Vi som börjar med IVF hösten 2017
Hej kära med systrar :)
Vill bara ventilera lite tankar med er...
Hur upplever ni och känner under ivf väntan? För mig känns det som att det är hela tiden nånting man väntar på och har svårt att leva i nuet. Först väntade man på utredning sen godkännande och behandlings start, sen mens som ska starta , äggplock blir väll nästa och insättning, ruvningen många säger att är den tyngsta biten, stämmer det? Och sen, som jag än så länge tycker för mig värsta tiden dem 12 första veckorna :( det är ju typ 3 månader!
Och tänk om det inte går med första behandling så vist måste man vänta en mens i mellan innan fet?
Sorry om drar ner stämningen men tycker att har varit ganska positiv och inte orolig men nu från ingenstans så kommer allt detta upp
:(
Kram på alla , vi är starka!
Här är en till med syster som inte är varken bra på att vänta eller vara positiv! (gud vad deppigt det lät, haha).
Jag blev enormt nedslagen av vårt första försök (som tyvärr misslyckades) och blev så arg på att all väntan man pinat sig igenom var för.. ingenting! Man har gått igenom en känslomässig bet o dalbana som slutar med en explosion av känslor. Jag var arg på allt och alla med en enorm sorg inom mig som bara sippade ut i tid och otid. Jag var inte alls förberedd på detta och tur var nog det. Men villa har varit och är där, man FÅR deppa, vara ledsen och arg. Det ÄR okej att inte vara positiv hela tiden och ibland är det inte toppen. Vi alla kan nog skriva under på att det är absolut kaos känslomässigt (och energimässigt) i denna cirkusen.
All pepp och kramar till dig! Håll ut <3
