Avbröt i v 21+5, hur går man vidare?

Det här kanske kan hjälpa lite. Det hjälpte mig.

När man är gravid och speciellt när man gått så långt som du har så har fostret skickat ut många av sina celler med blodet in i mammans kropp. Man vet inte helt varför det blir så men en tanke är att eftersom de är stamceller så kan de hjälpa till att reparera om mamman blir skadad eller sjuk.

(Det är genom detta man kan göra nipt.)

Dessa celler åker runt i blodet och fastnar sedan någonstans i mammans kropp, tex i hjärnan eller någon annanstans. De kommer sedan alltid vara där.

Så även om din lilla inte lever vidare i världen så gör han det i din kropp. Han är en del av dig nu.

Får du fler barn i framtiden kommer lite av hans celler föras över till dem när de är i livmodern och på så sätt kommer han alltid finnas med dem också.

Jag förstår att det är jättetungt att få ett sånt besked och att avbryta så sent men det är starkt av dig att se till hans bästa och gå igenom den sorg du går igenom nu så att han slipper lida <3.

Våga bli gravid igen och jag hoppas verkligen att du får friska barn, har läst nyligen om en mamma till svårt sjukt barn, hon födde barnet som inte kunde fungera själv och dog innan det blev 12 år. Hon vågade att skaffa syskon och se var friska. Om det hjälper så läs hennes bok, Anna Pella "När du ler stannar tidrn". Lycka till!

För snart ett år sedan var jag med om det tyngsta i mitt liv.

Jag var gravid med vårat fjärde barn, det visade sig att hon hade vattenskalle och ett stort ryggmärgsbråck. Hennes livskvalité skulle vara hemskt dålig så vi valde det tunga valet att avbryta. I vecka 22 föddes hon.

Jag var helt förstörd, jag var arg, livet kändes grymt och orättvist. Jag hade henne hos mig länge, ville minnas varje detalj av henne från den enda stunden jag fick tillsammans med henne.

Tiden gick, saknaden var enorm, man blev ledsen och arg de första dagarna..Men, hur svårt det än är för dig att tro mig nu, så kommer det bli lättare. Låter så jäkla illa att säga det till dig, för jag minns själv vad jag tyckte om folk som sa så till mig där och då..Men så är det..saknaden kommer alltid finnas kvar, men förhoppningsvis så kommer du kunna känna samma känsla som jag har idag, att det var det bästa för lillen. Att vara glad för den lilla stunden man fick. Nu vet inte jag om du tog något kort på din son, men det gjorde vi på vår dotter och det kan ibland kännas skönt för mig att se på, att se att hon faktiskt är en del av vår familj även om hon inte finns med oss.

Lägg tanken på att bli gravid igen lite på hyllan, vänta tills du känner att livet är lättare igen. Jag tror du kommer våga, jag själv hade samma tanke..var livrädd för att bli gravid igen, men idag tänker jag inte så, om det skulle hända..Jag vet inte alls om detta blir till någon hjälp för dig nu, ville bara beklaga och visa att jag förstår precis hur det känns, men det kommer bli lättare..tillåt dig att vara ledsen och låt det ta den tid det tar.

Så otroligt fint skrivet.

Ts.. Beklagar verkligen att ni inte fick behålla er lille kille. Tillåt dig sörja. Stor kram!

Tack till er som skrivit. Det har snart gått en vecka. Varje dag som går känns lättare att vakna upp till, även fast jag fortfarande är väldigt ledsen. Vi tog lite kort på honom. Har inte tittat på dem än men det kommer en dag då jag kommer klara av att göra det. Jag har mötet och bilden av han i mina tankar ständigt.

Jag vill bli gravid igen, vet dock bara inte när, och kommer jag våga glädjas när jag väl blir det? Jag är så rädd för att detta ska upprepas, även fast chansen kanske är minimal..

Jag uppskattar att ni delar med er av tankar ord och vad ni själva gått igenom ??

Jag födde ett svårt/gravt missbildat barn. En liten pojke. Jag visste inget om hans svåra missbildningar när jag väntade honom. Han har genomgått 25 operationer i sitt unga liv.

Jag trodde aldrig jag skulle våga bli gravid igen. Men sen 5 år senare var jag gravid igen. Fick gå på specialist mvc och göra ul tidigt för att kolla hur den lilla mådde. Fick samtal med kurator och allt jag ville och hur många besök hos min bm jag bestämde det själv. Allt gick väl med min tös.

Jag sörjde det friska barn jag aldrig fick i nästan ett år innan jag kunde se det barn jag verkligen fått.

Det är tufft att få ett skadat barn...

Vet inte om detta var till någon hjälp...

Kramar i massor

Beklagar så för eran förlust :"(

gick igenom ett avbrytande i v20+1 ifjol i sep.. våran lilla tjej hade ett allvarligt hjärtfel :( så ledsamt ,tänker på henne varje dag. <3

är nu gravid igen och har varit på ett tidigare ul men dock hittade dom avvikelser även denna gång. så till veckan ska ja göra ett nytt fvp ihop om att denna gång inte visa några förändringar... gjorde ett med dottern med och de visade ingenting. så de ända "felet" va hennes lilla hjärta :( så ja vet inte om ja kan glädjas ännu av denna nya graviditet .

Får du hjälp av kurator? Det är inte riktigt rimligt att vården släpper en efter en sån här sak...

Jag blev erbjuden stöd av kurator uppe på förlossningen men tackade nej och sa att jag skulle höra av mej om jag behöver stöd. Kanske var dumt att inte ta den hjälpen då. Ska upp på samtal med läkaren nu i veckan, får se om jag ber om samtalsstöd då

Jag beklagar sorgen. 

Jag gjorde en abort i vecka 21 för lite drygt ett år sedan. Som svar på din fråga om hur man går vidare, inte en jävla aning. Men livet går vidare och långsamt blir man bättre :)

Ta dig den tiden du behöver och lyssna på vad du behöver. Hjälper det att jobba så jobba, hjälper det att krypa ned under täcket och äta chips så gör det. Jag tycker att du ska gå till kuratorn, känns det inte bra så behöver du inte gå tillbaka. 

Jag och min man har precis börjat försöka bli gravida igen, förhoppningsvis får vi ett positivt besök om ett par dagar. Visst är det skrämmande, mycket mer så än första gången men det kommer en tid då man vill försöka igen, det är bara att vänta till den tiden kommer. Fram tills dess, ta hand om dig själv.

Kramar

Åh vad jag känner med er som skrivit, Lika och alla ni andra som delat med er av era historier. Jag gick igenom en sen abort för tre dagar sedan och jag kan inte alls se hur det går att gå vidare efter detta. Jag var i vecka 20 när barnet togs bort pga allvarligt hjärtfel. Jag sörjer det barn vi inte fick och kämpar med skuldkänslor över att vi tog bort den lilla. Samtidigt känner jag mig helt traumatiserad av själva ingreppet. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt även fysiskt.  Styrkekramar till alla ni andra där ute!