i förra inlägget. Gör något med vart och ett av barnen så att det får egentid med dig, bara det barnet och du.

Ja, och barnen (vart och ett av dem, var för sig) ska ju kunna känna att om de ringer till dig mitt i natten och säger att de är i Västerås och inte vet vad de ska ta sig till, då ska de veta att du antagligen kommer att säga /utan kritik/ att du självklart reser till Västerås och hämtar upp dem, och att de gärna får bo hos dig så länge de vill och behöver. Det är den känslan man vill ha av sina föräldrar, den tryggheten, att om allting går fel så finns föräldern där för dig. Sedan kanske man aldrig behöver utnyttja det.