10 månaders föredrarpappan

Tycker du ska vara glad att ditt barn vill vara hos sin pappa när han ändå spenderar hela dagarna med dig. Vore det inte konstigt om din son hade stött bort sin pappa när han träffar honom mindre än dig? Din son älskar dig och vet att du finns där men det blir lite mer förvirrande när pappan kommer och går och du får bara acceptera att dom saknar varandra och behöver varandra. Han är så trygg med dig och vet att du alltid finns där, därför söker han uppmärksamhet av sin pappa. Var glad över att din son tycker så gott om sin pappa istället för att vara avundsjuk :)

Som ovan. Du finns hela tiden och pojken är tryggt förvissad om det. Jag tycker bara du ska vara glad över er fina anknytning, och försök ta dig lite egentid med gott samvete. Lycka till, TS.

Vårt barn var också väldigt pappig en period. Det sved lite att hon var så själaglad när han kom hem från jobbet men knappt registrerade att jag kom efter att ha varit borta. Men jag insåg att hon var så van vid mig, jag var nästan alltid där och var hennes trygghet. Det vände sen och nu är hon istället väldig mammig och det har ju också sina fördelar och nackdelar....:). Var inte orolig, det går i perioder och just nu är pappa roligare och mest spännande. Men du är antagligen hans grundtrygghet ändå eftersom du är hemma mest.

Tack för ditt svar!! Jag hoppas verkligen att det är så och att det inte är så att jag gjort något fel i mitt sätt att vara med honom. Jag uppmuntrar ALLTID att dom ska vara med varandra och säger "JAAA PAPPAA" när han ser honom. Det är är mina innersta mörka tankar och bara behöver få höra nåt från nån annan, då jag tycker alla andras bebisar i den här åldern är så "mammiga" och hör typ att bebisa/barn föredrar den som är hemma mest, så man undrar ju..

Jag uppskattar verkligen att du skrev :)

Åh ni var några till som skrev under tiden. Tack så mycket :) känns skönt att höra att ni tänker så, nu när självförtroendet dalar..

Det låter som du är lite fundersam kring detta, så det kan nog vara hjälpsamt att lyfta tankarna med en barnpsykolog, man brukar kunna boka in samtal via BVC.

Er anknytning är jätteviktig för er fortsatta relation tänker jag. Och därför värd att ta på allvar. Kanske finns det saker du kan göra eller ändra på som stärker er anknytning. Det låter lite ovanligt i mina öron, eftersom ditt barn är så pass liten ännu. Hade det varit en 2-åring hade det varit en annan sak, tänker jag.

"Pappas pojke".

Det är inget man kan styra, man kan inte tvinga människor att tycka om en. Det gäller även barn. Det är bara att gilla läget.

Men vad håller ni på med? Har ni koll på anknytningsteorin öht?

Vad menar du, signatur "Äsch"?

Nej, man kan inte säga att ett så litet barn inte "gillar" sin mamma och att det inte är något att bry sig om. Det blir helt fel att säga så och det är ett dåligt råd.

Mamman och pappan är livsviktiga för ett litet barn och barnet knyter oftast an till sin primära vårdnadsgivare. Anknytningen hos ett vanligt barn präglas av kvaliteten i de responser som vårdnadshavaren ger på barnets signaler och behov. Är vårdnadshavaren konsekvent lyhörd o bra på att möta barnets behov så får barnets tryggt anknytningsmönster. Dessa barn kommer få mycket lättare med relationer genom livet, än barn med otryggt anknytningsmönster. Och kommer se mer optimistiskt på tillvaron och få starkare självkänsla.

Och det vill man ju gärna ge sina barn, tänker jag. Därför ska man inte vifta bort en sådan oro hos föräldern. Barnpsykologen kan att hjälpa föräldern att få ett bättre samspel med sitt barn och att tolka barnets signaler och sinnesstämning bättre. Med ganska små medel kan man komma väldigt långt.

Jag håller med de första inläggen. Att han kan vara ifrån dig visar faktiskt på en trygg anknytning till dig, det är ett bevis på att du gjort rätt! En otrygg anknytning kan visas exempelvis genom att han blir ledsen och rädd så fort du går (för att han inte litar på dig/inte vet om du kommer tillbaka), att han klänger sig fast vid dig för att han är rädd att förlora dig för att han inte vet var han har dig. Detta är normalt kring 8 månader men annars inte hos ett barn som mår bra. Ett annat exempel kan vara likgiltighet när du går, trots att barnet bryter ihop inombords. Hur han beter sig nu är ett skolboksexempel på bra anknytning (m a o bra förälder!). Det visar ju att han litar på dig, för han har antagligen aldrig blivit sviken av dig när han behövt dig. Det är så barn blir självständiga, när de vet att man alltid finns där för dem.

Du kan pusta ut och försöka njuta av att han trivs så bra med sin pappa och att du kan få vila eller göra något eget, som någon skrev! Och grattis till bra föräldraskap

Jag hade liknande problem, min dotter klängde på sin pappa mycket under en period, jag kände mig avundsjuk även svartsjuk. Men sen slog det mig att jag har alltid haft problem med min svartsjuka, men när jag känner mig svartsjuk för att min man gullar med vår dotter istället för mig ibland och blir svartsjuk när han höll henne istället för mig så var det dags att gå till psykolog.

Jag tycker att jag är lyhörd och vet oftast ganska snabbt vad han vill och tycker inte det är något fel i hans och min relation. Tvärtom tycker jag den är bra. Ändå kan jag inte låta bli att undra när såna tydliga situationer uppstår.. Svår fundering. Vår relation känns bra -han visar stor glädje till pappan - Och jag börjar då tvivla på han och mig..? Jag hör ju hur det låter.. :/

Måste dock tillägga att pappa har varit hemma över en vecka nu och nyhetens behag med honom verkar ha lagt sig, haft nån dag eller två nu som jag verkar mer intressant (kanske för att vi inte haft lika mycket ensamtid som i vanliga fall?).. Nu är det istället hunden som fått det största smilet på morgonen

Vi får se vad det blir av detta..

Tack allihopa!

Min erfarenhet är att barn barn har perioder. Ibland är de mammiga, ibalnd pappiga, ibland nyfikna på alla nya personer. Ibalnd går det att se en tydlig orsak (nytt syskon föds=svartsjuka=mer mammig), men ibland verkar det helt enkelt vara perioder.

När min son är mammig blir det jobbigt för jag får göra allt och är den enda som kan trösta. När han är pappig är det jobbigt för att jag blir ledsen. Dumt, för jag vill ju att mannen och barnet ska ha en bra relation. Bara irrationell svartsjuka egentligt. 

Och det hänger inte ihop med vem som är hemma. När min man var hemma blev sonen jättemammig ett tag, kanske för att han saknade mig. 

Ta det lugnt. Som du själv skriver verkar ju allt fungera bra när du är där, så jag tror inte det är något problem. Men visst skär det i hjärtat när barnet är pappigt..