Sorg-tråd för ofrivilligt barnlösa

Jag har svår endometrios och kan inte heller få barn. Är less på alla som försöker inge hopp, eller som erbjuder sina egna barn som tröstpris, att jag får hänga med dom. Alla menar väl, men jag blir bara arg över det. För det känns inte som att någon tar min sorg på allvar. De kan inte förstå när de själva har allt. Och de förstår inte hur provocerande det blir när de säger till mig "xx var så jobbig idag! Var glad att du inte har barn". Hur tänker man där? Eller när de bombarderar mig med söta familjebilder... Jag vill inte få sånt till min mobiltelefon. Jag får ingen skyddad sfär då. Jag unnar dom deras familjelycka, men jag måste också få sörja min olycka. Utan att folk trycker upp sin lycka i ansiktet på mig. 

Nej, min livmoder är deformerad pga att en viss sorts endometrios som kallas adenomyom. Tyvärr går det inte att ta bort detta myom utan att ta bort hela livmodern.

Förstår inte riktigt din sista mening? Endometrios är en ärftlig sjukdom, det uppstår pga de blödningar man har vid mens. Men man kan få förvärrade symptom vid operation. Adenomyomet diagnostiserades genom magnetröntgen. Misstänkte myom eftersom jag hade börjat få ökade blödningar. De flesta får inga symptom av det och man kan i de flesta fall ändå få barn. Beror på hur det är placerat och hur stort det är. Om man är orolig för "vanlig" endometrios så är det egentligen bara titthålsoperation som kan bekräfta det. Magnetröntgen visar bara det om det är väldigt stora härdar, så ofta syns inget. 

Nu vet jag inte om du frågar för att du är orolig för egen del? Isåfall tycker jag inte att du ska vara det. De allra flesta med endometrios kan få barn genom IVF, antingen med egna ägg eller donerade. Det är inte speciellt vanligt att livmodern är skadad och behöver tas bort. 

Ok. Förstår att det kan kännas extra tufft då, jag har också varit ensam genom hela denna processen, och är fortfarande det. Det är ett helvete att dejta när man samtidigt har detta hängandes över en. Ju äldre jag blev, desto svårare kändes det att berätta för den jag dejtade. 

I Danmark kan man göra IVF som singel ifall man vill det. Jag funderade länge på att göra det, men väntade för länge. Jag har varit orolig över att inte kunna få barn sedan jag fick diagnosen när jag var 20, men alla lugnade mig och intygade om att det inte var någon fara, ingen stress. Även läkarna sa det och tyckte att jag skulle avvakta med behandlingen i Danmark. Jag är ganska bitter över att jag lyssnade på dom. Jag är bara 30 nu, trodde aldrig det skulle gå så "fort" innan det blev kört.

Är din endometrios utbredd?  

Ok. Hjälper hormonbehandling för dig? För jävlig sjukdom...
Om du vill ha tips på något att prova så har ett kosttillskott som heter serrapeptase hjälpt mig mycket. Den ska kunna ta bort både härdar och sammanväxningar. Det är kanske inte realistiskt att förvänta sig att det ska bota allt, men det minskade mina smärtor otroligt mycket på bara en månad. 

Den påstås kunna det iallafall. Jag vet inte hur det förändrats på insidan i buken eftersom jag inte opererats i anslutning till det, men det har definitivt minskat smärtorna och den effekten har funnits kvar efter att jag tog paus med tabletterna också.

Du kan läsa mer här: serrapeptase.info/endometriosis-faq/

Om den hjälper mot härdar och sammanväxningar så kan det såklart främja fertiliteten. Även sånt som minskar inflammation i buken kan hjälpa.

Det va nog inte världens bästa länk ovan. Denna är bättre www.naturalfertilityandwellness.com/3-supplements-endometriosis/

Har aldrig hittat den i vanlig butik. Brukar beställa från www.femalebalanceshop.com. Om du mailar deras kundtjänst så kan de tipsa om flera produkter som kan hjälpa för endometrios. Har fått många bra tips från dom.

Jag vet inte riktigt... Jag började med en hög dos i tre månader, sen tänkte jag fortsätta på en lägre underhållsdos tills jag inte längre kommer ha mens. Så länge man har endometrios så är det ju bra att försöka motverka så gott det går. Min utvecklades nämligen trots hormonbehandling så fick den aldrig under kontroll.

Jag vet inte heller... Jag blev väldigt självdestruktiv när jag precis fick veta. Kände att jag inte längre var värt något som kvinna. Försökte gå i terapi men det var för svårt för att prata om. Var arg och bitter hela tiden. Men till slut känner jag att det har börjat lägga sig lite. Jag har i flera år varit orolig över om det ska gå eller inte. Varit stressad över att hitta en partner i tid osv. Så för min del så gör det att stressen lagt sig iallafall. Men det är ändå en enorm sorg. Jag tror att man lätt blir blind för att det finns annat att leva för, man kan ha ett underbart liv utan barn. För min egen del försöker jag tänka att det finns något annat som är menat för mig, och att jag inte kan vara mamma för att få det/nå dig. Man gör vad man kan för att trösta sig själv. Men tror att det är bra att prata med en psykolog....För tungt att bära detta själv.

Adenomyom och endometrios som skadat livmodern så mycket att den behöver tas bort. Utan livmoder så har man inte några andra möjligheter. Kommer tyvärr leva med svåra smärtor hela livet pga de skador som uppstått genom sjukdomen så hade inte haft förmåga att ta hand om ett barn även om jag hade kunnat bli gravid.

Tyvärr inte eftersom skadorna på min kropp påverkar min hälsa väldigt mycket. Infertiliteten är bara en liten del av det som jag kämpar med. 

Hur tänker ni? Ska ni försöka adoptera?

Jag lider med dig. Tyvärr har jag inte kunnat upprätthålla relationen till min gravida vän, jag mådde för dåligt och hon förstod inte så även om hon visste om min situation så fick jag höra "ja jag är ju gravid så därför..." tio gånger om dagen, hon pratade om vad barnet ska heta, vad de ska göra osv. Hela tiden. Hennes värld kretsar ju runt det, men min värld kretsar runt min sorg. Men den får inte riktigt ta plats. Det känns inte ok att prata om, för då tycker folk att man är missunnsam. 

Jag tror inte att du är redo för terapin än. Psykologen har ju rätt såklart, det finns annat att leva för. Men är man mitt inne i sorgen så klarar man inte av att se det, och då inte heller höra det utan att bli provocerad. Just nu behöver du ta dig genom alla sorgestadie som man brukar gå genom vid en förlust. Sen när du kommit en bit på vägen så kan nog en psykolog vara till hjälp.