I kväll skulle jag vilja ringa min mamma ...

Beklagar sorgen
Kanske inte riktigt samma men förlorade min bästa vän 2011, 33 år ung. Saknar henne så otroligt mycket
1 1/2 år senare dog min pappa

Man önskar att man kunde få prata med dom en gång till.

Beklagar sorgen

Väldigt fint skrivet med mycket kärlek.
Jag känner igen känslan, men då pratar jag med min son.
Vi har kommunicerat med varandra sen han låg i min mage.
Det finns ingen anledning att sluta nu.
Jag pratar med honom och berättar hur vi har det och hur vi mår och jag undrar hur han mår.
Och jag får svar, 

Ett exempel är när jag var så fruktansvärt ledsen och inget gav nån lindring, inte ens musik och jag grät och jag sa till min son, finns det inte ens nån musik jag kan lyssna på som lindrar smärtan efter dig? 
Sen gick jag och la mig och somnade gråtandes.
Då drömde jag att jag stod vid en jukebox och letade efter musik och rätt som det var så kom ett omslag med min sons ansikte på, där han log och tittade rakt på mig.
Jag tittade vad det var för låt, det var A perfect day med Lou Reed.
Det är nu min sorgesång, för det är vad min son rekommenderar.

En annan gång bad jag om ett tecken, jag sa det gör inget om du måste vara lite brutal, jag blir inte rädd när det kommer från dig.
Senare den dagen åkte en tavla som suttit bergfast i åratal, i golvet med en smäll. som fick oss att hoppa högt.
Ingen var i rummet när det hände.

Det är bara några exempel det finns fler.
Jag kan inte bevisa något men jag vet att han är därute och han hör mig, och en dag ses vi igen. 
Det skänker tröst. 
Och säkert är det likadant med din mamma, hon hör dig och hon vakar över dig och din familj
Kärleken är större än döden. 
Ta hand om dig. 

Nu blir jag väl ett hatobjekt här, men du har inte tänkt att det är dags att gå vidare? De allra flesta kommer vara med om sina föräldrars bortgång.

Du låter som mitt ex.. han kunde också kläcka såna kommentarer... Han har fått en diagnos nu som empatistörd (alltså han går hos psykolog och sånt för att lära sig handskas med sin empati störning, får liksom lära sig att det inte är ok att skratta åt någon som gråter osv... Väldigt löst förklarat men det är hans hälsotillstånd så har inte hundra koll) .... Just saying.... 

Innan du själv varit där så kommer du inte förstå men sorg även om det är förväntat och något som sker för alla så är det helt förlamande och även om du vet med dig att du en dag kommer förlora dina föräldrar och du förstår det rent mentalt så kommer du att chockas med hur hår det känns när det väl händer... Man är inte beredd på det. Och ännu värre blir det om du har en väldigt nära relation till din förälder.... 

Din kommentar är kallsinnig och visar på avsaknad av empati och förståelse av hur sorg funkar, vilket får mig att tro att du aldrig upplevt riktig sorg.... samt att du har svårt med empati i allmänhet

Jag har varit där (en gång av två) och visst är det ledsamt. Nästan exakt 4 år sen nu min mor dog i cancer vid 59. 

Kul för ditt ex då, men jag har väl inte skrattat åt ts? Ifrågasätter bara om varför man skapar en tråd (utan diskussionsunderlag) 5 år senare om saker man vill ringa och prata med sin döda förälder om. Vill ts ha uppmärksamhet i form av "styrkekramar" från främlingar?

Det visar bara att du inte hade samma band till din mor som TS och vi övriga som fortfarande sörjer mycket efter flera år. 

Nej men du verkar fortfarande ha svårt med det där med empati. Och med tanke på att du levt genom en egen sorg men verkar väldigt oberörd över det hela så hade du antingen en kass relation med din mamma, eller så har du känslostörningar där du helt enkelt inte känner som andra.

Chansen finns också att din mor var sjuk länge och att det i slutändan blev en lättnad när hon gick vidare för du hade sett henne lida så länge. Vi som förlorade våra föräldrar plötsligt har inte haft samma situation. Vi pratade med våra friska föräldrar dagen innan, hade planer och visste inte att vår förälder helt plötsligt inte skulle vara där mer... Det var ingen lättnad utan någon som ryktes ifrån oss!

Du bör nog bara hålla dig borta från diskussionen då du inte förstår sorgen man känner i ett sånt läge, eller om du ens förstår sorg alls (kalla sin mammas död ledsam men inte visa mer känslor är väldigt konstigt i mina ögon). Släpp det och acceptera att du inte förstår känslan. Kanske kommer du göra det en dag, kanske inte. Men försök inte få det att låta som om sorg är något fel.... Det är nämligen väldigt hjärtlöst och empatilöst att göra så bara för att inte du förstår det... 

Du vet varken vad jag eller ts hade för relation till våra föräldrar. Men lite roande att se dina hobby-spekulationer och gissningar.

Jag hade en väl fungerande och kärleksfull relation till henne. Jag sörjde jag också, men jag kom över det. Och jag kan minnas henne utan att skriva en tråd på familjeliv.

Hon var sjuk länge, ja. Ca 10 år. Dock var cancern isolerad under denna tid. På slutet när den kom tillbaka gick det på mindre än en månad.

Jag deltar i de diskussioner jag känner för. Har inte fått svar från ts än.

Fast att gå vidare betyder inte att man inte saknar eller ibland önskar att man kunde prata med någon igen.

Din mor dog i i cancer för 4 år sedan. Min för 13 år sedan. Jag skulle vilja säga att du är exakt där jag var, i ett slags avslutsskede där det på något sätt är löjligt att andra inte är lika frånkopplade som du är. Först sen kommer det där skedet när man kommit över och gått vidare på riktigt, och man inkluderar den bortgångna igen på ett hörn. Där glädjen är tillbaka vid tanken på personen, även om det så klart finns sorg också. "Idag önskar jag att jag kunde...... mamma skulle bli glad/stolt/ha goda råd/whatever. Jag vet att jag inte kan, men jag skulle vilja kunna..."

Ja, jag gissar och leker hobbypsykolog. Men jag har i alla fall läst på om den längre sorgeprocessen (i kontrast till den akuta dito). Känner du att den inte gäller dig så är det så och då är det ok. Men både du och TS uppvisar klassiska beteenden för den. 

Pappa gick oväntat bort i allt för tidig ålder 2004. Vi "pratar" fortfarande ibland. Det är mer som "hur hade pappa gjort, hur hade han tänkt i den här situationen". Tycker jag blir hjälpt av att slappna av och tänka "tillsammans".

Ibland spelar jag gemensam favoritmusik och det ger mig kraft.

Det är okey att sakna, men ändå gå vidare i livet.