Oskyldigt misstänkt för barnmisshandel

Jag är så fruktansvärt ledsen just nu och eftersom det här inte direkt är något man diskuterar med sina vänner väljer jag att skriva här.

Förra veckan när jag jobbade ringde min telefon. En kvinnlig polis meddelade vänligt att jag och min man var misstänkt för barnmisshandel pga något som vår dotter (7 år) sagt på fritids.

Jag blev helt mållös ochförsrod knappt vad hon sa. Misshandel? Har vår dotter sagt att vi SLÅR henne?!

Redan samma dag skulle vi infinna oss på polisstationen för ett förhör. Vi for dit, blev satta i separata rum och fick anklagelserna upplästa för oss.

Vår dotter har bland annat sagt att jag för två år sedan (när han var 5 år) har tryckt upp henne mot väggen, kastat ner henne i golvet två gånger, luggat henne. Hon säger också att vi dragit vår son, hennes äldre bror, i örat.

Jag fattar INGENTING.

Jag säger såklart att jag nekar, det här har ju aldrig hänt! Ja, när barnen frestar på tålamodet och inte lyssnar för 24:e gången så kan jag använda min "arga röst", men jag gör inte illa dom! Jag säger heller inga fula eller kränkande saker utan bara ryter i: "Nu går ni genast upp och städar era rum!"

Vi fick också träffa socialtjänsten, två trevliga utredare som är väldigt förstående för den förvirring vi känner. Dom kom även på ett hembesök samma dag för att stäma av med vår dotter att allt kändes bra.

Nu är det semestertider så jag förstår om utredningen kan ta längre tid, men jag vill egentligen bara veta om någon har varit med om samma sak? Valde åklagare att väcka åtal trots att det inte finns några bevis (såklart)?

Vår dotter är precis som vanligt, sprallig och glad. Hon var avvaktande när utredarna var hos oss och ville inte att jag skulle prata med dom (hon sa att det skulle kännas pinsamt).

En av utredarna som pratade med oss sa att vissa barn är mer känsliga än andra och att en höjd röst kan tolkas som ett fysiskt obehag.

Min man är också helt knäckt. "Vilken fruktansvärd start på semestern." sa han den kvällen och jag håller med.

Finns det någon som varit med om liknande? Varför säger hon såhär? Vad kan vi förvänta oss? Hur lång tid kommer det här ta att reda ut?

Socialtjänsten vill heller inte att vi pratar med dottern om det eftersom hon då kanske kan känna skam.