Mjbo skrev 2017-09-10 20:08:16 följande:
Tack så mycket. Ja. Det här året har varit det värsta i mitt liv på så många olika sätt. Aldrig mått så psykiskt dåligt någonsin..
En fråga till er alla som det beror på er tjejer att ni ej får barn med er partner. Hur klarar man av att man eventuellt orsakar sin största kärlek ett helt barnlös liv? Jag tror inte att jag kan leva med att det är mitt "fel" att han inte får barn.. Någon annan som tänker så eller är jag ensam om det? Hans största dröm har alltid varit att få barn. Och jag ska vara den som gör att han inte får detta??? Inga barn.. Inga barnbarn som sköter om honom när han är gammal... Hur fan överlever man?! Jag tror inte att jag hade kunnat leva med vetskapen om det. Går man isär? Hoppas man att känslan ändras? Hur gör man?
I mitt fall är det lite knas med både mig o min man... Vi vill båda väldigt gärna ha barn - men bara med varandra. Ingen av oss kan tänka sig någon annan och om det innebär att vi för alltid blir barnlösa så är det så. Jag är hellre barnlös och med mitt livs kärlek, än har barn med någon annan. Men det där är ju så olika hur man känner, det finns inga rätt och fel... Det är ju ingens "fel"- låter otroligt destruktivt att tänka så

För min del så gör vi ett försök nu (får se hur länge vi orkar) men vi har pratat och bestämt att vi inte ska hålla på så länge. Jag vill inte glömma bort att leva heller.... Man blir så inne i ivf att allt annat runtomkring bara försvinner på något sätt...
Klandra dig inte, du lägger på dig världens tyngd ovanpå allt som redan är jobbigt <3