Mycket snack om jämställdhet, men vad gör vi egentligen?

jag är också för att varje familj väljer själv och för oss är det självklart att vi ur vår gemensamma kassa betalar in extra pensionspengar till mig, eftersom jag arbetar deltid. Jag arbetar deltid för att ta hand om våra gemensamma barn och det finns väl ingen anledning till att jag ska bli fattigpensionär bara för att vi väljer det upplägget.

Om Kajsa väljer att ta ut hela ledigheten med sina barn så drabbar det - enligt mångas uppfattning - inte bara Kajsa själv utan även Stina, som valt att ta ut exakt hälften av föräldrapenningen. Stina blir alltså utsatt för diskriminering på arbetsmarknaden och får som följd av det en lägre lön pga att hon har samma kön som Kajsa, och det är väl framför allt den diskrimineringen som folk är emot - inte att Stina väljer att vara hemma länge och väljer att ta själv ta konsekvenserna av det. I praktiken är det dock omöjligt att förbjuda den typen av diskriminering, och därför blir den enda metoden att se till att Stina inte missgynnas, att få Kajsa att bli mer jämställd.

Personligen är jag dock tveksam till att uppfattningen ovan är korrekt då de studier jag har sett visar att löneskillnaderna till största delen beror på helt andra saker. Men jag är ingen expert på ämnet.

Det är ett hyckleri att staten ska bestämma vilka val vi gör, som om kvinnor inte är förmögna att fatta självständiga och rationella beslut om arbete och föräldraledighet, det är ett val man gör som du säger. Men för att kvinnor ska kunna göra egna val som är bäst för dem så måste föräldraledigheten bli mer flexibel, t.ex möjlighet att kunna överlåta dagar till en närstående. Det hade underlättat för kvinnor som är ensamstående.

Å andra sidan hade våra förhållanden varit mer jämställda om fler ingick äktenskap. Går kvinnan ner i arbetstid eller är föräldraledig längre perioder så står hon inte tomhänt vid en eventuell separation. Den ekonomiska kompensationen för att ta hand om barn är större inom ett äktenskap än utanför det eftersom kvinnan har rätt till en del av mannens kaka.

Precis. Överlåta dagar hade ju varit jättebra. Möjligtvis att det hade kunnat bli väldigt tungt administrativt.

Själv är jag emot dagens äktenskapslagar. Tycker de är förlegade från en tid då kvinnan var hemmafru punkt. Jag tycker det ska vara tvärt om, att man måste skriva äktenskapsförord och sånt OM man vill dela på allt.
Tycker man snarare ska räkna med risken för separation när man bestämmer sig. Alltså om en förälder vill ha hela ledigheten så borde denne också överväga så att han eller hon klarar sig. 

Jag hade i alla fall inte velat ha hälften av min mans sparpengar om vi separerade. Känner inte att jag har någon rätt till dem. De är hans som han har sparat på sen långt innan vi träffades.

Lite nyfiken. Varför har ni inte gemensam ekonomi? Det är ändå rätt logiskt när man driver famikheprojekt ihop.

Också nyfiken på hur ni lever i praktiken när ni har så olika ekonomier. Vad slösar din man sina pengar på? Har han dyra hobbys? Sparar han dem? Äter ni olika mat anpassat efter era respektive ekonomier? Reser han själv, går på bio/teater/konsert på egen hand eller med kompisar när du inte har råd?

Jag tycker snarare det är en smart organisering för att utjämna ojämlikhet. Hela grejen med äktenskapet är att parterna ses som en enhet. Det gemensamma går före den enskilda individen, och det sker ett utbyte med olika resurser mellan dem beroende på var behovet finns. De bidrar lika mycket till den gemensamma familjen (men på olika sätt) så därför är det rättvist att dem också går ut ur relationen med lika mycket. Mannen är ju beroende av kvinnans hjälp för att kunna arbeta och tjäna pengar.. 

Vi bestämde tidigt att inte ha gemensamt. Vi kände att vi inte behövde beblanda våra liv så mycket bara för att vi är gifta. Vi är fortfarande 2 olika individer med våra egna egendomar och tillgångar. 

Små, kontinuerliga utgifter som mat, abonnemang, barnens kläder osv delar vi på ett ungefär. Nån samlar räkningarna och betalar. Den andre för över. Eller så betalar den andre allt nästa månad. Blir ungefär 50/50.

Har har 2st motorcyklar som kostar en del pengar. Sparar en hel del. Ja han går på konserter med sina kompisar ibland. Råd har jag, men jag vill inte följa med :).
Han gör en europa-resa en gång varje år med sitt kompisgäng. Jag har ingen mc så jag kan inte följa med. Hade nog inte velat heller.

Jag tjänar inte dåligt. Men han tjänar bättre då han dels jobbar heltid och har ett projekt där han drar in pengar, men det gör han bara på vissa sena kvällar och nätter.

Jag tycker inte det. Om min partner hade haft 10 miljoner sparat som vi inte behövt för att leva (eller jag kanske till och med inte visste fanns) så hade jag inte haft mage hälften av dessa. Det behovet finns inte

Jag tror samhället hade varit mycket bättre om fler män tagit sin del av ansvaret för barn och familj. Uppenbarligen går det oerhört trögt som det är nu. Många män anser sig "oumbärliga" på jobbet. Men kvinnorna är aldrig så oumbärliga att de inte kan vara hemma några månader. Fler pappamånader gör deg mer socialt accepterat att ta ut sin föräldraledighet och snabbar på processen mot ett mer jämställt och mer rättvist samhälle.

Några kommer yla om hur oerhört kränkande det är när staten villkorar förmåner så att de inte ska göra mer skada än nytta. Några tycker att just deras män är så oerhört viktiga på sina jobb att de aldrig kommer kunna vara lediga några månader utspritt över tolv år. I så fall hoppas jag att era oerhört betydelsefulla män tjänar så bra att det är värt att skita i sina barn. Och då kan de säkert finansiera själva att deras fruar leker hemmafru lite extra. Jag vill i alla fall inte att våra gemensamma resurser ska gå till att cementera destruktiva strukturer.

Det är mycket ideologisk propaganda i Sverige, särskilt när det kommer till feminism. Man hatar bilden av en kvinna som hemmafru alá 50-tal och mannen som jobbar för att försörja familjen. Låt folk göra som de vill är nog det bästa för alla, det kommer göra folk lyckliga.